27 personer greps natten till tisdagen och 19 är nu anhållna för mordförsök efter ett spektakulärt skottdrama i Rosengård i Malmö. Händelsen drabbade långtifrån bara de som sedermera anhölls, skjutningarna pågick mitt i ett bostadsområde, med allt vad det innebär av otrygghet och skräck. Amir Rostami är polis och sociolog och forskar om gäng och organisering och intervjuas med anledning av det inträffade.
Du har studerat gängkriminalitet i olika former i såväl Södertäljenätverken som MC-klubbar. Är det något särskilt som utmärker Malmösituationen?
– Nej, det kan jag inte säga utifrån min forskning. Det jag kan säga är att Malmö ligger före övriga Sverige när det kommer till gängkriminalitetens utveckling. Det beror på närheten till Danmark, som också ligger några år före oss. Så om man vill förutspå framtiden och veta mer om vart vi är på väg i Göteborg och Stockholm så bör man titta söderut, till Malmö och Köpenhamn.
I Malmö har man gripit 27 personer, kan mängden i sig säga något om hur utbredd problematiken är i Rosengård?
– Ja. Det är exceptionellt att man gripit så många. Situationen i våra storstäder är tyvärr väldigt allvarlig. Jag tror många gånger att man underskattar problematiken, skjutningar är nästan vardagsmat i vissa områden, vi har en hög procent av det dödliga våldet som är kopplat till den här miljön. Jag är lite förvånad att det här problemet inte tas på större allvar. Det bara går vidare utan att det händer någonting. Visst, det var lite reaktioner från politiskt håll efter skjutningarna i Göteborg, men generellt ser vi inte en tillräcklig motreaktion från hela samhället – polis, politik, civilsamhälle. Vad har till exempel Malmö, Göteborgs eller Stockholms stad för ansvar för att utanförskapsområdena har blivit en sorts resursbank för gäng och radikalisering och liknande?
I Malmö har vi skottlossning mitt i en boendemiljö. Tidigare i år såg vi ett urskillningslöst skjutande på Vårväderstorget i Göteborg. Tyder det på en ökad likgiltighet inför lagen att man begår de här brotten i offentliga miljöer?
– Jag med andra skrev redan 2011 en debattartikel och varnade för utvecklingen. Jag skulle inte säga att det har blivit mycket värre, jag tror bara att det blir mer uppmärksammat i media och att vi har nog fått lite mer skjutningar. Våld i offentliga miljöer har förekommit under en längre tid. Man har sprängt bilar, skjutit och så vidare. Och Skåne har ju sin egen historik om vi backar tillbaka till det så kallade MC-kriget på 90-talet. Där kom ju reaktionen först när tredje man började skadas. Följer man gänglogiken så måste man överträffa varandra i hänsynslöshet för att behålla sitt rykte. Så jag är orolig att vi får se mer spektakulära händelser där man vill visa att man är värre den andre.
FÖLJ ÄVEN DEBATTEN Förortens radikalisering
Kanske kan händelserna i Göteborg och nu i Malmö fungera som en liknande väckarklocka idag?
– Absolut. Det är en ren slump att inte fler så kallade ”tredje person” har kommit till skada. Dessa killar är inte precis några OS-medaljörer i skytte.
I samband med en intervju om organiserad brottslighet i Södertälje och korruption på kommunal nivå häromåret gav du ett nedslående svar på frågan om det är möjligt att komma åt den här brottsligheten på endast juridisk väg. Vilka andra vägar kan och bör vi ta för att stävja utvecklingen?
– Problemen har gått så långt att en enskild aktör, oavsett om det är polisen eller den politiska nivån eller civilsamhället, inte kan vända utvecklingen på egen hand. Tittar vi på internationella exempel så ser vi att det krävs först och främst ett strikt ansvarsutkrävande från politiskt håll på polisen som inte finns idag. Även inom polisen måste det finns tydliga ansvarsutkrävande mekanismer där bristande resultat inte premieras. Har man som polischef inte klarat av sitt uppdrag ska man inte få en bättre position. Satsningar mot komplexa samhällsproblem behöver vara genomtänka. Inte bara en påse pengar här och där, utan gedigna satsningar med stöd i forskning. Till detta kommer civilsamhället, att invånarna organiserar sig och säger att ”vi accepterar inte det här”. När du har den triangeln, att myndigheter, politiken och civilsamhället drar åt samma håll – då kan det hända något mycket positivt. Man måste vara helhetsorienterad – och hålla i under lång tid.
Nyligen rapporterade SVT om neddragningar i en avhopparverksamhet på Fryshuset rörande just gängkriminalitet. Kan den sortens neddragningar skapa risker anser du?
– Ja, det kan det. Stockholms stad startar samtidigt en egen avhopparverksamhet, men jag tycker ändå att signalen blir fel. Det är dessutom så små summor vi pratar om. Tar du exemplet Fryshuset så har jag för mig att de behöver 1,8 miljoner för att överleva i ett år. Det ska jämföras med att en gängmedlem kostar samhället cirka 1,5 miljoner kronor per år. Det räcker alltså om Fryshusets verksamhet räddar två personer för att den ska gå plus rent samhällsekonomiskt. Och även i Göteborg verkar avhopparverksamheter vara hotade ekonomiskt. Det tycker jag är väldigt konstigt i sammanhanget.
Källa: dagenssamhalle.se