Nyttig men ingen idiot

21.05.2016 20:16

Är jag och andra som skriver i och läser svenska alternativmedier nyttiga idioter för ren ondska, Putin och högerextremister? Den hållningen stöter jag på ibland från andra journalister som visserligen kan gilla vad jag och andra skriver, men samtidigt menar att vi är för aningslösa.

 

Bakom oss står enligt dem brunröda led färdiga att ta över när Salle och Sjunne  dukat upp det Onda Bordet.Chang Frick brukar anklagas för putinism och Ingrid Carlqvist och andra låter sig intervjuas i både högerkristna, ryska och amerikanska tevekanaler (1, 2, 3, 4, 5). Om ett tecken på att vara nyttig idiot skulle vara att man därmed får pengar från rika högermän i USA eller KGB i Ryssland, så kan jag intyga att varken jag eller någon annan fattiglapp bland oss oliktänkande har det gott ställt. I och för sig kan jag vara en fattig nyttig idiot som inte förstå att dra in massor av rubel och dollar till mitt bankkonto trots att jag skulle kunna och då är jag väl en stor idiot. Men det är för dumt för att vara sant. Jag är lika fri och fattig som alla andra, tjänar ingen herre och tar inte emot mutor. Nyttig men inte idiot.

 

Att jag kom att tänka på min eventuella status som nyttig idiot var när jag lyssnade på den finska journalisten Jessikka Aro i veckan som talade vid Finska Institutet. Hon har letat upp sk ryska nättroll som bedriver kampanjer mot Nato och för Ryssland i Finland, där de använder rena lögner, trollerier och mer eller mindre seriösa alternativmedier (se exempelvis Tundra Tabloids som hon menar drivs av proryska nättroll).

Att debattera för eller emot Nato är ju del av laglig opinionsbildning, men dessa troll har även trakasserat henne personligen, lagt ut uppgifter om hennes tidigare drogmissbruk och varit vad man just kallar för nättroll, betydligt värre än vad svenska våldsvänsterns Mathias Wåg m fl förmår när de vill hetsa mot Avpixlat. Hon kallas ”NATO Crack whore” av dessa våldsamma proryska nätkrigare (se SVT).

Jessikka Aro har fått pris från Bonniers för sin grävande journalistik och berättade vid debatten om näthat om hur hon ser på alternativmedier. “Hate speech is not freedom of speech” sa hon och fick därmed in kontroversiella islamkritiker som Lars Hedegaard och Peder “Fjordman” Jensen in i sin vida definition av vad hon vill få bort från nätet och det offentliga samtalet.

Jo, jag får nog räkna mig till hennes definition av nyttig idiot eftersom hon ser alternativmedier i stort som “hatsajter” och “fuskmedier”, något hon delar med Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, krönikören Hanne Kjöller och den liberala (!) debattören Isobel Hadley-Kamptz.

För dem är vi naiva troll som underminerar folkets lojalitet till de officiella medierna och det svenska etablissemanget, och kanske även till EU och Nato. Jag personligen är visst en slags nynazist enligt LO-ägda Arenagruppens vd Håkan A. Bengtsson.

Allt detta är enligt mig mestadels trams och tyder på ovilja att betrakta oss i alternativmedier och kritiska medborgare seriöst. Det intressanta kan vara om vad vi står för kan ses som en del av liknande fenomen i andra länder, men att vi inte ska avkrävas ansvar för Marine le Pen, Victor Orban, Donald Trump eller för den skull vad Vladimir Putin tar sig till, även om The Economists Edward Lucas anser så (SvD 12/5, 2016). All sk populism är inte av ondo liksom all nationalism.

Jag är lika kritisk till de ryska invasionerna av Afghanistan, Tjetjenien, Georgien, Krim och östra Ukraina som de flesta svenskar. Dessutom anser jag liksom allt fler svenskar att Nato-anslutning kan behöva utredas för att kunna fatta ett klokare beslut än att vila på Östen Undéns gamla lagar från 1950-talet.

Men om vi ser djupare på dessa viktiga områden: militärallianser, migration, jämställdhet, civilisation, religion, statsbygge, klimatet,  kulturkamp. Är det möjligt att diskutera dessa på allvar utan att bli anklagad för att gå proryska eller högerradikala eller konspiratoriska ärenden?

Idag tror jag ingen skulle tas på allvar som i en teoretisk utläggning av, låt oss säga den “occidentfobiska” dystopi som ligger till grund för romanen Underkastelse av fransmannen Michel Houellebecq, skulle referera till högermännen Alain de Benoist och Julius Evola, snarare än vänstermännen Gilles Deleuze eller Jean Baudrillard, trots att alla fyra beskriva ungefär samma västerländska civilisations kris i slutet av ett årtusende, dock utifrån skilda perspektiv?

Den svenska kulturdebatten kommer heller inte kunna ta in folk som Jan Olof Bengtsson eller Joakim Andersen. Att jag ens nämner dem här är säkert inte korrekt ens inom alternativmedier. Själv har jag inget till övers för Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera, men de existerar som i en parallell värld. Jag vet att dessa herrar inte har något till övers för mig, vilket gör mig kritiserad och kanske hatad av både vänstern och högern. Gott så och förvirrande för vänsterredaktören Håkan A. Bengtsson som vill få mig till högerradikal.

Hela diskussionen om vad internet fört med sig av etablissemangskritik dels från folkdjupet, dels från intellektuella, är inte bara infekterad av vilka böcker du läser och vilka teorier du intresserar dig för (själv har jag ytterst begränsat intresse för Rhodes nätverk, Carroll Quigley, New World Order, chemtrails, vaccinationstvång, Bilderberggruppen, 11 september, om månlandningen 1969 var påhitt, judiska bankirer, Förintelseförnekare, Stephen Colbert, Glenn Beck, Alex Jones . . .), utan också vilka rättsliga följder dina internetinlägg kan få.

Lagen om hets mot folkgrupp är skriven så att vad du skickar i ett privat meddelande till någon och denne väljer att sprida det, kan gör dig skyldig trots att du bara riktat dig till en person. Samma sak om du sitter med en vän på bussen och talar så att någon annan hör det. Vad ni sagt privat kan då användas mot er om någon tagit åt sig och uppfattat vad ni sagt som ”hot eller missaktning”” och detta “sprids” av någon annan än dig.

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa till böter.

Civilekonomen Jan Tullberg skrev i en mycket intressant och viktig artikel 2013 i Tidskrift för Politisk Filosofi(varifrån citatet ovan kommer) om hur lagen fungerar – eller inte fungerar i ett demokratiskt samhälle. Jag får anledning att återkomma till denna lag i ett inspelat samtal med Jan Tullberg som kommer sändas i Svensk Webbtelevision en lördagsmorgon om några veckor.

Den debatt jag nämnde inledningsvis där finskan Jessikka Aro deltog i veckan hade rubriken ”Näthat i Sverige och Finland – ett hot mot yttrandefriheten?” Som debatten fördes kom denna fråga att besvaras jakande. Näthatarna, dvs Axpixlat enligt dem, hotar yttrandefriheten.

För mig är det precis tvärtom, så att lagar som den om hets mot folkgrupp och de anklagelser om näthat man kan få utstå om man ger sig utanför åsiktskorridoren och kanske citerar alternativmedier, eller kanske läser om sk högerpopulism hos Michael O’Meara istället för Anna-Lena Lodenius, är vad som hotar yttrandefriheten. Givetvis finns det gränser för rent brottsliga personpåhopp liksom de Jessikka Aro tyvärr fått utstå, men att diskutera och kritisera åsikter och dra fram fakta kan aldrig vara kriminellt. Även de mest kontroversiella om massinvandringens konsekvenser som Avpixlat (och tidigare Politiskt Inkorrekt och ännu tidigare Blågula Frågor) dragit fram i ljuset måste kunna diskuteras öppet i medierna, vilket ännu inte går.

Men där är det som att den svenska debatten ännu inte passerat uthängningarna av kommentatorer julen 2013 i Expressen med hjälp av Researchgruppen. Dessutom vill Mathias Wåg, Researchgruppens ledare och skribent i Dagens Arena, se mitt och Salles huvuden avhuggna, inget hans uppdragsgivare Dagens Arena uppskattar.

Att våldsvänsterns Wåg fick detta motstånd från den etablerade vänstern är nytt och ovanligt. Tackar.

Det är fortfarande som om det är pressens och etablissemangets uppgift att uppfostra de som skriver på icke politiskt korrekt sätt i kommentatorsfält eller i sociala medier och bloggar. Att jag och Salle polisanmälde Wågs osmakliga kommentar är för att visa hur de beter sig mot oss och de som står på vår sida med sina okynnesanmälningar, men det är en bisak i sammanhanget jämfört med den dagliga hetsen mot de som inte är lydiga och säger vad de tänker.

Om vi återgår till debatten på Finska Institutet. Journalisten och grundlagsexperten Nils Funcke, ivrig tryck- och yttrandeförsvarare, som deltog i debatten med Jessikka Aro, menade att de som gjorde inlägg som han kallade “näthat” nog måste lagföras. Justitiekanslerns bifall av blott 4 % av anmälningar av lagen om hets mot folkgrupp för eventuella brott på internet var på tok för lågt menade han.

Han menade vidare att internet led av vad som vid tidigare trycktekniska genombrott för 200 år sedan kallades för ”tryckfrihetens slyngelålder”. Då i början av 1800-talet spreds smädeskrifter, förtal, pornografi och annat, men sedan lärde sig folk att inte efterfråga sådant snusk och skräp. Denna uppfostran har långa anor (se Johan Lundberg i Kvartal).

Funcke sa rentav att det var bra av folk som Robert Aschbergs trolljägare i TV3 och Expressen/Researchgruppen att åka land och rike runt för att konfrontera de som skrivit på fel vis i kommentarsfält, något som docent Jim Olsson inte håller med om och därför stämt chefredaktör Thomas Mattson.  De personer som bedriver vad Nils Funcke anser vara näthat är enligt honom omogna individer som bör uppfostras, inte lagföras (Funcke hartidigare i vår motsatt sig lagförslag på begränsningar av tryck- och yttrandefriheten varför detta inlägg var förvånande).

Och då är vi tillbaka till lagen om hets mot folkgrupp som är en uppfostringsmetod att få folk att bete sig såsom etablissemanget vill, inte juridik. Vi går mot större kontroll där vad som kan kallas näthat blir allt mer.

Slutligen kvarstår frågan om man kan diskutera öppet utan att bli kallad för nyttig idiot som går mörka östliga ärenden. Där är vi inte ännu. Sverige idag är mer likt gamla Sovjetunionen där regimkritiker antogs vara amerikanska spioner. Att alltid misstro Peter Wolodarski och Carl Bildt för att gå Georg Soros ärenden lika illa det. EU är inte alltid det värsta som finns och att tro att en New World Order existerar bakom varje beslut i Bryssel är lika illa. Konspirationerna är lika illa på båda sidor.

Naturligtvis kan det vara så att jag är till nytta för Putins intressen i Östersjön. Det kan inte jag avgöra, men jag agerar inte utifrån dessa motiv. Om han gillar vad jag gör får det diskuteras som allt annat, visst. Men att misstro oss oliktänkande i offentligheten för att ha dolda uppdragsgivare eller vara nyttiga idioter är inte en framkomlig väg.

Vi är många som gör nytta för att rädda landet och några idioter är vi inte för det. Vi har rätt att ställa samma krav på våra kritiker som de på oss. Att dra fram Putin-kortet eller rasist-kortet, eller för den delen, globalist-kortet, är inte att lägga fram bevis.

En öppen diskussion behövs om hur skribenter i alla läger kan uppfattas av andra utomstående krafter. Vad som hittills skett har mer liknat pajkastning med proryska eller pro-Nato nättroll. Jessikka Aros grävande journalistik bör inspirera fler i och utanför medierna att se vad som sker dolt och öppet.

Läs till exempel EU:s Desinformation Review kritiskt och analysera den som allt annat. Dess egen beskrivning får avsluta denna krönika:

The Disinformation Review collects examples of pro-Kremlin disinformation all around Europe and beyond. Every week, it exposes the breadth of this campaign, showing the countries and languages targeted. The Disinformation Digest analyses how pro-Kremlin media see the world and what independent Russian voices say. It follows key trends on Russian social media, so you can put pro-Kremlin narratives into their wider context.

Jan Sjunnesson

https://avpixlat.info/2016/05/14/nyttig-men-ingen-idiot/