Ny bankkris före årets slut? Sparare och pensionärer blir blåsta!

10.08.2017 12:02

 

https://www.larouche.se/svenska/media/Monitorjul17A4_0.pdf

 

Tecknen hopar sig på att bankkrisen 2008 hotar att upprepa sig i mycket större dimension – med skillnaden att den här gången är centralbankernas ”verktygslåda” tom, eftersom man redan i åratal har använt alla såkallade verktyg, som kvantitativa lättnader, alltså sedeltryckning och negativa eller nollräntor, utan att råda bot på det grundläggande problemet, kasinoekonomin. Den här politiken till förmån för banker och spekulanter, som bara har vidgat klyftan mellan rik och fattig ännu mer, utgör det största hotet mot det allmänna bästa och därmed mot samhällsstabiliteten. Det enda som kan avvärja hotet om en okontrollerad kollaps är ett omedelbart internationellt införande av bankdelningssystemet Glass-Steagall, och ett kreditsystem uteslutande ägnat åt finansiering av den reala ekonomin. Även om regeringar, partier och mainstream-media ger sken av att systemkrisen 2008 inte orsakade några bestående skador, och Fed-chefen Janet Yellen till och med påstår att det inte kommer att inträffa någon mer sådan kris ”under vår livstid”, så är sanningen den rakt motsatta. Den transatlantiska världen sitter på en monetär krutdurk, som har flera stubintrådar som redan brinner för fullt. Samtidigt fungerar systemet alltjämt enligt mottot: Vinster är privata, förluster socialiseras eller vältras över på sk vanliga människor

Janet Hellen

 

I den amerikanska mellanvästerns ”rostbälte”, där befolkningen redan är hårt drabbad av följderna av globaliseringspolitiken, har pensionärer nu fått besked om att deras pensioner kommer att skäras ned med hälften eller mer. Miljontals stålarbetare, lastbilschaufförer, kontors- och fabriksanställda, murare och byggarbetare hotas av nedskärningar som kan komma att halvera deras försörjning på ålderdomen jämfört med vad de hade räknat med. Orsaken är en lag, ”Multi-Employer Pension Fund Reform Act”, som president Obama undertecknade 2014. Pensionsfonderna är tomma pga kraschen 2008, i vilken flera pensionsfonder ådrog sig förluster som de aldrig hämtat sig från, färre yngre personer som jobbar, låga räntor och utflyttningen av produktion till låglöneländer.

 

Ett annat exempel är hur EU och de italienska bankerna skinnar småspararna. Det har kommit fram att 16 av 19 granskade banker i Italien inte följer det europeiska regelverket för osäkra fordringar (non-performing loans, NPL). Enligt EU-reglerna ska dessa banker därför rekapitalisera sig med 32 miljarder euro – antingen genom att avyttra de dåliga lånen, nyemmission och/eller med hjälp från staten. Det senare kan dock bara ske på skattebetalarnas bekostnad och inte utan ”burden sharing”, ett slags bail-in ”light”, varigenom aktieägare och långivare tvingas vara med och betala. Detta förfarande har redan använts i räddningsaktionen för Monte dei Paschi di Siena under beteckningen ”preventiv rekapitalisering”

Det blir inte lätt att sälja de dåliga lånen på den öppna marknaden: Eftersom dessa fordringar har begränsade löptider och marknadsförhållandena är extremt ogynnsamma, hotar säljpriset på dessa NPL att pressas ner till kanske 11- 13 procent av deras nominella värde. Många lån har hus eller bostadsrätter som säkerheter, och i Italien har hus- och bostadsrättspriserna redan fallit med 50 procent sedan 2011 på grund av Monti-regeringens åtgärder, varför marknadsutsikterna för de NPL som nu måste säljas är extremt dåliga. Dessutom innebär försäljningen av stora volymer fastigheter – man bedömer att fastigheter till ett värde av 88 miljarder euro kommer att bjudas ut på marknaden – att priserna pressas ytterligare nedåt.

 

I Italien är det vanligt att man stoppar in det mesta av sina besparingar i det egna hemmet och därför blir värdeförlusten ännu mera kännbar. Jean-Pierre Mustier, styrelseordförande i Unicredit, uppger att hans bank sålde den första delen av sina NPL, en sammanlagd volym på 17 mdr euro, till ett pris som låg på 13 procent av det nominella värdet, till internationella fonder som på grund av sina affärsmetoder också kallas gamar. Husägarna förlorade inte bara sina insatspengar utan också sina hus och bostadsrätter – gamarna håvade in vinsten.

 

I de senaste banklikvidationerna i Italien tillät EU-kommissionen ett statligt stöd – läs: skattepengar – på 5,4 mdr euro till Monte dei Paschi di Siena. EU-kommissionen tillät också att två mindre banker, Veneto Banca och Banca Popolare di Vicenza, fick räddas enligt italienska bestämmelser. Den österrikiske finansministern Hans Jörg Schelling riktade dock skarp kritik mot denna italienska särbehandling och påminde om att österrikiska Hypo Alpe Adria är den enda europeiska banken som hittills har likviderats enligt regelverket. Om man tittar på den långa listan regelbrott från EU så ser man hur falskt EU:s påstående klingar om att det är de som bestämmer reglerna. I verkligheten används det argumentet bara för att motverka Kinas inflytande. Intressant nog har inte ens Tyskland och Sverige några problem med att ignorera EU-reglerna när det gäller Italien.

 

Den italienska bankkrisen är bara en av flera minor som kan utlösa en explosion av hela härligheten, eftersom de dåliga lånen i de europeiska bankerna uppskattas uppgå till sammanlagt 1 biljon euro. Det mycket större problemet är de utestående derivatkontrakten, där EU egendomligt nog inte propsar på sina egna regler utan överlåter åt bankerna att bestämma hur de ska hantera och bokföra dem med sina egna modeller och hemsnickrade algoritmer

 

Den totala volymen av dessa derivat uppgår officiellt till runt 700 biljoner dollar, men i verkligheten är det snarare dubbelt så mycket. Om det inträffar ett ras i ett marknadssegment hotar en internationell kedjereaktion. Office of Financial Research (OFR), en del av amerikanska finansdepartementet, offentliggjorde redan 2016 att USA:s såkallade G-SIBs (globalt systemviktiga banker) har mer än 2 biljoner dollar i offentliga positioner i Europa. Cirka hälften utgörs av förbindelser vid sidan om balansräkningen. OFR framhöll vidare att nio storbanker i USA och Europa är motparter i ca 60 procent av de amerikanska livförsäkringsbolagens 2 biljoner dollar stora derivatinnehav

 

Tillsammans med utlåningen till icke-finansiella företag, som sedan 2008 har ökat sin skuldsättning med 40 procent och använt denna räntefria likviditet för att frikostigt köpa upp sina egna aktier och på så vis driva upp sina aktiekurser, utgör derivatbubblan den verkliga akilleshälen i det transatlantiska finanssystemet. Till och med IMF varnade i sin senaste halvårsrapport för att även en mycket liten räntehöjning på denna företagslånebubbla skulle innebära insolvens för mer än 20 procent av företagen i USA. Detta är den djupare förklaringen till att ECB-chefen Mario Draghi återigen lät ECB:s ränta ligga kvar på noll procent och att Riksbankschefen Stefan Ingves håller kvar svenska reporäntan på minus 0,5 procent.

 

Läsaren gör klokt i att noga beakta hur brutalt pensionerna i den amerikanska mellanvästern halverades och de italienska spararna rånades på sina besparingar. Om den stora kraschen kommer, vilket allt fler tecken tyder på, kommer befolkningens såväl livsbesparingar som livsuppehälle att offras utan betänkligheter.

 

Mot detta finns det bara ett botemedel: Det transatlantiska finanssystemet måste omorganiseras i grunden med en Glass-Steagall-lag om bankdelning i varje land, innan det blir en kollaps.

 

EU:s åtstramningspolitik har decimerat Greklands ekonomi och levnadsstandard med en tredjedel och dramatiskt ökat andelen fattiga och bär ett stort ansvar för en liknande utveckling i Italien. Enligt ekonomiforskningsinstitutet IW i Köln har fattigdomen i Grekland ökat med 40 procent från 2008 till 2015, och då handlar det inte bara om inkomstnivåer, utan också om materiella umbäranden, undersysselsättning, försämrad sjukvård mm. I Italien har fattigdomen tredubblats under de senaste tio åren. Enligt det italienska Nationella statistikinstitutet ISTAT ökade antalet italienare som lever i absolut fattigdom från knappt 1,7 miljoner 2006 till 4,7 miljoner 2016. Det motsvarar 7,9 procent av befolkningen.

 

För Tyskland rapporterar Paritätischer Wohlfahrtsverband, en paraplyorganisation för ideella organisationer inom välfärden, att fattigdomen ligger på sin historiskt högsta nivå, nämligen 15,7 procent, dvs 12,9 miljoner människor i Tyskland är fattiga. 

 

Raka motsatsen till detta är Kinas politik, som inte bara har befriat 800 miljoner kineser från fattigdom utan också genom sin nya sidenvägspolitik gör detsamma för alla länder som samarbetar med projektet. Professor Michele Geraci vid Nottingham University Business School framhöll på en konferens i Bryssel om ”Europas framtid” den roll som Kina spelat i att stoppa fattigdomen i Afrika. I århundraden hände ingenting på den här fronten, under 1990-talet till och med förvärrades det. Västs modell, ”Bob Geldof-modellen”, var ett klart misslyckande, sa han. Men med de kinesiska investeringarna har andelen fattiga sjunkit från 55 procent år 2000 till 40 procent idag.

 

Befolkningen i Europa skulle utan tvivel ha det bättre om inte EU, utan Kina bestämde reglerna som ska gälla för ekonomin. I vilket fall som helst utgör LaRoucherörelsens program – bankdelning och ett kreditsystem för den reala ekonomin, samt samarbete med Nya sidenvägen – det enda perspektiv som kan undvika det kaos som hotar.