Filippa Reinfeldt visste att frågorna var komplexa och att risken för vassa motfrågor eller negativ spinn var minimal. Hon visste att det var fritt fram att dra en stor fet lögn.
Förra året gjorde jag en granskning av den allt mer marknadsstyrda vården till boken ”Den stora omvandlingen”, vilket fick en del uppmärksamhet. Jag kundebland annat avslöja en intern rapport från Stockholms landsting som den moderata landstingsledningen vägrat göra offentlig. Rapporten innehöll nämligen politiskt sprängstoff som smulade sönder landstingspolitikernas stora flaggskepp: Vårdvalet.
Vårdval inom primärvården är ett utpräglat marknadssystem. I stället för att politiker och forskare tar reda på var vårdbehoven är störst och fördelar resurserna därefter, så ska fördelningen skötas av marknadens osynliga hand. Dit patienterna går, dit går också pengarna.
Men vården är en mycket speciell marknad. Rika och friska tenderar paradoxalt nog att utnyttja vården mer än de som är fattigare och generellt sett sjukare. Samtidigt ska vården styras av etiska principer som säger att de som har störst behov också ska få mest resurser.
Det går inte ihop.
Jag kunde avslöja att införandet av vårdval gjorde att vårdresurserna började fördela sig allt mer ojämlikt (läs mer om varför). Pengarna strömmade till de rika och friska befolkningsgrupperna. Samtidigt dränerades vårdcentraler i fattiga och socioekonomiskt utsatta områden. I Rinkeby där vårdbehoven är störst i hela stan, blev vårdcentralen tvungen att säga upp halva personalstyrkan.
I nyliberalernas sjukvårdssystem var det inte längre lönsamt att ge vård till de som har störst behov.
Så här långt var min granskning inte helt unik. Delar av detta hade redan avslöjats tidigare, även om ingen gjort en lika ambitiös sammanställning. Det unika kom när jag, med lite tur, ramlade över den hemliga rapporten från landstinget.
När jag första gången bläddrade och sakta stavade mig igenom den tättskrivna byråkratiska sjukvårdsprosan så rös jag faktiskt. Där var det, svart på vitt, konsekvensen av systemskiftet. Och det var inte vackert.
År 2008, samma år som vårdvalet infördes i Stockholm, började nämligen akutmottagningarna att översvämmas av nya besökare. Besöken ökade plötsligt med sex procent per år. En ökning som inte kunde förklaras med vare sig befolkningstillväxt eller ökad sjuklighet. Det var en gåta.
Rapportförfattaren, den förre chefsläkaren på Södersjukhuset, Per Anders Flordal, hade fått i uppdrag av den moderata landstingsledningen att ta reda på vilka alla dessa nya besökare egentligen var. Och varför ökningen skedde just nu.
Det visade sig att människorna som översvämmade akutmottagningarna kom från socioekonomiskt utsatta områden i Stockholms förortsnät. Precis samma områden som samtidigt dränerats på resurser i primärvården på grund av vårdvalet.
Och det var inte fråga om något okynnesåkande till akuten. De här människorna var sjukare än snittbesökaren och blev oftare inlagda.
Nyheten slog igenom och bland annat Aftonbladet slog upp det stort. Tidningen passade på att konfrontera den högst ansvariga politikern, Filippa Reinfeldt. Ställd inför dessa obehagliga fakta svarade Filippa Reinfeldt att hon ”inte känner igen den bilden”. Vården var i själva verket jättebra och jättejämlik. Fattiga och sjuka hade fått det mycket bättre. Allt var frid och fröjd.
Aftonbladetreportern nöjde sig med det, skrev sin artikel och gick vidare. I tidningen framstår det som att jag hävdar något, medan Filippa hävdar något annat. Jag säger a, hon säger b.
Men det stämmer inte. I dag släppte Riksrevisionen en stor granskning av vårdvalssystemet som i stort bekräftar allt det jag skrev. Det är såklart glädjande. Nyss pratade jag med Henrik Segerpalm som varit projektledare för Riksrevisionens granskning. Det var ett intressant samtal och han bekräftade även att revisorerna läst vad jag har skrivit. Extra kul.
Men i ljuset av allt detta framstår Filippa Reinfeldts svar som extra märkliga. Det var ju hon som beställt rapporten av Per Anders Flordal. Hon visste ju såklart vad som stod där. Allt det andra måste hon ju också känt till. Ändå har hon mage att påstå att inget av det stämmer.
Det finns ingen annan förklaring. Hon visste att Aftonbladetreportern hade ägnat max ett par timmar åt ämnet, att frågorna var väldigt komplexa, att risken för vassa motfrågor, eller negativ spinn, var minimal.
Hon visste att det var fritt fram att dra en stor fet lögn. Och hon tog chansen.