Näthatsgranskaren – ett digitalt medborgargarde i statens tjänst

Näthatsgranskaren består av anonyma individer, så det är väldigt angeläget att fråga sig, vilka dessa självutnämnda, statligt finansierade åsiktspoliser och agenter faktiskt är. För Näthatsgranskaren är givetvis inte så opolitisk som man vill ge sken av. Under 2017 fick man 600.000 kronor i stöd av MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, som är en statlig myndighet som tar fram kunskap om ungas levnadsvillkor och om det civila samhällets förutsättningar. “Projektbidrag till verksamheter mot rasism och intolerans, omgång två”, heter det och jag gissar det finns en “omgång ett” också. MUCF ger bidrag till föreningsliv, kommuner och internationellt samarbete och är således en rödgrön angelägenhet, som mer än en gång visat sig förfara vårdslöst med skattemedel genom att bland annat gett bidrag till extremister.  Näthatsgranskaren ägnar sig nu åt något man kallar “Projekt Valfrid” och det är av intresse vad denna “valfrid” betyder – och för vem? För denna “valfrid” sponsras nu av sittande regering…

Näthatsgranskaren verkar vara ett slags avknoppning till Jagärhär, men en mer aggressiv sådan. Man beskriver sig själv så här: “Vi är en partipolitiskt obunden grupp som gått samman för att motverka hat och hot på Facebook. I gruppen finns människor med bred erfarenhet både från rättsväsendet och IT. Vi kommer från olika håll och har sett många sidor av hatet och hur det påverkar vårt samhälle. Nu vill vi göra något åt det.” Sedan ber man om tips från allmänheten, eftersom man säger sig arbeta mot “hat och hot”: “Hat och hot tystar och passiviserar. Ett demokratiskt och rättssäkert samhälle är beroende av att människor vågar yttra sig i olika frågor. Därför måste vi ta den här sortens brott på mycket stort allvar.” Vidare vill Näthatsgranskaren “förbättra förutsättningarna för det demokratiska samtalet i Sverige, genom att på ett strategiskt och effektivt sätt motverka hatbrott på nätet och synliggöra det. Vi hoppas att det jobb vi lägger ner på att anmäla brott och vårt engagemang ska bidra till färre hatbrott och en tryggare miljö i sociala media.”

Det gör man bland annat genom att agera digitalt medborgargarde online. Så här skriver till exempel dottern till en kvinna född 1945 i ett mejl till Katerina Magasin:

“En av de där “arga tanterna” som nu behöver advokat är min 73-åriga- mamma! Hon är en dem som vägrar acceptera hedersmord, gruppvåldtäkter, könsstympning, lönediskriminering och allt som hotar det samhälle de är van att tillhöra… (min mamma har inte ens lyckats dra på sig en parkeringsbot under hela sitt liv). Vad har då min mamma gjort sig skyldig till, enligt Näthatsgranskaren? I polisanmälan står det: Näthat och hets mot folkgrupp. Min mamma är förhörd och en förundersökning har inletts. Min mamma har fram till den 12/3 att svara på polisens skrivelse innan den lämnas över till åklagaren… Hon hade delat denna text: “En biologisk sensation i Sverige. En ny fågelart (parasitus muslimus) har etablerat sig här. Som naturvetare har jag stulit detta reportage till vetenskapens fromma. Nytt inslag i den svenska faunan. Den arabiska göken (parasitus muslimus) har på senare år haft en kraftig utbredning i Norra Europa, mycket beroende på att den saknar naturliga fiender här. Hanen kan enkelt kännas igen framför allt på den svartmuskiga fjäderskruden och ett högt irriterande läte. Honan har heltäckande fjäderskrud, där bara ögonen syns och underlåter sig inte att varken synas eller höras. Hanen har vanligen 4 honor och det är inte ovanligt att hanen har ihjäl någon av dem ifall han skulle misshaga honom på något sätt. Något som den arabiska göken har gemensamt med andra gökar är den s.k. häckningsparasitismen. Göken väljer att inte själv föda upp sina egna utan letar upp en värdfamilj där ungarna placeras. Gökungarna sparkar sedan ut värdfamiljens egna ungar och kräver sin rätt att bli matad av sin nya värdfamilj med stor auktoritet. Något som särskiljer den arabiska göken från övriga gökar är att de vuxna individerna ibland låtsas vara ungar och sätter sig i ett främmande bo med gapande munnar. Då detta är ett mycket bisarrt beteende blir värdfamiljerna så förvirrade att de genast väljer att mata den nya glupska “ungen”. Arten är en flyttfågel men med den underliga egenskapen att de aldrig flyttar tillbaka. De anpassar sig till det rådande klimatet och ser till att få sina behov tillgodosedda av sina nya värdar. De ger sig också med näbbar och klor på andra fågelarter i omgivningen och åsamkar ofta stor skada på dessa. Biologer förutspår att inom en snar framtid kommer den arabiska göken att konkurrera ut andra arter men vem skall då försörja den?”

Ja, du läste rätt – en text som med en enkel googlesökning florerat på nätet sedan åtminstone 2015… En text min mamma inte författat själv – inte kommenterat offentligt (vad jag vet) – men som hon har delat på en liten Facebookgrupp med ca 50 medlemmar. Ja, du läste rätt – femtio medlemmar. Så hon existerar verkligen den där arga tanten (min mamma är sjukpensionär och inte så rörlig så datorn har tagit över och är hennes tidsfördriv). Hon skulle nog bli glad över att få veta att hon inte är ensam…. Du kanske kan tipsa henne om andra likasinnade tanter? – så att de kunde komma i kontakt med varandra? Vem vet vad de skulle kunna åstakomma? Fniss. P.S. hon har handarbetat förr men tröttnat på det… Hälsningar från ett kallt Sverige nådens år anno 2018″

Här är kallelsen till förhör:

En annan person som drabbats av det digitala medborgargardet är en 32-årig kvinna som postade en skämtbild om islam på Facebook och för detta DNA-topsats, förhörts om sina åsikter om “multikultur” samt nu riskerar två års fängelse. Kvinnan har DNA-topsats och förhörts om sina åsikter om “mångkultur”.

Men, är inte det här bra då, invänder nu kanske vän av ordning, som anser att tonen på sociala medier stundtals blivit rå och otrevlig. Ska man verkligen kunna skriva vad som helst om vem som helst? Ska man kunna häckla, håna och skoja om högt och lågt? Ja, det kan man diskutera. Vi kan till exempel se vad som hände med den franska satirtidningen Charlie Hebdo, och fundera över konsekvenserna av att samhället fördömer det som i århundraden varit folkets vapen mot övermakten – nämligen humor och satir, även om den stundtals är plump och ful och “otrevlig. Och vem ska dra gränsen, och var? Det går till exempel absolut att skoja om till exempel våra folkvalda politiker.

Varför är det fritt fram för att håna vissa, men inte andra? Och hur avgör man om ett hån/skämt/satir är rimligt? Hur ser man till att dessa lagar inte missbrukas, för att till exempel tysta obekväma, kritiska röster? Det kan vara aktuellt att fundera på detta. I mitt gamla hemland, dåvarande Tjeckoslovakien, var det till exempel förbjudet att skoja om kommunism. Bra – dåligt?

Vid en närmare titt så finns det faktiskt en organisation vars verksamhet på ett väldigt misstänkt sätt sammanfaller med Näthatsgranskarens. Det är Juridikfronten, som i media presenteras som “en grupp pigga juridikstudenter som använder sina nyvunna kunskaper för att städa bort hatfyllda kommentarer på internet”. Juridikfronten presenterar sig, precis som Näthatsgranskaren, som en politiskt oberoende grupp, men likväl besöker de Jonas Sjöstedt för att gemensamt komma tillrätta med de problem med “näthat” de tycker sig uppleva. Hur rimmar detta med en beskrivning om att man är politiskt oberoende?

Kanske korbefruktar Juridikfronten och Näthatsgranskaren varandra, kanske har de inget med varandra att göra. Jag är den första att instämma i att dialog bör föras på en rimlig nivå, men förföljelse mot alla typer av satir och drift med vår (rätt så vansinniga) samtid är enligt mig, ett sluttande plan. Det börjar med att etablissemanget försöker strypa kritik mot den förda politiken. Det kan, i värsta fall, sluta med en fullt utblommad fasciststat.