Motion 1983/84:433 Enskilda människors frihet och integritet
Mot. 1983/84:433
Motion
1983/84:433
Ulf Adelsohn m. fl.
Enskilda människors frihet och integritet
För den enskildes frihet
Fria medborgare är det demokratiska samhällets grundval. Demokratin
förhindrar att ett fåtal förtrycker flertalet, men den syftar för den skull inte
till att ge flertalet en total bestämmanderätt över fåtalet. Ett demokratiskt
samhälle måste därför bygga på respekt för den enskilde medborgarens
integritet och frihet.
Ett samhälle som vill ta till vara det bästa hos människan måste lämna ett
stort utrymme för de enskilda individernas särart, behov, ambitioner och
önskemål. Respekten för människan fordrar öppenhet och tolerans för
individen.
Det samhälle blir omänskligt som frånhänder sig den dynamik som ligger i
enskilda människors olikhet och den pluralism som skapas när olikheter får
leva sida vid sida.
Enskilda människors idéer, initiativ och arbete måste tas till vara om
Sveriges ekonomiska problem skall kunna lösas. Då måste också medborgarna
ges en stark ställning som individer. Detta är viktigt för var och en i
samhället. Det är inte viktigare för dem som redan i dag på grund av
ekonomi, begåvning eller samhällelig ställning står starka gentemot andra.
En förstärkning av den enskildes ställning gynnar framför allt dem som
känner en hopplöshet inför möjligheten att påverka barnens skola, dem som
inte kan eller vågar ta strid mot en myndighet som gör fel, dem som inte orkar
eller vågar opponera sig mot en organisation och alla dem som på grund av att
de inte känner lagen säkert inte heller känner säkerhet inför lagen.
Den frihet för den enskilde som vi förespråkar är varken en oinskränkt
frihet eller den starkes frihet. Det är frihet att ta ansvar.
Den som är sjuk skall veta att han kan få vård men också att han kan få
välja vård. Den som behöver stöd skall veta att han kan få stöd utan att han
skall tvingas anpassa sig till en livsstil som prioriteras av politiker. Den som är
sjuk, gammal eller handikappad och därför har behov av vård, omsorg och
service skall inte därför omyndigförklaras. Tvärtom är det kanske då
viktigare än någonsin att det finns goda möjligheter att välja mellan olika
alternativ så att boendet, vården och servicen kan tillgodose den enskilda
människans önskemål och behov.
Samhället bör vara så organiserat att alla medborgares frihet är en garanti
för vars och ens trygghet. Där är staten stark men begränsad. Stark nog att
stödja men begränsad för att inte styra den enskildes vardag. Stark att stå
1 Riksdagen 1983184. 3 sami. Nr 433
Mot. 1983/84:433
2
emot påtryckningar men begränsad för att ge uttryck åt mångfald och
pluralism. Det är med den inriktningen vi kan skapa ett samhälle av fria
medborgare i en social gemenskap där stat och kommun inte bara garanterar
den enskildes trygghet utan också värnar hans frihet.
Det moderna västerländska samhället såg sin födelse i att människor gavs
fri- och rättigheter i egenskap av enskilda individer. Därmed lämnades åt
historien de samhällssystem som byggde på att människors rätt var beroende
av om de tillhörde ett skrå, ett stånd eller en bysamfällighet. Människan gavs
sin huvudroll som individ, inte som en del i ett kollektiv. Därigenom lades
grunden inte bara för demokratin och marknadsekonomin utan också för den
respekt och tolerans som det öppna och fria samhället representerar.
I det samhälle som moderata samlingspartiet eftersträvar har människor
rättigheter och friheter i egenskap av enskilda individer. Vi avvisar en
samhällsutveckling som i praktiken innebär en återgång till forna tiders
ordning där rättigheter och friheter var beroende av vilket kollektiv man
tillhörde. Friheten och integriteten blir beroende av andras välvilja. Orden
förlorar till slut sitt innehåll.
Moderata samlingspartiet anser att det är den enskilde medborgarens
livsvillkor som skall stå i fokus för varje politiskt beslut. Vi menar att den
enskildes rätt och integritet är förmer än olika myndigheters och organisationers
intressen av effektivitet, kontrollkrav och s. k. övergripande planering.
Det är därför nödvändigt både att öka friheten för de enskilda
medborgarna och att stärka den enskildes integritet och oberoende gentemot
de kollektiv - offentliga och andra - som blivit allt starkare under de senare
decennierna. Men den enskildes frihet kan givetvis aldrig bli absolut. Den
enskildes handlingsfrihet måste givetvis alltid begränsas av hänsynen till
medmänniskan. Endast i ett samhälle där den enskilde har rätt att ta ansvar
för sig själv och de sina kan ansvaret utvidgas till att också avse andra
människor. Ytterst är det statens uppgift att se till att den enes frihet inte
medför den andres ofrihet.
Denna ideologiska grund präglar de förslag som moderata samlingspartiet
i olika motioner för fram till 1983/84 års riksdag. Många av våra förslag
medför att den enskildes frihet ökar samtidigt som den politiska maktsfären
minskar.
När vi föreslår besparingar i statens och kommunernas finanser gör vi det
inte enbart av tvingande ekonomiska skäl utan också för att vi ser vissa av
besparingarna i den offentliga sektorn som investeringar i enskildas
skaparkraft och arbetsvilja.
När vi föreslår privatisering av offentlig verksamhet gör vi det inte bara för
att skapa konkurrens och kostnadspress utan också för att ge den enskilde
medborgaren det oberoende och den trygghet som valfrihet innebär. När vi
föreslår minskningar av offentlig byråkrati gör vi det för att därmed öka de
enskilda människornas frihet och beslutsutrymme.
Den enskilde har rätt att förvänta sig att myndigheter och olika
Mot. 1983/84:433
3
organisationer behandlar honom så som han förväntas behandla andra
medborgare. Det medborgaren inte får göra skall inte heller tillåtas
myndigheter, med mindre än att detta uttryckts i lag.
Det allmännas främsta uppgift måste bestå i att vara ett värn för den
enskilde medborgaren. I denna motion lägger vi förslag om hur den enskildes
ställning skall stärkas. Syftet är inte att ge en fullständig bild av moderat
politik utan att visa på vikten av en genomtänkt politik som inom olika
områden försvarar och stärker den enskildes frihet och integritet.
Våra ställningstaganden i olika sakpolitiska frågor framgår av skilda partioch
kommittémotioner.
Kollektivismen i det svenska samhället
Sverige har under lång tid präglats av en kollektivistisk samhällsutveckling.
Den märks tydligast i det förhållandet att den offentliga sektorn nu
disponerar ungefär 70 % av våra resurser. Genom den ökade kollektiviseringen
har individuell skaparkraft trängts undan till förmån för ökad
byråkrati.
Reaktionen har inte uteblivit. Den strömning som kom att kallas ”den nya
individualismen” har präglat den politiska debatten under 1970-talet och
början av 1980-talet. Det parti som konsekvent tagit den enskildes ställningmoderata
samlingspartiet - har också fått ett betydligt ökat väljarstöd under
denna period.
Den intellektuella basen för den nya individualismen har manifesterats
både inom det kulturella livet och i den ekonomiska debatten.
Raden av kulturpersonligheter som varnat för likformning, statiskt
tänkande, kontrollsamhälle och byråkrati är lång. Det finns ingen anledning
att betrakta varje beskrivning som sann. Det är inte heller kulturskaparens
främsta ambition. Däremot finns det all anledning att ta intryck av mängden
av varningsord.
Inom den ekonomiska debatten är det i dag få som förnekar marknadsekonomins
överlägsenhet som ekonomiskt system. Marknadsekonomin har
givits ett intellektuellt erkännande, som dess värre inte påverkat den faktiska
utvecklingen.
Människors krav på ökad frihet, att själva kunna välja form för
barnomsorg, att kunna välja sjukvård, att få bestämma över eget husbyggande
och att i högre grad kunna forma den egna vardagen och framtiden har
därför inte bara stöd i den allmänna opinionen. Den nya individualismen har
en stark idémässig grund.
Ett tecken på den nya individualismens intellektuella framgång är att
socialdemokraterna ansett sig nödsakade att påstå att t. o. m. socialistiska
löntagarfonder stärker marknadsekonomin. Ett annat tecken är socialdemokraternas
fåfänga försök att framställa sig som ett parti för frihet och
decentralisering.
1* Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 433
Mot. 1983/84:433
4
Socialdemokraterna sitter, till synes ohjälpligt, fast i en kollektivistisk
samhällssyn. I praktisk handling värnar de mer om organisationers och
myndigheters frihet och rätt än enskilda medborgares.
Och trots den nya individualismens framgångar är kollektivismen - tron på
att mänskliga problem bäst löses på kollektiv bas - så stark att medborgarnas
rimliga krav på att själva få ta mer ansvar kallas för ”den nya egoismen”.
Enligt moderata samlingspartiets uppfattning finns det ingen egoism i
viljan att som självständig medborgare ta ett större ansvar för sig och de sina.
Den nya egoismen finns snarare hos dem som inom olika kollektiv och
myndigheter värnar om att få behålla den befintliga makten att bestämma
över andra.
Kollektivismens grepp
Kollektivismens grepp över det svenska samhällets struktur är betydande.
En stor del av välfärden finansieras kollektivt genom skatter. Därigenom
minskar möjligheten för den enskilde att genom sin efterfrågan själv avgöra
innehållet och kvantiteten i en stor del av den välfärd som erbjuds.
Inom betydande och viktiga områden som barnomsorg, skola, sjukvård
och äldreomsorg råder i praktiken offentliga monopol. Frånvaron av
konkurrens omöjliggör valfrihet inom de områden som kanske är de mest
angelägna för människor.
Mängden av lagar och regler är ett uttryck för kollektivets vilja att reglera
den enskildes vardag och livsvillkor. Mängden av bestämmelser påverkar
därför direkt den enskildes frihet till fördel för kollektivets makt, samtidigt
som de försvårar decentralisering och flexibilitet.
Även andra kollektiv än de offentliga har fått ökad makt och betydelse.
Organisationer av skilda slag har fått ökad makt och representerar enskilda
människor. Därigenom har den enskildes ställning som individ försvagats.
Korporativismen har kommit att få ett starkt grepp om det svenska
samhället. Utredningsväsendet, de statliga verkens styrelser, MBL inom den
offentliga liksom inom den privata sektorn samt partssammansatta domstolar
är några exempel bland många andra på hur organisationer fått inte
bara det inflytande som hör var och en till i ett öppet samhälle utan också en
offentlig ställning som till stora delar kolliderar med demokratins krav på att
medborgarna skall företrädas av representanter valda i fria val.
Kollektiviseringen av det svenska samhället lämnar alltför litet åt den
enskilde att bestämma över. Friheten är inte stor om man vill ha en annan
skola åt sina barn, vill välja en annan barnomsorg, vill bygga ett egenhändigt
ritat hus, vill servera glass på en badstrand eller vill bestämma själv hur och
var man skall bo. Om man inte vill vara med i den organisation som givits
laglig rätt att representera en är den enskildes frihet heller inte stor. Inom
område efter område står individen i beroende till kollektiven, trots att det
borde vara tvärtom. Det är detta som den nya individualismen reagerar
mot.
Mot. 1983/84:433
5
Kollektivismen hotar integriteten
Kollektivismen hotar den enskildes integritet. När välfärden utformas så
att den enskilde står i beroende till stat och kommun skapas krav på
uppgifter, insyn och kontroll.
Kollektivismen skapar ett behov av statistik och kunskap om den enskilde
för att framtiden skall kunna planeras. Det kräver uppgifter om den enskildes
privatliv.
Kollektivismen skapar en föreställning hos medborgare och myndigheter
att kollektivets intressen går före den enskildes rätt. Som en följd därav anses
uppgifter om den enskilde vara något det offentliga nästan automatiskt har
rätt till. Vi delar inte denna inställning. Det är viktigare att hävda den
enskildes rätt än olika kollektivs intressen. Det är den enskilde medborgaren
som har den främsta rätten att bestämma över vem som skall förfoga över
uppgifter om den egna personen.
Det är mot denna bakgrund som debatten om datorer och dessas hot mot
integriteten skall ses. Datasystemen är i detta sammanhang en sorts
välfärdssystemets informationssystem.
I ett fritt och öppet samhälle innebär datorer inget hot mot den enskildes
integritet. I ett slutet och kontrollerat samhälle kan datorerna betjäna dem
som vill kontrollera och övervaka medborgaren.
Därför skall inte arbetet för att värna om människors integritet leda till
teknikfientlighet och restriktioner för ny teknik. I stället är det den enskildes
rätt och frihet som skall hävdas.
Det saknas inte exempel på hur enskilda människors integritet är i
fara:
En offentlig utredning föreslår att en enskild myndighet skall ges rätten att
själv bestämma över om samkörningar av känsliga personregister skall
tillåtas. En kronofogdemyndighet bedriver flygspaning mot medborgarna.
Försök diskuteras, som innebär att posten skall rapportera sina kunders
förlängningar av tillfälliga adressändringar. Kvinnor utfrågas var de tillbringar
sin dygnsvila. En statlig kommission föreslår att i vissa fall skall den
enskilde tvingas bevisa sin oskuld för att betraktas som hederlig. Två unga
kvinnor ställs i praktiken rättslösa mot en kommun som vill stämpla dem som
prostituerade. Fastighetstaxeringen genomförs genom att den enskilde får
redovisa innehållet i sitt hem. Datasamkörningar av personregister ökar.
Privata företag skall tvingas lämna ut ytterligare uppgifter om den enskilde
till nya samkörningar. Kommuner ställer inträngande frågor till skolbarn och
till daghemsföräldrar. Uppgifter om inkomst önskas samkörda med mantalskrivnings-
och sjukförsäkringsregister. Enskilda medlemmar utesluts ur ett
fackförbund för att de vill studera på fritiden. Fackliga register önskas
samkörda med skatteregister. Myndigheter planerar för stora datorbaserade
folkräkningar. Enskilda som vill lämna ett fackförbund vägras utträde.
Kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet fortgår. Fackliga
Mot. 1983/84:433
6
organisationer agerar polis mot små- och enmansföretag. Enskilda hyresgäster
tvingas betala ersättning till en organisation de inte vill vara medlemmar i.
Kommissionen mot ekonomisk brottslighet föreslår en lång rad nya
samkörningar av personregister. Friheten att starta och driva företag
inskränks av fackliga organisationers vetorätt, fackliga avtal och fackliga
blockader. Statliga myndigheter uppmanas att ange misstänkta medborgare
och vidarebefordra uppgifter om den enskilde till andra myndigheter.
Exempel skulle kunna göras fler.
Moderata samlingspartiet anser att det är oundgängligen nödvändigt att
inom politikens alla områden stärka den enskildes ställning gentemot
offentliga myndigheter och olika organisationer. Riksdagen bör ge regeringen
detta till känna.
En fri ekonomi
En fri ekonomi är en förutsättning för välfärd och full produktiv
sysselsättning. En fri ekonomi är dock mer än så. Marknadsekonomin, som
vi känner den, är också en förutsättning för demokrati och frihet. Ingenstans
där marknadsekonomin avskaffats har friheten och demokratin kunnat
fortleva.
Skälet till detta är uppenbart. När ägandet, kreditgivningen och produktionsmedlen
samlas hos politiska instanser uppstår en anpassning till de
politiska värderingar som präglar dessa. Pluralismen och olikheten byts ut
mot likformighet.
En sammanslagning av den ekonomiska och den politiska makten ger
makthavarna en total makt, som gör all opposition beroende av de styrandes
välvilja. Några formella inskränkningar av demokratin behövs inte för att
demokratins vitalitet då skall gröpas ur inifrån.
När det inte finns kommersiella vägar att finansiera en ny tidning blir det
den politiska makten som ensam avgör pressens ekonomiska förutsättningar.
Pressen blir helt beroende av dem som har som främsta uppgift att
kontrollera.
Statens förmåga att oväldigt värna de enskilda människornas rätt försvagas
om den överallt har egna ekonomiska intressen att hävda.
När den ekonomiska makten förs samman med den politiska, minskas
utrymmet för olikhet. I stället måste människor anpassa sig. I den processen
växer det fram en planering för den enskildes liv och en kontroll över hans
göranden och låtanden som leder till ofrihet.
Marknadsekonomins vitalitet är nödvändig för välfärd och ekonomisk
tillväxt. I annan partimotion redovisar vi utförligt de åtgärder som enligt vår
mening är nödvändiga för att uppnå balans i statens finanser och för en
återupprättad marknadsekonomi. Här visar vi enbart på några av marknadsekonomins
funktioner som gör den nödvändig i ett samhälle där den
enskildes integritet och frihet värnas.
Mot. 1983/84:433
7
Den fria konkurrensen och avtalsfriheten ger de enskilda medborgarna
möjlighet att välja mellan olika varor och tjänster - utan att styras av någon
annan - och att själva fatta de beslut som fortlöpande tas i en ekonomi.
Marknadsekonomin ger därmed medborgarna en suverän ställning som inget
annat ekonomiskt system kan ge dem. I marknadsekonomin är beslutsfattandet
spritt till varje enskild konsument. Konsumenten är stark i marknadsekonomin
till skillnad från där ingen valfrihet och ingen konkurrens
finns.
Friheten att starta företag är en omistlig del i marknadsekonomin. Just
genom möjligheten att pröva olika idéer skapas inte bara pluralism utan
också nytänkande och utveckling. Möjligheten att genom eget initiativ skapa
sig en försörjning är en rättighet som borde vara självklar. Inskränkningar i
näringsfriheten kan inte utan mycket tungt vägande skäl och efter särskild
prövning accepteras. Det finns många exempel på skilda slag av etableringskontroll
som bör avskaffas. Några av dem beskrivs nedan.
Kommunikationssektorn kännetecknas av åtskilliga regleringar och
monopol som är oförenliga med näringsfriheten. Ett av de mer uppenbara
exemplen är regleringen av taxitrafiken. När t. ex. ett taxiföretag i
Stockholm nekades rätten att använda sig av en egen växel förvägrade man
också företaget rätten att konkurrera med service åt sina kunder. Varken
trafiksituationen eller passagerarnas villkor kan sägas ha förbättrats på detta
sätt. Vi anser att den som önskar bedriva taxitrafik - under de regler och
åtaganden som givetvis måste gälla för yrkesmässig passagerartrafik - också
skall få göra det. Regleringen av såväl taxitrafiken som andra viktiga
kommunikationsområden bör liberaliseras.
För tandläkare råder i dag etableringskontroll. För den enskilde tandläkaren
innebär detta en begränsning i möjligheten att få välja var han eller hon
skall arbeta. Etableringskontrollen medför också en betydande svart
marknad i handel med praktiker. En konstgjord arbetslöshet uppstår. I
annan motion redovisar vi utförligt skälen för ett avskaffande av etableringskontrollen
för tandläkare.
Sjukförsäkringssystemet innebär en begränsning av möjligheten att
erbjuda patienter vård i enskild regi. Varken patienter eller sjukvårdshuvudmän
har något att vinna på denna begränsning av näringsfriheten. Vi
anser att alla privata vårdgivare som uppfyller kompetenskraven skall ha rätt
att ansluta sig till den allmänna försäkringen med en för nyetablering och
drift erforderlig taxenivå. Ersättningen från försäkringssystemet bör utgå så
att offentlig och fristående sjukvård får likvärdiga ekonomiska villkor.
Förbudet mot nybyggnad av djurstallar försvårar en sund konkurrens inom
jordbruket. Det innebär för den enskilde jordbrukaren en inskränkning inte
bara i näringsfriheten utan också av möjligheten att driva ett lönsamt
jordbruk. Problemet med överproduktion måste lösas genom andra åtgärder,
bl. a. genom förändringar i prissystemet. Den enskilde jordbrukaren
måste kunna vidta de åtgärder som ett rationellt och lönsamt jordbruksfö
1** Riksdagen 1983184. 3 sami. Nr 433
Mot. 1983/84:433
8
företag kräver och som näringsfriheten bör ge honom rätt till. Förbudet mot
investeringar i nya djurstallar bör därför upphävas av riksdagen.
Jordförvärvslagen har kommit att användas som ett sätt att inskränka både
näringsfriheten och egendomsrätten. För den som vill överta en jordbruksfastighet
är lagen i många fall ett hinder. För den som vill sälja en
jordbruksfastighet innebär lagen en avsevärd urholkning av egendomsrätten.
Jordförvärvslagen bör ändras så att både den enskilde säljarens och
köparens ställning stärks.
Prövningen av utskänkningstillstånd för restauranger har kommit att
användas som ett medel för etableringskontroll. I många kommuner har
fackliga organisationer i praktiken vetorätt mot nya etableringar. För
rättssäkerheten är det utomordentligt viktigt att sådan prövning sker enbart
utifrån alkoholpolitiska hänsyn och enligt utskänkningslagen.
De principer som präglar det svenska rättsväsendet ställer krav på att ingen
skall behöva bevisa sin oskuld för att inte betraktas som skyldig till brott. Vi
vänder oss därför mot förslag som förts fram med anledning av debatten
kring ekonomisk brottslighet. Vi avvisar förslag om ”företagarkörkort” eller
”företagarlicens”. Friheten att starta företag skall inte berövas hederliga
medborgare. Kampen mot den ekonomiska brottsligheten skall riktas mot
dem som är skyldiga till brott, inte mot dem som är oskyldiga.
Fler och fler lagar och regler drabbar laglydiga medborgare i stället för dem
lagarna riktas mot. Fler lagar leder inte till färre lagbrott utan i stället till ökad
byråkrati för den hederlige företagaren och fler lagbrott av den ohederlige.
I samband med den nya grundlagen diskuterades ingående frågan om
grundlagsskyddad näringsfrihet. Argumenten mot har framför allt baserats
på praktiska svårigheter. Vi anser emellertid att näringsfrihetens betydelse är
så central i en marknadsekonomi att den bör skyddas i grundlag.
Detta gäller också egendomsrätten. Rätten att äga är nödvändig för
mångfalden, rättssäkerheten och medborgarnas oberoende och trygghet.
Den enskildes integritet och oberoende ställer krav på att eventuella
inskränkningar i egendomsrätten måste ha ett klart stöd i lagstiftning. Den
enskildes egendomsrätt skall inte kunna inskränkas som ett resultat av
politiska värderingar. I andra länder har egendomsrätten givits ett starkare
skydd än i Sverige. I annan motion redovisar vi utförligare motiven för en
grundlagsfäst näringsfrihet och egendomsrätt samt former för hur detta skall
ske.
Moderata samlingspartiet har länge visat på vägar för hur ägandet kan
spridas. Möjligheten att spara till och äga en egen bostad bör förstärkas. Det
framgångsrika skattefondssparandet bör återinföras. Företagsanknutna
vinstdelningssystem är ett reellt sätt att sprida ägandet bland de anställda i
företagen. Lägre marginalskatter lämnar större utrymme för sparande och
gör det också ekonomiskt meningsfullt. Enklare regler för reavinstbeskattningen
underlättar för den enskilde att spara i aktier. Ett avskaffande av
Mot. 1983/84:433
9
dubbelbeskattningen på aktier är ytterligare ett sätt. Exemplen kan
mångfaldigas.
Det enskilda ägandet är av avgörande vikt för att säkerställa medborgarnas
oberoende. Ett spritt ägande ger en vidare bas för marknadsekonomins
mångfald och förnyelse. Det ger medborgarna en personlig trygghet som
offentliga insatser aldrig kan ge. Det innebär en större möjlighet för enskilda
att starta företag. Det ger individen den handlingsfrihet som vi anser bör vara
ett ekonomiskt-politiskt mål av samma övergripande karaktär som ekonomisk
balans, full sysselsättning och stabilt penningvärde.
Moderata samlingspartiet anser
att en fri marknadsekonomi är en nödvändig grund för demokratin och för
respekten för den enskildes frihet och integritet,
att kommunikationssektorn skall liberaliseras,
att etableringskontrollen för näringsutövare i princip skall avskaffas,
att privata vårdgivare skall arbeta under likvärdiga villkor med den
offentliga sjukvården,
att förbudet mot nybyggnad av djurstallar skall upphävas,
att jordförvärvslagen skall förändras så att den enskilde säljarens och
köparens ställning stärks,
att endast alkoholpolitiska hänsyn skall påverka prövningen av utskänkningstillstånd,
att näringsfriheten och egendomsrätten skall grundlagsskyddas, samt
att ett spritt enskilt ägande skall vara ett av huvudmålen för den ekonomiska
politiken.
Den enskilde och välfärden
Allt fler i Sverige har svårigheter att klara sig på sina arbetsinkomster. För
att få ekonomiskt bistånd från det allmänna förutsätts att man hos den eller
de myndigheter som beviljar stöd redovisar sin situation ingående. De
hjälpsökandes integritet och självständighet blir kringskuren och självkänslan
urholkas. Ju fler som får försörjningsproblem, desto större blir
kollektivets inflytande. Politikernas makt ökar och byråkratin sväller. Den
enskilda människan kommer i kläm.
I den socialistiska politiken finns föga utrymme för den enligt vår mening
nödvändiga insikten att de politiska besluten skall syfta till fria och
självständiga samhällsmedborgare. Den socialdemokratiska regeringens
skatte- och bidragspolitik leder till motsatsen. I synnerhet får barnfamiljerna
sitta emellan.
Att svenska barnfamiljer lever under besvärliga ekonomiska förhållanden
beror inte i första hand på arbetslöshet och låga löner utan på att familjerna
beskattas utan hänsyn till försörjningsbördan.
Skatten på en inkomst är lika hög oberoende av om en familj har inget eller
många barn och oberoende av om de har höga kostnader för barntillsyn eller
Mot. 1983/84:433
10
inga kostnader alls. Genom den starkt progressiva statliga skatteskalan tar
inkomstskatten mestadels 30-50 % mer ju ojämnare inkomsten är fördelad
inom hushållet. Hårdast slår den för dem som huvudsakligen lever på en enda
inkomst. Samtidigt blir hemarbete på heltid eller kort deltid vanligare ju fler
barnen blir. Att skatten på en och samma hushållsinkomst stiger med
barnantalet är därför dagens bistra verklighet, i bjärt kontrast till talet om
skatt efter förmåga.
I syfte att styra familjen mot förvärvsarbete för båda föräldrarna och
kommunal omsorg om barnen har således utformats ett skattesystem som
står i klar motsättning till kravet på den enskilda familjens integritet.
Inkomstskatten tar ingen hänsyn till den ekonomiska bärkraften, tvärtom.
Straffbeskattningen av barnfamiljerna har tvingat fram ett allt större
beroende av inkomstprövade bostadsbidrag, existensminimibidrag och
socialbidrag, vilket skapat en ”fattigdomsfälla” för många barnfamiljer. Hur
de än bär sig åt kan de inte av egen kraft förbättra sin situation. Att hindra
barnfamiljerna från att genom eget arbete förbättra sin standard och i stället
göra dem alltmer beroende av bidrag är på olika sätt demoraliserande. Den
enskildes ansvarskänsla motverkas. Familjegemenskapen blir svagare när
allt färre problem kan lösas inom familjens ram. Vidare inbjuder de orättvisa
skatte- och bidragssystemen till fiffel, fusk och skenskilsmässor med
åtföljande krav på kontroll och insyn i privatlivet.
Samköming av olika dataregister med personuppgifter blir allt vanligare
för att kontrollera olika inkomstuppgifter. Det är ingen tillfällighet att en
lång rad kommuner vill samköra personuppgifter avseende sjukförsäkringsgrundande
inkomst med inkomstuppgifter som används för att bestämma
barndaghemstaxor.
Förespråkare för ökad övervakning försvarar kontrollapparatens utbyggnad
med att kontroller aldrig skadar de hederliga medborgarna. Mot detta
finns två vägande invändningar. För det första är alltid kontrollåtgärder av
den typ som nu mer och mer börjar införas i vårt land behäftade med risker
för att oskyldiga kan komma att misstänkas för olagligheter. Dataregister är
inte så sällan behäftade med felaktigheter.
För det andra - och detta är än viktigare - har den politiska majoriteten
brutit mot grundläggande principer i ett fritt samhälle, när den låtit den
politiska sfären alltmer tränga in på områden som skall vara fredade för
politik och politiska majoritetsbeslut. Önskan att styra familjernas arbetsfördelning
och omsorg om i första hand de mindre barnen har tagit
överhand.
Effekterna syns nu inte minst i framväxten av övervaknings- och
kontrollsamhället, som egentligen ingen borde vilja ha. Enda sättet att vända
utvecklingen är att ändra skatte- och bidragsreglerna. Samtidigt måste
konkurrens med den kommunala och landstingskommunala servicesektorn
välkomnas.
Mot. 1983/84:433
11
Nedan anges några av de åtgärder sorn krävs för att den politiska sektorn
återigen skall ges den begränsade dimension som är förenlig med individers
och familjers fria val av livsform.
Skall familjepolitiken verkligen innebära ett stöd, en trygghet och en
bättre utj ämning mellan en familj s olika åldrar - inte främst ett instrument att
dirigera barnfamiljerna med - måste vid beskattningen hänsyn tas till
barnfamiljernas sämre ekonomiska bärkraft. Beroendet av inkomstprövade
bidrag eller existensminimibidrag med dess hårda marginaleffekter och av
socialbidrag med dess ofta förödande konsekvenser för självkänslan skulle
starkt minska.
Vård av barn måste alltid betraktas som ett värdefullt arbete, oberoende
av om det utförts av föräldrarna eller av en privat eller kommunal ersättare.
Det barnomsorgsstöd som bedöms erforderligt bör fördelas så att det ger
familjerna trygghet och valfrihet, inte efter var barnen vårdas.
Föräldrarna måste myndigförklaras genom att betros med att själva kunna
avgöra arbetsfördelningen sinsemellan. Detta kräver en mer proportionell
skatt, som inte som nu styr föräldrarnas inbördes arbetsfördelning.
Med en sådan grundläggande rättvisa i botten skulle stödet betydligt bättre
kunna inriktas på dem som har störst behov av det allmännas insatser, inte till
att tvinga familjerna att leva efter föråldrade jämlikhetsdoktriner eller under
ett ofta förödmjukande bidragsberoende.
I en särskild partimotion redovisar vi utförligare motiv för och förslag till
förändringar av familjepolitiken.
Inom sjukvård och äldreomsorg bör varje möjlighet tas till vara att stärka
den enskilde patientens valfrihet och integritet. Med hjälp av den allmänna
försäkringen bör privat sjukvård göras tillgänglig för patienterna på samma
ekonomiska villkor som offentlig sjukvård och försäkringens etableringsbegränsningsregler
upphävas.
Vi avvisar bestämt den socialdemokratiska regeringens planer på att
ytterligare inskränka arbetsmöjligheterna för privata vårdgivare.
Moderata samlingspartiet anser
att den enskilde genom sina arbetsinsatser själv skall kunna påverka sin
inkomst efter skatt och eventuella bidrag,
att skattereglerna måste ändras så att de blir förenliga med principen skatt
efter bärkraft,
att samma bidragsregler bör gälla för privat barnomsorg som för den
kommunala, samt
att ytterligare inskränkningar i arbetsmöjligheterna för privata vårdgivare
skall avvisas.
Den enskilde och rättssäkerheten
I ett rättssamhälle har staten som sin viktigaste uppgift att slå vakt om den
enskildes rätt och integritet.
Mot. 1983/84:433
12
Det är lika viktigt att slå vakt om den enskildes rätt gentemot staten själv
som gentemot andra individer och organisationer. I uppgiften att värna den
enskildes rätt ställs i själva verket starkare krav på att rättssäkerhetens
principer upprätthålls i konflikter mellan individ och stat, eftersom staten
också fungerar som dömande part. Brott gentemot det offentliga får inte
bedömas som allvarligare än motsvarande brott mot enskilda medborgare.
Snarare är det angelägnare att staten värnar enskildas rätt än sin egen,
eftersom den enskilde befinner sig i en svagare position än vad staten
gör.
Principen att var och en skall betraktas som oskyldig tills motsatsen
bevisats får inte frånträdas av det skälet att det misstänkta brottet riktar sig
mot det offentliga. Vi avvisar därför de förslag till omvänd bevisbörda i vissa
mål som föreslagits av kommissionen mot ekonomisk brottslighet.
Kontroll och förhör av enskilda medborgare skall grundas på att misstanke
om brott föreligger. Allmänna lösliga påståenden eller uppfattningar får inte
ligga till grund för polisiära åtgärder. Spaningsarbete får inte bedrivas så att
enskilda medborgare utan att vara misstänkta för brott tvingas bevisa sin
oskuld.
När en kronofogdemyndighet utnyttjar flygspaning och videokameror
samt deltar i poliskontroller för att kontrollera om den hejdade bilisten
fullgjort sina skulder är detta ett uttryck för en överhetsattityd, som inte hör
hemma i ett samhälle där myndigheterna är till för medborgarna och där
rättssäkerheten härskar. Moderata samlingspartiet avvisar den typen av
spaningsmetoder. Det finns ytterligare ett skäl för detta. Myndigheters
kontakter med medborgarna får inte vara baserade på tekniska kontrollinstrument.
Inte minst i sådana känsliga ärenden som t. ex. kronofogdemyndigheter
hanterar, är det av vikt inte bara att rättssäkerheten respekteras
utan också att det finns utrymme och flexibilitet att ta mänskliga hänsyn.
Samkörningar av dataregister med olika typer av uppgifter är lockande att
använda som ett medel att kontrollera medborgarnas hederlighet. Sådana
samkörningar innebär dock ingrepp i den enskildes integritet. De innebär att
personuppgifter används till annat än vad de avsetts för. De ger myndigheter
och myndighetspersoner en inblick i människors privatliv. De kan också
skapa en betydande rättsosäkerhet. Kvaliteten på olika dataregister varierar,
definitionen på olika begrepp varierar, uppgifternas tillkomst i tiden
varierar. Detta medför att samkörningar lätt kan redovisa avvikelser mellan
samma typ av uppgifter i olika register. Det kan då ankomma på den enskilde
att utan att vara misstänkt för brott förklara avvikelsen. På så sätt skapas en
omvänd bevisbörda som är betungande för den enskilde, eftersom datoms
förmåga att registrera och bevara uppgifter överträffar den enskildes. Detta
gäller inte minst uppgifter som ligger bakåt i tiden.
Av detta skäl och av hänsyn till respekten för den enskildes integritet
avvisar vi principiellt en kontroll av medborgarna som bygger på datasamkörningar.
Sådana kan skapa ett förhållande mellan myndigheter och
Mot. 1983/84:433
13
enskilda som inte är förenligt med moderat samhällssyn. Det är medborgarna
som skall kontrollera det offentliga - inte tvärtom.
Aktuella förslag till samkörningar i kontrollsyfte är bl. a. att låta
skattemyndigheter få tillgång till bankernas dataregister över personkonton
för att samköra dessa med taxeringsmyndigheternas register. Kommissionen
mot ekonomisk brottslighet har fört fram en lång rad andra förslag till
kontroll av medborgarna genom datasamkörningar. Förutom att samkörningar
framkallar undanmanövrar hos dem som har något att dölja innebär
de ett intrång i den enskildes integritet. De baseras på den felaktiga
föreställningen att medborgare skall betraktas som potentiella lagbrytare tills
antingen kontroll eller egen redovisning visat motsatsen.
Lagstiftningen måste vara så överblickbar och så formulerad att den
enskilde medborgaren själv skall känna till lagarna och kunna förstå de lagar
som han eller hon väljer att sätta sig in i. Vi är väl medvetna om de svårigheter
som här föreligger. Kravet på överblickbarhet bör föranleda en restriktivitet
vad gäller stiftande av nya lagar liksom en genomgång av nu gällande
lagstiftning. Regeringen bör genomföra en översyn av framför allt de lagar
som berör enskilda i deras egenskap av privatpersoner samt till riksdagen
lägga förslag till hur en förenkling av dessa kan ske.
Den utvidgade generalklausulen mot skatteflykt är ett exempel på en lag
vars omfattning varken lagstiftarna eller de enskilda medborgarna känner.
Lagen skapar rättsosäkerhet för den enskilde genom att till synes lagliga
handlingar kan komma att betraktas som olagliga och genom att motpartenstaten
- också är den dömande parten.
Bevissäkringslagen ger myndigheter vittgående befogenheter att genomföra
husrannsakan och beslagta egendom som sätter den enskildes rätt på
undantag. Vi anser att lagen skall ersättas med en ny lag som ger den enskilde
en starkare ställning.
Den s. k. angiverilagen har givits en ny utformning, men inte heller med
nuvarande lydelse kan vi acceptera dess innehåll. Det kan inte vara rimligt att
av privatpersoner kräva bokföring och uppgiftsrapportering som gränsar till
vad som krävs i professionell verksamhet. Angiverilagen bör därför
avskaffas.
Den kommunala förköpsrätten innebär att en kommun ges en exklusiv
ställning som köpare av fastigheter, eftersom den medger att en kommun går
in och bryter ett avtalat köp. Den stärker ytterligare kollektivets makt på
individens bekostnad. Den stimulerar till socialisering av mark och
fastigheter. Det strider mot rättssäkerheten att skilda köpare inte behandlas
likvärdigt. Lagen om kommunal förköpsrätt bör därför avskaffas.
Mark- och konkurrensvillkoren försämrar möjligheterna för enskilt
byggande. De ger kommunerna möjlighet att bedriva kommunal planhushållning.
I praktiken har villkoren därigenom försvårat byggande i privat
regi. Detta har minskat konkurrensen inom byggsektorn och därmed lett till
högre kostnader och mindre konsumentstyrd produktion. Den minskade
Mot. 1983/84:433
14
konkurrensen leder tili högre kostnader samt mindre valfrihet för de boende
och mindre utrymme för privata initiativ. Mark- och konkurrensvillkoren ger
kommunerna ett rättsligt övertag gentemot de enskilda som strider mot
kravet på att alla skall behandlas lika inför lagen. Mark- och konkurrensvillkoren
bör därför avskaffas.
Enskilda personer får i dag betala rättegångskostnaderna i skattemål
oavsett om de vinner målet eller ej. Vi anser att möjligheterna att ersätta den
enskilde för dennes rättegångskostnader i de fall hans talan vinner bifall skal!
utredas.
Den enskilde måste kunna lita på att de uppgifter om sina personliga
förhållanden som han lämnar till skattemyndigheterna inte blir offentliga.
Sekretesslagen bör ändras så att detta tillgodoses.
Rättssäkerheten kräver att det är lagar och inte olika partsintressens styrka
som avgör rättsliga mål. Inom arbetsmarknaden och hyresmarknaden finns i
dag partssammansatta domstolar. När den enskilde kommer i konflikt med
den part som han eller hon förutsätts vara representerad av finns det ingen
som för den enskildes talan. Partssammansatta domstolar innebär att man i
praktiken erkänner att partsintressen skall påverka rättskipningen. Av
rättssäkerhetsskäl och för att motverka parallella rättssystem bör tvister
mellan medborgare sinsemellan eller mellan enskilda och organisationer
handläggas i vanlig domstol. Behovet av de partssammansatta domstolarna
och deras funktion bör övervägas.
Moderata samlingspartiet anser
att principen skall vara att var och en betraktas som oskyldig till dess att
motsatsen bevisats,
att datasamkörning och teknisk spaning som ett sätt att kontrollera
medborgarna i princip skall avvisas,
att en översyn skall göras av de lagar som framför allt berör enskilda i deras
egenskap av privatpersoner i syfte att förenkla lagarna,
att generalklausulen i skattelagstiftningen skall avskaffas,
att bevissäkringslagen ersätts med en ny lag som ger den enskilde en starkare
ställning,
att den s. k. angiverilagen skall avskaffas,
att den kommunala förköpsrätten skall avskaffas,
att mark- och konkurrensvillkoren skall avskaffas,
att möjligheterna att ersätta den enskilde för dennes rättegångskostnader i
de fall hans talan vinner bifall skall utredas,
att sekretesslagen ändras så att uppgifter om den enskildes personliga
förhållanden i taxeringsprocessen skyddas, samt
att tvister mellan medborgare sinsemellan eller mellan enskilda och
organisationer bör handläggas i vanlig domstol.
Mot. 1983/84:433
15
Den enskilde och massmedia
Ett fritt samhälle värnar yttrande- och informationsfriheten. Den enskildes
rätt att sprida och motta information tillhör demokratins hörnstenar.
Media skall stå fria från den offentliga makten i den enskilde medborgarens
tjänst.
Etableringsfriheten är i vårt land grundlagsskyddad i fråga om tryckta
skrifter. Vem som helst har rätt att i tryckt skrift ge till känna vad som helst
med de exklusiva undantag som tryckfrihetsförordningen anger.
Radio-TV-monopolet bryter principen om etableringsfrihet. Det brukar
motiveras med att en helt fri rätt att sända radio- och TV-program inte är
möjlig tekniskt sett. Begränsningar av detta slag kan emellertid aldrig
anföras som stöd för att det sändningsutrymme som ändå finns skall vara
reserverat för en enda företagsgrupp under statens direkta kontroll.
Radio-TV-monopolet bör således brytas. Etableringsregler måste friställas
som - med de tekniska restriktioner som finns - bringar etermedia så nära
tryckfrihetsförordningens motsvarande etableringsfrihetsregler som möjligt.
Några tekniska argument för etableringsbegränsningar i fråga om kabelmedia
kan inte uppställas. En på tryckfrihetsförordningen baserad rätt såväl
att anlägga kabelnät som att sända bör därför införas utan dröjsmål.
I yttrandefrihetsutredningens nyligen avlämnade förslag Värna yttrandefriheten
klarläggs att reklambudskap i princip inte är av annan karaktär än
andra budskap. Reklamen bör således skyddas av tryckfrihetsförordningen
och av en ny yttrandefrihetsgrundlag. En i sak svårförsvarbar eftergift gör
utredningen genom att öppna för reklamförbud i radio och television.
Moderata samlingspartiet har länge hävdat den ståndpunkt yttrandefrihetsutredningen
ger uttryck för i huvudfrågan, nämligen att också reklam
skall vara grundlagsskyddad. Utifrån en sådan grundsyn är det ohållbart att
exkludera vissa media där grundlagen plötsligt inte skall anses gälla. Dagens
reklamförbud för Sveriges Radio-koncernen bör mot denna bakgrund
upphävas.
De nya medier som nu håller på att få sitt genombrott - video, kabel-TV,
text-TV, teledata och satellit-TV - får inte bli medier i den offentliga maktens
tjänst. I stället skall de ges sådana arbetsvillkor att de kan tjäna den fria
opinionsbildningen och medverka i den kritiska samhällsdebatten. Medias
uppgift är inte att ge möjlighet att genomdriva snäva kulturpolitiska
önskemål från den politiska majoritetens sida utan att bidra till att
informationsförmedling och kulturskapande sker oberoende av den politiska
makten.
Moderata samlingspartiet anser
att media skall stå fria från den offentliga makten,
att radio- och TV-monopolet skall brytas,
Mot. 1983/84:433
16
att en på tryckfrihetsförordningen baserad rätt att anlägga kabelnät bör
införas, samt
att förbudet mot reklam i radio och TV skall upphävas.
Lika för kvinnor och män
Respekten för den enskilde medborgarens integritet kräver att han eller
hon i all myndighetsutövning och i alla kontakter med det offentliga i första
hand betraktas som en individ, oavsett kön.
Barnomsorgen är en viktig del i dessa förutsättningar. För den normala
familjen fungerar dagens system så att om man av något skäl inte har plats i
den kommunala barnomsorgen är man hänvisad till att själv, utan någon
form av stöd, svara för barntillsynen. Detta görs antingen till mycket höga
kostnader, vilka till följd av skattesystemet kan bäras av få, eller genom att
den ena maken stannar hemma. Så länge detta oftast är kvinnan innebär
därför bristen på alternativ att barnomsorgens ekonomiska förutsättningar
blir ett hinder för jämställdhet.
Kvotering vid antagning till utbildning innebär att den enskildes kön blir
viktigare än de individuella meriterna och förutsättningarna. Detta är
oförenligt med en reell jämställdhetspolitik.
Samma sak gäller vid tillsättande av offentliga tjänster och ledamöter i
offentliga utredningar. Varje individ har rätt att kräva att få bli bedömd på
grundval av sina meriter och förutsättningar.
Föräldraledigheten får inte utformas så att familjen påtvingas ett beslut om
vem som skall utnytja den. Föräldrarna sinsemellan är inte bara mer skickade
att bedöma vem som bör ta ut föräldraledigheten, de är också i sin rätt att
själva få avgöra detta, utan inblandning från riksdag och regering. Respekten
för föräldrarnas och familjens integritet kräver att sådana beslut fattas inom
familjen.
Moderata samlingspartiet anser
att de olika ekonomiska förutsättningarna för skilda typer av barnomsorg är
ett hinder för jämställdhet mellan könen,
att könskvotering till olika utbildningsvägar är oförenlig med en politik för
jämställdhet mellan könen,
att ingen könsdiskriminering får ske vid tillsättande av offentliga tjänster
och offentliga utredningar, samt
att kvoteringar för föräldraledighet inte skall göras.
Den enskilde och byråkratin
Under 1970-talet stiftades eller ändrades en lag var åttonde timme.
Mängden av lagar, regler och planer skapar en tröghet och en stelhet i
samhällsstrukturen. Den enskildes möjlighet att med egna medel påverka sin
egen vardag och med egna insatser ha inflytande över samhällsutvecklingen
minskar. I stället ökar behovet av offentlig planering.
Mot. 1983/84:433
17
Den statliga och kommunala planeringen består i princip av nivåplanering,
t. ex. länsplanering, och sektorsplanering, t. ex. barnomsorgsplanering och
bostadsförsörjningsplanering.
Nivå- och sektorsplanering ökar riskerna för stora felsatsningar. Fel i
prognoserna eller i analysen får en utomordentligt stor genomslagskraft.
Detta får i sin tur två negativa konsekvenser.
För det första försöker planerare och politiker kräva bättre styrmöjligheter
för att samhällsplaneringen skall underlättas. Samtidigt skapar planeringens
misslyckande än mer krav på planering och kontroll. Allt fler beslut förs
därigenom bort från de enskilda människorna för att avgöras genom
kollektiva beslut.
För det andra kräver planerna mer och mer utbyggda system för att
kartlägga enskilda människors och företags förhållanden för att, som man
tror, förbättra prognoserna. Kraven har under senare år börjat gälla
heltäckande datasystem, typ Fobalt.
Moderata samlingspartiet anser att om föreskrifter om obligatorisk
kommunal planering skall finnas, bör dessa ges i lag. Statliga myndigheter
skall endast ha rätt att utfärda rekommendationer. Om sådana utfärdas skall
det klart framgå att det är fråga om rekommendationer.
Krav eller näst intill krav på sektorsplanering finns bl. a. i följande
lagar:
- Bostadsförsörjningslagen om kommuners ansvar att upprätta och fastställa
bostadsförsörjningsprogram.
- Socialtjänstlagen om barnomsorgsplanering.
- Folktands vårdskungörelsen om folktandvårdsplan.
- Lagen om psykiskt utvecklingsstörda och omsorgsplanering.
- Lagen om statsbidrag till kommersiell service i glesbygd.
Kommunernas verksamhet skulle med största sannolikhet bättre anpassas
till de lokala förhållandena om behovet av planering avgjordes av dem själva.
Vi anser därför att de ovan nämnda lagarna bör ändras i syfte att avskaffa
kraven på planering. Samhällets planeringskostnader reduceras och behoven
av heltäckande datasystem minskar samtidigt som den kommunala verksamheten
förenklas.
Länsplaneringen utgör ett exempel på statlig nivåplanering. Länsprogrammen
skall innehålla myndigheternas bedömningar av hur arbetet skall
bedrivas i länet för att målen för länsutvecklingen skall infrias. Det går
emellertid inte att formulera enkla mål för komplexa problem. Målformuleringarna
blir svepande och allmänt välmenande - god sysselsättning, god
miljö och god service skall erbjudas alla och överallt i hela länet. Dessutom är
det omöjligt att med någon precision ställa upp detaljerade befolkningsramar,
detaljerade krav på sysselsättning, utförliga planer för service m. m. i
ett dynamiskt samhälle. Vi anser att länsplaneringen i sin nuvarande form
skall avskaffas.
Mot. 1983/84:433
18
Inom byggnads- och bostadsområdet finns en lång rad bestämmelser som
försvårar för den enskilde och skapar krav på en dyrbar kommunal
byråkrati.
Den fysiska riksplaneringen visar att fritidsbebyggelse kan släppas fram
problemfritt i stora delar av vårt land. Undantag måste emellertid göras för
fritidsbebyggelse i vissa områden, som redan är hårt exploaterade eller är
känsliga för påverkan från friluftsliv. Värdet av orörd natur bör också hävdas
när det gäller områden som genom sin karaktär har särskilt intresse.
Den enskilde skall inte heller förbjudas att bygga det hus med den standard
han önskar av det skälet att kommunen är rädd att ställas inför orimliga
servicekrav. I stället kan kommunen från början ange att den kommunala
servicen i området kommer att vara begränsad.
Rätten att bygga i utomplansområden - där den största delen av nya
fritidshus kan byggas - måste slås fast. Oavsett bebyggelsens karaktär skall
utgångspunkten vara att det skall vara tillåtet att bygga. Kommunen skall
kunna vägra byggnadslov endast om den kan visa varför bygget inte skall få
komma till stånd. Härigenom minskar inte enbart byråkratin kring byggnadsärenden.
Man ger också den enskilde en starkare ställning i relation till
myndigheterna.
Ett system med ägarlägenheter stärker den enskildes boendeställning. Det
skapar ett alternativ för dem som vill äga sin bostad i flerfamiljshus.
Människor får de lägenheter de vill ha och som de kan bestämma över. I
annan motion redovisar vi hur ett system med ägarlägenheter kan
tillskapas.
Bostadsrätten är för många en bra boendeform. Den ger ett inflytande
över den egna boendemiljön och ekonomiskt ansvar till den boende. Vi
avvisar reglering av bostadsrätter genom s. k. hembudsskyldighet och
prisreglering.
Bostadsanvisningslagen gör det till byråkraters sak att bedöma människors
bostadsbehov och anvisa dem bostad. Vi menar att detta bäst löses - utan
byråkrati - genom samspelet mellan hyresgäster och hyresvärd. Ett
avskaffande av bostadsanvisningslagen skulle dessutom snarare medföra att
fler lägenheter blir tillgängliga för de sökande än färre.
Friheten att välja bostad är viktig. Det är den boende som efter sina
önskemål och behov skall välja bostad och påverka utbudet. I annan motion
redovisar vi vår politik för en friare hyresmarknad.
En radikal minskning av normer och regler för hur bostäder skall se ut
stärker den enskildes möjlighet att utforma och välja mellan olika
bostadsmiljöer. Ett marknadsanpassat hyressättningssystem skapar ett
utbud av hyresbostäder som vad gäller pris svarar mot de boendes
efterfrågan.
Det statliga bostadslånesystemet innehåller ett nätverk av regleringsmekanismer.
Speciella krav ställs på standard och utformning av bostäderna.
Lånereglerna styr genom sin utformning det som byggs. Därigenom minskas
Mot. 1983/84:433
19
de enskilda människornas möjlighet att genom sina önskemål påverka
byggandet.
Enligt vår uppfattning bör nuvarande byråkratialstrande bostadslån
ersättas med lån som utgår efter schablonmässiga regler i form av enhetslån
per bostad. Kostnader som inte täcks av lånet får finansieras på kreditmarknaden.
Den byggande skall ha en större frihet att anpassa det byggda till
bostadskonsumenternas önskemål. Härmed öppnas möjligheten att avveckla
länsbostadsnämnder och bostadsstyrelse. Den enskilde bostadskonsumentens
ställning stärks.
I den av statens planverk utarbetade Svensk byggnorm (SBN) blandas
bindande föreskrifter med råd och exempel. Varje år kan massmedia
redovisa fall där de kommunala byggnadsnämnderna utnyttjar sin ställning
genom att kräva lösningar i enlighet med byggnormens exempel. För det
andra är nu gällande bindande föreskrifter alltför omfattande och detaljrika.
Enligt vår uppfattning bör SBN ersättas med enkla tekniska funktionskrav
och ett fåtal bindande bestämmelser. I en särskild partimotion redovisar vi
utförligare motiv för och förslag till förändringar av bostadspolitiken.
Medan regleringar av viktiga områden kan vinna medborgarnas respekt,
åtminstone för sina syften, leder förbud i småfrågor oftast bara till misstro
mot politiker och allmänt missnöje.
En orsak till misstro mot politiker är just att dessa stundtals sökt lösa svåra
problem genom enkla förbud. Restriktioner och förbud är snarare ägnade att
skapa dramatik kring det förbjudna och utrymme för en svart marknad. De
grupper som förbuden riktar sig mot kringgår oftast förbuden medan de
laglydiga och skötsamma medborgarna drabbas. Lördagsstängda systembutiker
är ett exempel på en sådan åtgärd, förbudet att i kvälls- och helgöppna
butiker sälja folköl ett annat. De plastskynken som vid dessa tider tas fram
ter sig bara som en meningslös inskränkning av konsumenternas frihet.
En del av de förbud som införts de senaste åren bygger på en
förmyndarmentalitet som vi inte kan dela. De är farliga eftersom de kan inge
dem som fattar besluten - politikerna - tron att svåra problem kan lösas
genom politiska beslut. Lagen om flipperapparater och lagen om s. k.
enarmade banditer är sådana exempel. Överenskommelsen om krigsleksaker
mellan leksakshandeln och konsumentverket, vilken genomfördes
under hot om lagstiftning, är ett annat.
Moderata samlingspartiet anser
att nivå- och sektorsplaneringen radikalt bör minskas,
att möjligheterna att bygga på egen mark skall förbättras,
att ett system med ägarlägenheter skall införas,
att någon ytterligare reglering av bostadsrätter inte skall ske,
att bostadsanvisningslagen skall avskaffas,
att antalet normer och regler för hur bostäder skall se ut skall radikalt
minskas,
Mot. 1983/84:433
20
att Svensk byggnorm skall ersättas med enkla tekniska funktionskrav och ett
fåtal bindande bestämmelser,
att förbud - mot företeelser som t. ex. s. k. flipperspel, enarmade banditer,
försäljning av folköl på kvällar och helger - inte fyller någon
funktion.
Den enskilde och myndigheterna
Datatekniken har gett myndigheter och andra organisationer betydande
möjligheter att insamla och behandla information. Detta tillsammans med
den ökade möjligheten att sammanställa information har lett till att
uppgifter, som tidigare kunnat anses vara harmlösa var för sig, nu kan ställas
samman till en för den enskilde medborgaren avslöjande helhet.
I grunden är detta inte en konsekvens av datatekniken som sådan. Många
olika uppgifter om den enskilde kan även manuellt insamlas och sammanställas.
Datatekniken har däremot gett dem som vill och har rätt att insamla
och sammanställa information möjlighet att göra detta i stor skala.
Informationsinsamlingen och sammanställningen behöver därför inte vara
av samma angelägenhetsgrad som om den gjordes manuellt. Den avgörande
frågan för människors integritet är inte datateknikens användande eller ej
utan vilken rätt en myndighet har att kräva uppgifter av den enskilde,
registrera dessa, vidarebefordra dem till andra myndigheter och lagra dem
för obestämd tid. Omvänt kan detta beskrivas som frågan hur stor rätt till sitt
privatliv den enskilde medborgaren har gentemot myndigheter.
Det behövs därför en klarare reglering av vilken typ av uppgifter om den
enskilde som en viss myndighet har rätt att begära. Myndigheter har inte
automatiskt rätt till information om den enskilde. Den enskilde skall ha stor
självbestämmanderätt över uppgifter om den egna personen. Kommunala
eller statliga myndigheter skall därför inte själva få avgöra vilka uppgifter
man skall insamla.
Av samma skäl bör inte den enskilda myndigheten ha rätt att fatta beslut
om att registrera uppgifter om den enskilde. Klara och restriktiva regler bör
gälla för vilka uppgifter en enskild myndighet har rätt att inkräva och
registrera och för hur lång tid de får lagras. Olika typer av personuppgifter
bör bedömas olika för olika myndigheter.
Som en konsekvens av detta skall myndigheter inte vidarebefordra
uppgifter om den enskilde till andra myndigheter.
Vi avvisar bestämt t. ex. tanken på att posten skall fungera som angivare åt
andra myndigheter. Varje myndighet har att i första hand ta hänsyn till den
enskildes rätt till integritet. Den enskilde skall veta vilka uppgifter som en
myndighet har om honom.
Uppgifter som lämnas in för ett ändamål skall inte användas i ett annat.
Datalagstiftningen bör därför tillämpas med stor restriktivitet. Som princip
bör samkömingar av dataregister med olika typer av information vara
Mot. 1983/84:433
21
förbjudna. Undantag från detta förbud skall endast kunna medges av
datainspektionen, såvitt det inte är angivet i lag.
Under de senaste åren har olika typer av storregister diskuterats. Eftersom
dessa förutsätter en uppbyggnad genom samkömingar avvisar vi dem. Vi
menar dock att frågan också bör ställas hur stor mängd uppgifter om den
enskilde som bör finnas i ett register, liksom hur många individer som skall
kunna finnas i ett enskilt register. Både för den enskildes integritet och från
sårbarhetssynpunkt bör detta noga prövas.
På grund av den viktiga funktion som ett dataregister kan ha för den
enskilde kan ett fel orsaka stora problem. Erfarenheten visar också att det
ofta har varit svårt att få till stånd en rättelse. En sådan bör dock ske snabbt.
Varje dataregister bör därför ha en särskilt utsedd registerförare med ett
ansvar gentemot den enskilde medborgaren.
I många register finns uppgifter om den enskilde medborgaren som är av
känslig natur. De kan vara känsliga på grund av rena sekretesskäl. De kan
också vara känsliga av det skälet att ett fel i uppgiften får konsekvenser för
myndigheternas agerande och behandling av den enskilde medborgaren.
Mot den bakgrunden är sårbarheten hos olika dataregister av vitalt intresse
att följa och bevaka. Det är lika viktigt att se till att inga obehöriga kan ta sig
in i dataregister och den vägen få ut uppgifter om enskilda medborgare.
Förslag till förstärkt skydd av enskilda dataregister gentemot obehörigt
intrång bör därför föreläggas riksdagen.
Personnummer har kommit att symbolisera möjligheten att registrera
medborgare. Enligt vår uppfattning har användningen av personnummer
blivit alltför omfattande. Den ger bl. a. alltför stora möjligheter och inbjuder
till samkörningar av olika typer av register, offentliga och enskilda. Det kan
knappast heller vara rimligt att ifyllt personnummer skall vara en förutsättning
för att ett månadskort inom kollektivtrafiken skall vara giltigt. Bibliotek
behöver inte utnyttja personnummer. Det är ingen självklarhet att banker,
försäkringsbolag eller enskilda organisationer har en automatisk rätt att
använda eller kräva personnummer.
Användningen av personnumren bör vara restriktiv. Det bör vara
förbehållet vissa offentliga myndigheter att utnyttja personnummer som
registerbegrepp. Rätten att lämna ut personnummer tillsammans med andra
datauppgifter bör begränsas. Regeringen bör överväga hur en minskad
användning av personnumren kan åstadkommas och hur regler för deras
användning skall utformas.
Datatekniken har skapat en direkt konflikt mellan offentlighetsprincipen
och sekretesslagstiftningen. I ett fritt och öppet samhälle är det av vitalt
intresse att medborgarna har god insyn i det offentligas verksamhet och de
uppgifter som det offentliga har om medborgarna. Samtidigt är det för den
enskilde medborgaren av stor vikt att känsliga uppgifter som han eller hon
har lämnat till en offentlig myndighet behandlas med sekretess.
I kontakten med myndigheter intar ofta den enskilde medborgaren en
Mot. 1983/84:433
22
svagare position. Som regel är myndighetens beslut ett av många rutinärenden
för myndigheten, men för den enskilde kan beslutets innebörd ha vital
betydelse. Myndighetsutövningen måste ske korrekt och oväldigt. Det
ansvar som det innebär att företräda en myndighet ställer särskilda krav på
myndighetsutövaren. Enligt vår mening bör tjänstemannaansvaret återinföras.
Medborgarna skall veta att om en myndighet har behandlat en fel så skall
man snabbt kunna få rättelse. Efter framställan skall myndighet i ökad
utsträckning kunna undanröja ett felaktigt beslut, vilket skulle reducera
antalet överklaganden till högre instans.
I umgänget mellan medborgare och myndigheter bör klarare regler införas
som preciserar att myndigheter som kräver medborgare på svar inom viss tid
också själva har skyldighet att lämna svar inom viss tid.
Justitieombudsmannen fyller en viktig funktion som medborgarnas
kontrollant av myndigheter. I dag utnyttjar JO i praktiken sällan sina
maktmedel -1, ex. rätten att väcka åtal - och i alltför begränsad omfattning.
Den utredning som nu arbetar med en översyn av JO-ämbetet bör inrikta sitt
arbete på att öka JO:s sanktionsmöjligheter, Åtalsmöjligheten bör användas
i större utsträckning och inspektionsverksamheten intensifieras.
Moderata samlingspartiet anser
att myndigheters rätt att insamla, vidarebefordra, registrera och lagra
personuppgifter skall vara begränsad,
att myndigheternas rätt att begära uppgifter om den enskilde klarare skall
regleras,
att regler som begränsar storleken på enskilda dataregister skall införas,
att samkömingar av dataregister med olika typer av information i princip
skall vara förbjudna,
att en ansvarig registerförare skall utses för varje dataregister,
att skyddet av dataregister gentemot obehöriga intrång bör förstärkas,
att användningen av personnummer skall begränsas,
att tjänstemannaansvaret bör återinföras,
att möjligheterna att få rättelse gentemot en myndighet skall förbättras,
att myndigheter skall ha skyldighet att lämna svar till enskilda medborgare
inom viss tid, samt
att JO:s maktbefogenheter skall ökas.
Den enskilde och organisationerna
Organisationer av olika slag spelar en betydelsefull roll i det pluralistiska
och öppna samhället. De bildar en grund för människors gemensamma
opinionsbildning. De företräder olika gruppers intressen. De utgör en viktig
del av den gemenskap och den trygghet som måste finnas i ett välfärdssamhälle.
Organisationernas styrka ligger i medlemmarnas engagemang. När
inflytandet i stället ges organisationerna genom lagstiftning handlar det inte
Mot. 1983/84:433
23
om fördjupad demokrati utan om en framväxande korporativism. Inom
bostads- och arbetsmarknadsområdet är inslagen av korporativism påfallande
många. Även inom andra områden har medborgarnas rätt till inflytande
givits till organisationer i stället för till individer. Ibland tillåts vissa
organisationer representera en hel grupp av människor. Regeringens
diskussion med ”pensionärerna” är ett exempel. Ett nytt språkbruk har vuxit
fram.
Med ”löntagarna” menas inte de enskilda människorna utan löntagarorganisationer
som LO och TCO. De ”handikappade” står för socialdemokratin
närstående handikapporganisationer. ”Hyresgästerna” avser den
socialdemokraterna närstående hyresgäströrelsen. Ytterst bygger denna typ
av språkbruk på en kollektivistisk människosyn, där individen mer ses som en
del i ett kollektiv än som en fri och oberoende medborgare. Organisationerna
betyder mer och individen mindre.
Moderata samlingspartiet delar inte denna människosyn. För oss är varje
medborgare en individ värd att lyssna till, oavsett vilken grupp man anses
tillhöra. För oss har varje individ en rätt till egen integritet och ett eget
beslutsfattande som måste stå obrutet från organisationers krav på makt.
När organisationerna inte bara deltar i den politiska debatten utan gör
anspråk på att få betyda mer än andra uppstår en konflikt med den politiska
demokratin såsom den uttrycks med orden ”en man - en röst”. Det innebär
ett intrång i det demokratiska beslutsfattandet som inte kan rättfärdigas av
organisationernas styrka, att de inom ett antal områden givits en egen
representation. Detta kan gälla utredningar, verksstyrelser eller t. o. m.
politiska församlingar. Det är den enskilde väljarens integritet som drabbas
när folkets suveränitet att vara basen för den politiska makten därmed tunnas
ut. Det är den enskilde medlemmens integritet som drabbas när de stora
organisationerna uttalar sig å hans eller hennes vägnar inom områden där
medlemmen hellre ser sina åsikter representerade inom ramen för den
politiska representationen än inom t. ex. den fackliga.
Det frivilliga engagemang som är organisationernas styrka och legitimitet
urholkas när medlemskap blir en fråga om tvång. I ett demokratiskt
samhället finns ingen organisation med ett sådant högre värde som motiverar
eller ger någon rätten att kräva medlemskap av enskilda individer. När
organisationers ideal eller uppgifter inte räcker till för att skapa engagemang
för medlemskap, får tvång inte bli ett sätt att ersätta engagemanget.
Statsmakterna har inte tillräckligt skyddat de enskilda människornas rätt
gentemot organisationerna. I stället har man i alltför stor utsträckning givit
vissa organisationer en legitimation som inte motsvarats av den enskildes
syfte med medlemskapet.
När organisationer genom avtal med andra organisationer i praktiken
eliminerar rättigheter och friheter som det offentliga har skyldighet att värna
är detta inte bara ett övergrepp gentemot den enskilde medborgaren utan
också mot den politiska demokratin. Ingen organisation skall ha rätt att
Mot. 1983/84:433
24
genom avtal förhandla bort den förenings- och näringsfrihet vi anser
självklar, vare sig för medlemmar eller icke-medlemmar. Statsmakterna har
en skyldighet att hävda lagarna gentemot den typen av avtal.
Organisationernas starka ställning innebär för många människor att det är
nödvändigt att vara medlem. Mångas arbetssituation gör det dessutom
angeläget för dem att vara med i en organisation. Den dominans som vissa
organisationer har fått, framför allt på arbetsmarknaden, gör det nu
nödvändigt att pröva hur den enskildes situation gentemot den egna
organisationen skall stärkas.
Kollektivanslutningen av fackliga medlemmar till socialdemokraterna är
ett övergrepp mot den enskildes frihet att själv bestämma sin politiska
tillhörighet och graden av engagemang. Kollektivanslutningen kan tvinga
den enskilde att avslöja en del av sin valhemlighet eller att kvarstå och betala
medlemsavgift till ett politiskt parti som han inte sympatiserar med. Formen
för anslutning av medlemmar - kollektivt medlemskap - säger en hel del om
den socialdemokratiska människosynen.
Det finns inget försvar för kollektivanslutningen. Den är ett skamligt
ingrepp i den enskildes integritet. I en demokrati är det den enskilde som
röstar. Därför är endast individuellt medlemskap i politiska partier förenligt
med den respekt för den enskilde som demokratin bygger på.
Vissa fackliga organisationer har i dag administrativa rutiner och regler för
medlemskap som gör det i praktiken omöjligt att utträda ur organisationen.
Det är oacceptabelt att en organisation förvägrar den enskilde den suveräna
rätten att själv avgöra om han vill vara medlem eller ej.
Såväl näringsfriheten som föreningsfriheten är inom vissa områden på den
svenska arbetsmarknaden inskränkta genom intresseorganisationers avtal.
Inom ett flertal arbetsområden finns s. k. organisationsklausuler inskrivna i
avtalen mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Dessa organisationsklausuler
förpliktigar arbetsgivaren att i första hand anställda fackligt
anslutna arbetstagare. Detta innebär att den som söker arbete i praktiken
tvingas till medlemskap i facklig organisation.
Ett införande av negativ föreningsrätt i enlighet med vad som yrkas i annan
motion skulle väsentligt stärka den enskildes ställning i detta hänseende.
För den enskilde företagaren är ofta kollektivavtal nödvändigt. Detta
gäller framför allt småföretagare som är beroende av entreprenader. Under
det senaste året har ett antal fackliga organisationer utnyttjat den fackliga
vetorätten i MBL till att förvägra små- och enmansföretag entreprenader.
Motiveringen har varit att de av den fackliga organisationen ansetts vara
”icke-seriösa”. Som sådana har ibland räknats enmansföretag, företag utan
kollektivavtal och företag som har skatteskulder eller andra skulder till det
allmänna. Det kan inte anses ha varit lagstiftarens syfte att vetorätten i MBL
skulle ge en facklig organisation en möjlighet att utöva konkurrensbegränsning.
Fackliga organisationer har också utnyttjat omfattande blockadåtgärder
Mot. 1983/84:433
25
för att tvinga enmansföretag och andra företag utan fackligt ansluten
personal att skriva under kollektivavtal. Moderata samlingspartiet anser det
vara av stor betydelse att arbetsmarknadsorganisationer har en betydande
frihet att lösa konflikter sinsemellan. Denna frihet får dock inte utnyttjas till
att tvinga på företag kollektivavtal som varken de anställda eller arbetsgivaren
vill ha. Blockadvapnet blir då ett sätt att begränsa konkurrensen och
inskränka näringsfriheten. Näringsfriheten bör därför stärkas i det avseendet.
Motsvarande regler som gäller konkurrensbegränsning för enskilda
företag bör också gälla för fackliga organisationer.
Flera kollektivavtal innehåller begränsningar av storleken på de arbeten
den enskilde företagaren får åta sig. Kombinerat med blockadhotet är denna
typ av avtal inte förenliga med näringsfriheten.
Den enskilde företagarens näringsfrihet och den enskilde arbetstagarens
föreningsfrihet bör lagfästas i de avseenden som berörts här ovan. MBL bör
inte kunna användas som ett vapen mot utomstående företag.
Avtal som inskränker i lag givna rättigheter kan inte accepteras.
Undertecknande av kollektivavtal får t. ex. inte innebära att man därmed
påtvingas en restriktion för omfattningen av de arbeten man som företagare
får utföra.
Medbestämmandelagen bör reformeras så att den ger de anställda ett mer
direkt inflytande. Framför allt i mindre företag finns exempel på att de
anställda representeras av en facklig ombudsman som inte har anknytning till
företaget. Vi menar att information och inflytande inte nödvändigtvis
behöver ske genom en facklig organisation. Framför allt på arbetsplatser där
ingen fackklubb finns eller där ingen facklig förtroendeman är utsedd bör
inflytande utövas i mer direkt kontakt mellan de enskilda arbetstagarna och
arbetsgivaren.
Hyresgästernas riksförbund representerar en minoritet av hyresgästerna.
Trots detta har man genom hyresförhandlingslagen i praktiken givits
ensamrätt att företräda samtliga hyresgäster.
Vi anser att enskilda hyresgäster i en fastighet skall garanteras rätten att få
välja sina egna företrädare och få sin egen förhandlingsordning.
Med stöd i hyresförhandlingslagen har Hyresgästernas riksförbund genom
avtal med motparten givits en förhandlingsersättning från alla hyresgäster,
oavsett om dessa är medlemmar eller ej. Denna förhandlingsersättning står
inom den allmännyttiga sektorn i direkt proportion till hyran och blir därmed
högre ju sämre hyresförhandlingarna utfaller för hyresgästerna.
Med de allmännyttiga bostadsföretagen har Hyresgästernas riksförbund
slutit avtal som innebär att man får ersättning från samtliga hyresgäster oavsett
om de är medlemmar eller ej - för ”inflytandeverksamhet” och
”fritidsverksamhet”.
Ersättningen uttaxeras över huvudet på hyresgästen, som oftast inte heller
är medlem i hyresgästföreningen. Två avtalsslutande parter avtalar med
Mot. 1983/84:433
26
andra ord om att en tredje part skall tvingas betala pengar till en av de
avtalsslutande parterna. Det finns knappast något annat område där en
sådan tvångstaxering skulle accepteras. Moderata samlingspartiet anser det
självklart att de som inte är medlemmar i en organisation inte heller skall
tvingas betala till denna organisation.
De organisationer som har givits lagstadgad förhandlingsrätt har fått ett
privilegium av staten. Deras verksamhet är därigenom av stor betydelse för
den enskilde. Det är därför stötande när en facklig organisation utesluter
medlemmar för att de av eget intresse bedrivit studier inom det egna
yrkesområdet på sin fritid. Lika stötande är det när hyresgäster nekas insyn i
hur deras inbetalade pengar har använts. Den enskilde medlemmens
ställning gentemot de organisationer som givits särskilda rättigheter bör
därför regleras i lag. Detta gäller särskilt frågor som rör insyn, inflytande,
uteslutningar och rätten till utträde samt rätten att stå utanför verksamheten.
Under senare tid har exempel framkommit på hur fackliga organisationer
påtagit sig en rättsvårdande uppgift. MBL utnyttjas för att utestänga vissa
företag som av en facklig organisation utmålas som ”oseriösa” från
entreprenader. Undersökningar, patruller med fackliga ombudsmän och
svepande anklagelser gentemot dem som inte underkastar sig kontroll och
bevisar sin oskuld har också kommit att höra till denna verksamhet.
Justitieministern har inför riksdagen sagt sig vilja uppmuntra denna senare
typ av aktivitet så länge den inte är olaglig. Moderata samlingspartiet tar
avstånd från detta synsätt.
Kampen mot ohederlighet skall föras lika konsekvent och kompromisslöst
inom alla områden. I ett rättssamhälle skall det vara förbehållet de
rättsvårdande myndigheterna att svara för de rättsliga funktionerna. Det är
det enda sättet att garantera att medborgarna behandlas i enlighet med
offentlig lag och under offentlig kontroll.
Moderata samlingspartiet anser
att riksdagen skall förbjuda kollektivanslutning till politiskt parti,
att riksdagen skall lagstifta om negativ föreningsrätt,
att MBL inte skall kunna användas som ett vapen mot utomstående
företag,
att MBL skall reformeras så att den ger de anställda ett mer direkt
inflytande,
att enskilda hyresgäster skall ha rätt att välja sina egna företrädare och få
egen förhandlingsordning,
att avgifter till hyresgäströrelsen, och andra liknande organisationer, skall
vara frivilliga,
att medlemmarnas ställning i sådana organisationer som givits lagstadgad
förhandlingsrätt skall regleras i lag, samt
att rättssäkerheten kräver att organiserad verksamhet mot brottslighet skall
ske genom offentliga myndigheter och offentlig kontroll.
Mot. 1983/84:433
27.
Det fria samhället
I ett fritt och öppet samhälle är frihet inte något som måste motiveras. I
stället är det inskränkningarna av friheten som skall motiveras och kritiskt
granskas.
För socialdemokraterna har ordet frihet kommit att bli något som kan ges
ett innehåll som gör det likgiltigt vilket samhällssystem man lever i. Arbete,
välfärd och social trygghet kan nämligen ges även ofria människor. Till
skillnad från fria medborgare får däremot den ofrie inte välja eller påverka
sitt arbete, inte forma sin välfärd och inte heller påverka villkoren för den
sociala tryggheten.
Den socialdemokratiska frihetssynen utgår ifrån den felaktiga föreställningen
att kollektivet är samhällets grund och att allt som ges den enskilde är
en nåd och en frihet. Det är en frihetssyn som utgår från kollektivets
rätt.
I den frihetssynen är välfärden kollektivets, makten kollektivets, rätten
kollektivets och integritet vad kollektivet väljer att inte ta reda på. Tillstånd
att bygga kolonistugor kan då framställas som en frihetsreform. Men detta är
en i grunden felaktig frihetssyn. Den bygger på att den enskilde underordnas
kollektivet och har att be om tillstånd. Det är inte vad vi menar med orden
frihet och respekt för integritet.
För moderata samlingspartiet är frihet och integritet värdeord med en djup
och konkret innebörd. Med frihet menar vi inte arbete, trygghet och välfärd
utan den enskilde individens rätt att fatta egna beslut, baserade på olika
alternativ samt att som medborgare också ta ansvar för de egna besluten, på
gott och ont. Det är endast när man själv får ta ansvar för sina egna beslut som
man har kontroll över den egna tillvaron. Det är endast när man får ta ansvar
som man själv kan påverka sin tillvaro.
Den friheten vill vi skall bli det svenska samhällets. Då återskapas också
integriteten för den enskilde medborgaren. Då grundläggs också förutsättningarna
för arbete, trygghet och välfärd. Då skapas också ett utrymme för
människors personliga ansvarstagande för varandra. Den friheten är inte den
starkes rätt utan allas rätt att i lagbundna former och med en social trygghet i
grunden förverkliga sig själv. Så skapas ett samhälle av fria medborgare i
social gemenskap.
Formella yrkanden i denna motion ställs endast vad avser konstitutionsutskottets
verksamhetsområde. För övriga yrkanden hänvisas till andra
motioner.
Hemställan
Mot bakgrund av vad som ovan anförts hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
Mot. 1983/84:433
28
enskildes ställning gentemot offentliga myndigheter och olika
organisationer på alla områden måste stärkas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om begränsningar i myndigheters rätt att
begära, insamla, vidarebefordra, registrera och lagra personuppgifter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om begränsning av storleken på enskilda
dataregister,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samköming av dataregister med olika
typer av information,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
ansvarig registerförare skall utses för varje dataregister,
6. att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning beträffande
begränsning av användningen av personnummer.
Stockholm den 16 januari 1984
ULF ADELSOHN (m)
LARS TOBISSON (m)
ANDERS BJÖRCK (m)
ROLF DAHLBERG (m)
PER PETERSSON (m)
INGEGERD TROEDSSON (m)
CARL BILDT (m)
NILS CARLSHAMRE (m)
ROLF CLARKSON (m)
INGRID SUNDBERG (m)
ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung
GOTAB 77546 Stockholm 1984
Ämne: Motion 1983/84:433 Enskilda människors frihet och integritet
Inga kommentarer hittades.