Peter Springare: Riksdagen behöver inte förklara sig inför Löfven

Den 24 juli skrev Göran Greider en artikel i ETC, där han detekterat ett fenomen inom svensk offentlig förvaltning och som kan ligga till grund för bland anant Transportstyrelsens haveri och med åtföljande ansvarsutkrävningar inom olika departement som följd. Det handlar om NPM, New Public Management.

Jag har sedan flera år beskrivit NPM som en av de största orsakerna i allmänhet, till att många delar i den offentliga sektorn inte fungerar, och då svensk polis i synnerhet. Jag håller med om mycket av det som Göran Greider konstaterar i den beskrivning han ger om NPM och dess inverkan på beslutsfattande och förvaltning. NPM är en förlegad lära och har fått alldeles för stor spridning och stort inflytande i offentlig förvaltning.

NPM för med sig bland annat att alla offentliga förvaltningar kommer längre och längre ifrån sin kärnverksamhet, vilket i sin tur leder till att förvaltningarnas olika professioner också kraftigt urholkas. I stället byggs gigantiska administrativa och ekonomiska styrsystem upp, vilka ökar gapet mellan ledningsfunktioner och administration å ena sidan och kärnverksamheten å andra sidan. Där har vi kortfattat grundskälet till att svensk polis inte fungerar just nu och att sjukvården står inför
gigantiska problem framöver.

Om man går tillbaka och tittar, har polisen utvecklat dysfunktionella och kontraproduktiva ledningsstrukturer i takt med att NPM:s lära tvingat sig in i polisorganisationen de senaste 20 åren. Man kan likna NPM som en invasiv art, som tvingat sig in och förökat sig i ett komplicerat och komplext organisationssystem, som fungerat bra trots sin komplexitet. De dysfunktionella ledningssystem som bildats inom polisen till följd av NPM, har karaktären av ett slags ”chain of command”. Detta innebär ett stelbent och auktoritärt stuprörsliknande beslutsfattande.

Den högste ledaren inom varje enhet skall skyddas till varje pris. Den ytterst ansvarige skall aldrig behöva utsättas för någon slags ifrågasättande av något som skett ett par snäpp under honom. Den allra högste av alla, kan sitta helt i orubbat bo och bara kommendera den närmast under: ”Lös detta”. Trots att sedan alla chefer regelbundet träffas i operativa ledningsgrupper, med ytterst ansvar för verksamheten, behöver ingen ta något ansvar egentligen. Den allra högste och vidare i rangordning neråt, skall aldrig behöva konfronteras med verksamheten och eller dess problem och tillkortakommanden. Om så sker finns fog för kritik och ansvarsutkrävande och det är inget som någon chef i den dysfunktionella NPM organisationen vill vara med om.

Detta skulle ju, gud förbjude, kunna leda till ”prickar” i CV:et och försvåra framtida karriärklättring eller än värre avsättning eller omplacering. Men detta till trots skall de fortfarande kallas operativa och ytterst ansvariga chefer. Men det egentliga ansvaret för hela verksamheten ligger betydligt längre ner i organisationen och dit kommer de högre cheferna bara när de skall hitta och peka ut ansvariga syndabockar.

Det som hänt de senaste två veckorna är att alliansen har utmanat detta dysfunktionella ledarsystem, sprunget ur NPM. Det är därför alla fått sådan panik när alliansen och SD löpt linan ut och utkrävt ansvar av de verkligt ytterst ansvariga. Det är därför statsminister Löfven beter sig som han gör. Han spottar och fräser runt omkring sig, likt en förnärmad barnrumpa, över att riksdagen talat om att de inte har förtroende för tre av hans ministrar. Inför detta skall han vara ytterst ödmjuk.

Han kan inte ta sig rätten att skälla som en bandhund över detta. Han sitter som statsminister och leder en så kallad regering på nåder. Riksdagen behöver inte förklara sig inför Löfven, utan det är tvärtom han som skall förklara sig. Jag kan förstå att han är chockad, precis som alla andra med socialdemokratisk partibok och några till, över att det som inte skall få hända, nu ändå hände.

”Chain of command” bröts helt plötsligt. Löfven är också chockad över att verkligheten börjar komma ikapp honom och att det kanske är han själv som står på tur. Den buskisteater som spelades upp av Löfven och hans ministrar häromdagen, är häpnadsväckande. Att se en sådan samling av makthungrande individer samtidigt var vämjeligt. Och se en försvarsminister som uttryckte sin underdåniga ställning, genom att bildligt talat på knä, slicka statsministers fötter och tacka så mycket för att han fortfarande får vara med och bestämma, för att statsministern bestämt det.

Ingen sjukdomsinsikt om att riksdagen inte har något förtroende för honom längre, trots att han varit ”poppis” tidigare. Denna abnorma underdånighet visar bara att ingen närmast under den högste ”ayatollan” i onödan vill blotta sig med ett problem eller tillkortakommanden i verksamheten. Det gäller inte bara regeringen utan även inom polismyndigheten till exempel.