I efterhand är det ofta lätt att se klart.
Vid 02-tiden på firmans julfest kan åtgärden ”stöta på chefens fru” framstå som både rimlig och väl avvägd. Klockan 08 samma morgon krävs det ingen oberoende utredare från Deloitte för att slå fast: det där kunde ha skötts bättre.
Särskilt sant är detta inom ekonomi. I dag kan vem som helst förstå att Island var en hysterisk kasinoekonomi före kraschen. Ett land med lika stor befolkning som Malmö med en banksektor på tio gånger BNP som ledd av ett antal självutnämnda finansgenier skulle erövra världen. Men innan det small var galenskapen inte uppenbar. Långt därifrån.
2006 skrev ekonomen Frederic Mishkin, sedermera höjdare i den amerikanska centralbanken Federal Reserve, en rapport där han berömde stabiliteten i Islands ekonomi och bedömde sannolikheten för en finansiell härdsmälta som ”mycket låg”. Sommaren 2008 skrev Internationella valutafonden (IMF) ett utlåtande där den isländska ekonomin höjdes till skyarna och där framtidsutsikterna beskrevs som ”avundsvärda”. Tre månader senare var kollapsen ett faktum.
Detta är inget ovanligt.
I den ombonade tillvaron inuti en bubbla finns alltid gott om människor som kan förklara att allt som händer är fullständigt normalt och vettigt.
Det är först efteråt som insikten sjunker in om att det var sinnessjukt och osunt.
Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer sade en gång att alla sanningar genomgår tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som självklara.
Vilket för oss till läget för den svenska ekonomin.
I höstas publicerades den så kallade Genève-rapporten om världsekonomin. Den lyfte fram en ganska så oroande trend: att den globala skuldsättningen har fortsatt att öka efter finanskrisen. I en tabell över världens mest skuldsatta ekonomier alla kategorier hamnade Sverige på andra plats med skulder på 293 procent av BNP, endast slaget av Japan med 411 procent.
Jo, ni läste rätt.
Sveriges statsskuld är visserligen låg men det privata skuldberget är desto större.
Siffrorna i denna typ av sammanställningar kan variera ganska mycket beroende på räknesätt, men i en annan rapport på samma tema från konsultfirman McKinsey hamnar Sverige i tio-i-topp när det gäller högst skuldsättning totalt och även högt upp på förteckningen över de som ökat belåningen mest mellan åren 2007–2014.
På den senare sticker Sverige ut. Andra på denna inte så avundsvärda topplista är Irland, Spanien, Grekland, Portugal, Belgien, Danmark och Nederländerna, länder som drabbats betydligt hårdare än Sverige av finanskrisen och som i flera fall upplevt en punkterad fastighetsbubbla. I detta gäng huserar alltså Sverige redan innan minsta tecken på nedgång.
Men det har ju gått så bra för Sverige efter finanskrisen?
Nja, frågan är hur imponerad det finns skäl att vara. LO-ekonomerna uppmärksammade tidigare i år att svensk ekonomi mätt som BNP per capita, alltså tillväxten i relation till befolkningsutvecklingen, stått helt stilla i sju år. Mellan 2008 och 2014 var tillväxten per person under noll procent. Det ska jämföras med en tillväxt på 3 procent om året mellan 1995 och 2007. Och trots att Sverige på pappret går mycket bättre än många andra länder och befinner sig i en halvhygglig konjunktur blöder just nu statsbudgeten pengar samtidigt som investeringar i till exempel infrastruktur försummats under lång tid. Hyresvärdar som låter sin fastighet förfalla för att pressa ut större överskott brukar inte få hålla kaxiga föreläsningar i Davos.
Desto högre har aktiviteten varit på ett annat område: utlåningen till svenska hushåll.
Enligt de senaste siffrorna från Statistiska centralbyrån (SCB) har hushållens lån sedan början av 2008 ökat med 1 100 miljarder kronor, eller med 56 procent.
Årstakten i utlåningen var i februari 6 procent. Därmed fortsätter en mångårig trend där kredittillväxten fortsätter att vara betydligt högre än ekonomin i stort. Det är ett samband som på svenska brukar kallas för ohållbart.
Trenden är förvisso inte unik för Sverige. Många länder i västvärlden har ungefär sedan millennieskiftet ökat sin skuldsättning rejält. Det har ofta sammanfallit med att inhemska industrier utsatts för globalisering och digitalisering med ökad konkurrens och prispress. För att kompensera för bortfallet har mellanskillnaden enkelt uttryckt täckts upp med hjälp av lånade pengar. Ungefär som att utnyttja kreditkortet inför varje månadsskifte.
För detta har flera länder fått betala dyrt.
Här hemma finns dessutom några andra faktorer att hålla i minnet. Sverige är ett litet exportberoende, och alltså konjunkturkänsligt land. Dessutom med en mycket stor banksektor i förhållande till ekonomin, runt 400 procent, slaget bara av Schweiz och Holland enligt Riksbankens senaste stabilitetsrapport. Där påpekas också att svenska banker är väldigt beroende av att låna utomlands, är tätt sammanlänkade och har ganska litet eget kapital i förhållande till sin utlåning (bruttosoliditet).
Och så har vi förstås bostadsmarknaden som lämnat stratosfären med en ökning av bostadsrättspriserna i hela Sverige på 19 procent bara de senaste tolv månaderna och över 150 procent sedan 2005, enligt Valueguard.
Om några år kan mycket väl svensk ekonomi beskrivas som ett klassiskt fall av en fullt synlig trampmina som bara väntade på en fot. När utländska ekonomer kommer på besök brukar de också göra politikerna uppmärksamma på faran.
Så här långt finns säkert en och annan som protesterar.
Och visst, det saknas inte motargument: hushållens skulder har ökat men det har också hushållens tillgångar gjort i form av till exempel aktier och bostäder.
Om detta kan sägas några saker. Lågt belånade och lågt värderade tillgångar kan vara ett skydd. Högt belånade och högt värderade tillgångar fungerar tvärtom.
Ett genomsnitt ger dessutom alltid inte hela bilden. Riksbanken visade häromåret att hushåll med bolån i de tre storstadskommunerna hade skulder på 400 procent av inkomsterna, jämfört med 175 procent om siffrorna slogs ut på alla svenskar. De som har mest skulder tenderar också att ha mest tillgångar. Vid ett kombinerat börs- och boprisras lär de knappast börja trösta sig med mer konsumtion.
Och är det något som finanskrisen lärt ut är det att statiska förhandsberäkningar ofta övertrumfas av verkligheten. Kort före konkursen hade banken Lehman Brothers fortfarande det högsta kreditbetyget AAA.
Hur har det då blivit så här? Lånebygget Sverige har inte tillkommit av en slump. Det handlar snarare om ett beställningsjobb. Ta en massiv statlig subvention för att låna (ränteavdraget), blanda in lite slopad fastighetsskatt, usel bostadspolitik och det hade nästan varit sensationellt om resultatet blivit ett annat. Ungefär som att sätta på duschen och chockas över att bli blöt.
Vad har då Sveriges lagstiftare gjort åt problemet?
I år är det femårsjubileum för det så kallade bolånetaket. Efter det har det kommit… ingenting.
Riksbankschefen Stefan Ingves stod länge på barrikaderna och sade sig vilja bekämpa bolånebrasan med sotat ansikte och brandslangen i högsta hugg. När huvudansvaret gick till någon annan (läs Finansinspektionen) lommade han surt iväg för att i stället återkomma med bensindunkar i form av minusränta. Hur nu det går ihop.
Varför har det hänt så lite? Varningar eller faktaunderlag har inte varit en bristvara.
Extra provocerande är det med makthavare som skådar ljuset – fast först efter att de lämnat makten. En person vid namn Anders Borg har nyligen varit ute och varnat för en bostadsbubbla och föreslagit att ränteavdragen fasas ut. Vänta nu, är inte han väldigt lik den där finansministern som hade åtta år på sig att göra just det? Även Magdalena Andersson (S) är för att ta bort avdragen, men bara om det görs i går.
De två största partierna tycks nu vara överens om att ränteavdraget inte ska röras – om man ska tro uttalanden från Stefan Löfvén (S) och Anna Kinberg-Batra (M). Huvudargumentet är att det kan ”störa konjunkturen”. Det vill säga: läget är så illa att om vi gör något nu riskerar det att gå precis så illa som det annars kommer att gå sen om inget görs.
Det kan liknas vid en cancerläkare som vägrar sätta in cellgifter eftersom bieffekterna kan upplevas som ”jobbiga” för patienten.
Visst finns det alltid risker med allt, men att identifiera ett problem utan att göra något åt det är inte ett beteende som ger guldstjärna på de flesta arbetsplatser.
Tyvärr verkar detta ha utvecklats till ett mönster hos svenska politiker: vi gör ingenting så löser säkert någon annan det där längre fram. Försvaret, infrastrukturen, klimatet, migrationen, bostadsbubblan. Prokrastineringslistan i lala-landet Sverige börjar bli rätt lång.
Enligt uppgift kom regering och opposition i december dessutom överens om att bara regeringen först slapp regera så skulle oppositionen sen slippa opponera. Och visst är det skönare att fika och twittra än förhandla. Kanske är det inte polariseringen som är problemet i svensk politik trots allt utan något värre: ren slöhet.
Denna, och andra lika alarmistiska analyser, kan naturligtvis visa sig vara helt fel. Att vara för tidigt ute är dock inte alltid samma sak som att vara ute och cykla.
De som på tidigt 2000-tal dömde ut fenomen som webb-tv och 3G kanske inte tänker på detta när de fredagsmyser framför Netflix i sina smartphones.
Läget lär klarna så småningom.
Det som dock är lite störande är att det finns en generationsaspekt i allt detta: att spela högt med ekonomin riskerar att slå mest mot helt andra än de som bestämt att det ska spelas högt. Om ett antal år är följande påhittade konversation fullt tänkbar:
”Farfar, du satt ju i riksdagen, såg ni inte faran”?
”Jo”.
”Vad gjorde ni?”.
”Ingenting”.
”Varför då?”.
”Det var jobbigt”.
”Ok”.
Det går faktiskt att kräva lite mer.