Nu ska Nato lära Sverige propaganda

Försvarsminister Peter Hultqvist säger att Sverige överväger att gå med i Stratcom, Natos center för strategisk kommunikation. Syftet är att vi ska lära oss nåt av Nato om propagandakrig.

Hultqvist aviserade Stratcom i måndags, samma dag som Tony Blair bad om ursäkt för skrönorna om Saddams massförstörelsevapen. Invasionen av Irak föregicks av en av världshistoriens största och mest katastrofala desinformationskampanjer.

Är det nån som vet nåt om propagandakrig, så är det Nato. Så långt har Peter Hultqvist rätt.

Minns bara historien som legitimerade Gulfkriget 1991, den om att Iraks armé skulle ha gått in i ett sjukhus i Kuwait och ­dödat barn i kuvöser. Bluffen avslöjades långt efteråt, när kriget ­redan var ett faktum.

Ett annat exempel är påståendet om hur regeringstrupper genomförde massvåldtäkter i Libyen, som Independents korrespondent PatrickCockburn påminner oss om i den nyöversatta boken Jihadisternas återkomst.

En libysk psykolog påstod sig ha sänt ut häpnadsväckande 70 000 frågeformulär och fått svar från 69 000 - i ett land i total anarki. Nato förmedlade uppgifterna om den påhittade enkäten, som internationella medier okritiskt spred vidare. Både Amnesty och en FN-rapport några veckor senare fastslog att det inte fanns några som helst belägg för massvåldtäkter, men det ignorerades helt.

Nato har orsakat eller underblåst fyra krig på tolv år – Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien – och alla har varit möjliga på grund av att Nato genom sin propagandaapparat har ideologisk hegemoni. Elva år efter att USA förklarat invasionen av Irak som vunnen, dör tusen irakier i månaden. Att detta krig inte beskrivs som ett folkmord signerat Blair och Bush är i sig ett uttryck för propagandans effektivitet.

Hela Mellanöstern är neddraget i ett komplett kaos, men Natopropagandan förhindrar oss att prata om jihadismens framfart som en konsekvens av västs vanvettiga inblandning.

En forskare på Försvarshögskolan välkomnar ett svenskt deltagande i Stratcom, eftersom ­medierna har ”varierande kvalitet vad gäller källkritik” (Sveriges Radio 26 okt). Det ligger helt uppenbart mycket i det påståendet, men hans empiri är inte västs ­nykoloniala blodbad, utan Ryssland; det är Putins lögner svenska medier måste bli bättre på att avslöja.

Det är helt sant att Ryssland via bland annat sajten Sputnik News pumpar ut allt från alternativa fakta till rent ljug. Ett exempel är nedskjutningen av MH17 över Ukraina.

Men till saken hör att inga svenska medier går på de ryska propagandalögnerna. Däremot föll alla i farstun samma sommar, när försvaret påstod att det fanns ryska ubåtar i Stockholms skärgård.

Peter Hultqvist åtnjuter ett omotiverat gott rykte som försvarsminister, även bland meningsmotståndare. Det beror på att han är foglig och mjukryggad. Nu vill han att Nato ska ha än större makt över tanken, och det i tider som redan börjar präglas av beredskapsjournalistik.