Professorn: Vi måste börja prata om medborgarlön i Sverige
Bodil Jönsson
Publicerad 2018-06-29 15:48 av Karl-Johan Byttner
Fixeringen vid arbetslinjen har gjort det svårt att ens diskutera medborgarlön i Sverige. Nu måste det bli ändring innan den stora robotiseringen, hävdar professor emerita Bodil Jönsson.
Hon är rikskändis som sommarpratare och vinterpratare, fysikexpert i SVT-programmet Fråga Lund, och författare till boken ”Tio tankar om tid”, spridd i 700 000 exemplar i Sverige och översatt till 20 språk.
Hennes bok ”Tio tankar om arbete” fick dock inte alls samma genomslag.
”Det finns många olika skäl till det. Ett är att arbete har en så grundmurad plats i Sverige att det är svårt att nå igenom med ett resonemang på djupet. Arbetets ställning och omfång är liksom inristade i runskrift. Själv hade jag hoppats att boken skulle kännas som en befrielse och en tankesprångbräda för många. Men så blev det inte. Snarare blev människor oroade”, säger Bodil Jönsson.
I boken driver hon exempelvis tesen att lönearbete inte alltid måste betalas utefter hur många timmar man arbetar utan kan ersättas utifrån det resultat man levererar.
”Men det kändes farligt – ’skulle då någon vilja anställa mig?! Bättre då att allt får vara som det är’.”
För de grupper som står utanför arbetsgemenskapen redan före den omfattande robotiseringen är läget allt annat än bra och här menar Bodil Jönsson att ungdomsarbetslösheten är särskilt bekymmersam.
Fixeringen vid arbetslinjen (inte bara inom politiken utan som en vida spridd tankemodell) har lett till att svenskarna i stor utsträckning avhållit sig från samtal om medborgarlön – en modell med ekonomisk ersättning från staten utan krav på motprestation.
I förhållande till länder som exempelvis Holland, Kanada och Finland är vi långt på efterkälken då det gäller att genomföra och utvärdera försök med så kallad medborgarlön, enligt Bodil Jönsson.
”Sverige måste våga börja prata medborgarlön före den stora robotiseringen.”
Hon har visserligen full förståelse för att Sverige, precis som många andra länder, behöver respektera att en person som har jobbat och betalat skatt hela sitt liv kan bli upprörd om skattemedel går till så kallade ”soffliggare”.
Men samtidigt visar utvärderingar att det är tämligen ovanligt att en som får medborgarlön låter bli att göra något bara för att man rent sett formellt inte har något lönearbete.
Det beror på att det grundläggande behovet att arbeta varierar kraftigt mellan olika människor, enligt Bodil Jönsson.
”Det erkänns inte av den rådande arbetsnormen. Somliga som jobbar mer än andra får ofta höra att de är arbetsnarkomaner. Snarare handlar det kanske om att de vill leva ut sin arbetslust, inte sällan till gagn också för deras omvärld (vänner, arbetskamrater, omvärld)”.
Den andra ytterligaren är de som vill arbeta betydligt mindre – kanske rentav så lite som möjligt.
Men det betyder inte att bara ligger andra till last, enligt Bodil Jönsson.
”Många av dem bidrar både kulturellt och socialt och utgör en viktig kugge i samhällsmaskineriet. Hade de en medborgarlön hade deras insatser kunnat bli mer gedigna och långsiktiga.”
En vanlig fråga Bodil Jönsson har mött är: ”Men om inte alla skulle arbeta lika mycket, hur skulle det då gå med solidariteten?!”
”Det skulle gå jättebra. Solidariteten vore ju ointressant om vi alla vore identiska. Det är just för att vi är så olika, bland annat i vår inställning till arbete, som solidariteten behövs. Det är tack vare den som alla vi olika kan leva rimligt bra tillsammans.”
Bodil Jönsson kan inte förstå varför andelen arbete måste vara så fixerad till 40 timmar per vecka helt oberoende av livet i övrigt med dess extra intensiva perioder som när man får barn eller tar hand om sjuka föräldrar.
”Arbetet står ut som så otidsenligt. Med allt annat ska vi vara flexibla, men inte med arbetstiden.”
Hon ser två tydliga helt olika föreställningar om hur mycket vi arbetar i Sverige.
Den ena är att vi tror oss arbeta stora delar av våra liv, ja, nästan alltid. Men det resultatet kommer man inte till om man börjar räkna, enligt Bodil Jönsson.
För de 33 procent av dygnet vi arbetar måndag-fredag kokar ner till 24 procent över hela veckan (vi jobbar inte lördag-söndag), 20 procent över hela året (korrigerat för storhelger och semestrar) och 10 procent över hela livet (eftersom det finns 20 år före och 20 år efter det egentliga arbetslivet).
Hur kan dessa båda föreställningar vara sanna samtidigt frågar sig Bodil Jönsson retoriskt.
Hennes svar på det är att arbetet ofta blir ett huvudämne även utanför arbetstiden.
”Vi pratar så mycket med varandra om arbetet: om chefen och arbetskamraterna och IT-systemen etcetera.”
Hon menar att det tveklöst är så att arbetet har blivit till ett hjärnspöke som är mer dominant än vad arbetslinjen var när den lanserades.
Bodil Jönsson pekar också på att den svenska modellen försvårar diskussionerna om medborgarlön.
Hon hänvisar till tankegångarna i boken ”Är svensken människa?” av Henrik Berggren och Lars Trädgårdh och säger utifrån dessa:
”Sverige är speciellt i det att vi har ett starkt kontrakt mellan individen och samhället. Det innebär att om individen sköter sig, studerar och arbetar lovar samhället i gengäld utbildning, sjukvård och andra tjänster. Och våra närstående ska vi inte behöva ligga till last. Familjen är i det närmaste osynliggjord.”
Bodil Jönsson konstaterar att många av oss svenskar vill det på det viset, men det hindrar inte att vår modell har sina svaga sidor.
I USA är modellen i stället uppbyggd efter att familjen och individen ska klara sig på egen hand med mindre inblandning av samhället – med alla klyftor det medför.
Ett annat exempel är Tyskland. Där finns en stark tradition att familjen tar hand om individen, men att samhället griper in och stöttar familjen om så behövs.
Professorn konstaterar att modellerna har sina för- och nackdelar och särskilt när de utsätts för påfrestningar som exempelvis den robotisering som snart väntas expandera.
Bodil Jönssons resonemang går inte ut på att det vore bättre om alla arbetade mindre eller inte alls.
”Skulle vi helt sluta att studera och jobba skulle det innebära att vi inte trodde på framtiden. Och det skulle garanterat inte vara någon rolig värld att leva i. Låt oss gärna fortsätta både studier och arbeten men inte så fyrkantigt som i dag.”
Hon kan också konstatera att många hävdar att det viktigaste som finns näst efter hälsan är arbetet.
Det vill säga man vill inte vara arbetslös, utan ha heltidstjänst. Men samtidigt slutar man gärna tidigare på dagen och har längre semestrar.
”Det är så mycket i inställningen till arbetet som inte går ihop”, säger Bodil Jönsson.
Professorn berättar också att de flesta försöken med 6-timmarsdag har visat att vi uträttar ungefär lika mycket under den kortare arbetsdagen som under den längre och blir dessutom mindre sjuka. Själv har hon lämnat det formella yrkeslivet bakom sig, men fortsätter att arbeta och lära nytt i egen regi.
Hon upplever att människor aldrig är så olika varandra som när de blir äldre, men ändå buntas just de äldre samman till en grå massa – ”pensionärer”.
”Men man kan inte vara pensionär som en identitet. Inte heller kan man vara en ”medborgarlönare”. Det blir bara konstigt om identiteten ska avgöras av anställning eller icke-anställning. Det avgörande är ju vad vi kan och vill uträtta till nytta och glädje för varandra och oss själva.”
Läs tidigare VA-intervju med Bodil Jönsson: "Vi borde bara jobba två timmar per dag”
Ämne: Professorn: Vi måste börja prata om medborgarlön i Sverige
Inga kommentarer hittades.