Skotten i Sarajevo som fortfarande ekar genom historien satte stopp för decennier av framtidstro, ekonomisk tillväxt, tekniska landvinningar, kulturell blomstring och fred. Det tysk-franska kriget 1870/71 i vilket Tyskland föddes var den sista stora konflikten i Europa, men även den var geografiskt begränsad och kort.
Världen mer eller mindre snubblade in i det första världskriget, hävdar historikern Chris Clark som i den bästsäljande boken ”The Sleepwalkers” tecknar bilden av ett multipolärt och högst komplext internationellt system med många tänkbara allianser och med ledare som spelade ett högt spel.
– Sömngångaraktigt betyder i det sammanhanget inte att första världskriget bröt ut av ett misstag, förklarade Chris Clark nyligen i en intervju.
– 1914 års ledare fattade rationella och intelligenta beslut men de hade begränsade uppfattning om de mer långtgående konsekvenserna. Slutresultatet var irrationellt och framkallat av inte bara en enda beslutsfattare.
Är detta skräckscenariot som återigen hotar? Med andra ord, kan bristande framsynthet, politiskt hasardspel, brinnande rivalitet och geopolitiska ambitioner på nytt urladdas i en kedjereaktion?
Rädslan är uppenbar. Nästan en tredjedel av tyskarna räknar enligt en enkät nyligen med ett krig mellan Ryssland och Ukraina. Polen och de baltiska staterna pockar på ”boots on the ground”, det vill säga stridsberedda Natoförband stationerade i öst för att förhindra en rysk aggression.
– Vi vet att rovdjur får mer aptit ju mer de äter, varnade Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski efter annekteringen av Krim.
Parallellerna till 1914 är naturligtvis inget annat än just skeenden som påminner om situationen för 100 år sedan, varken mer eller mindre.
En av de mest frapperande är hur världen i dag, liksom 1914, präglas av nya politiska och ekonomiska kraftcentra och en myriad av svåröverskådliga nationella och regionala intressen.
I stället för supermakternas dominans under kalla kriget upplever vi ett allt mer utmattat USA, en ny stormakt Kina som tar plats i världen, ett Ryssland med fantomsmärta efter Sovjetimperiets sönderfall, ett EU i identitetskris och en förskjutning av världsekonomins tyngdpunkt mot Asien.
Samtidigt bubblar det av krig och regionala konflikter i Syrien, Irak, Afrika och inte minst i Ukraina där striden på många sätt påminner om ett ställföreträdarkrig mellan öst och väst.
Kinas marina upprustning för tankarna till tyska riket som från och med sekelskiftet byggde ut krigsflottan och utmanade världshavens dåvarande härskare Storbritannien. Tyskland var på den tiden en uppåtsträvande ekonomisk makt fylld av globala ambitioner. Man ville ha sin ”Platz an der Sonne”, sin plats i solen.
Kinas nya militära muskler har sänt chockvågor genom regionen. När Kina i maj började provborra i närheten av de omstridda Paracelöarna i Sydkinesiska havet bröt det ut anti-kinesiska protester och upplopp i Vietnam. Tidigare i år försökte kinesiska örlogsfartyg stoppa filippinska båtar utanför de likaså omstridda Spratlyöarna som även Vietnam och Taiwan gör anspråk på.
Dispyterna har delvis pågått i decennier. Men det är först nu som Kina öppet driver en hårdare linje, enligt somliga för att köra ut USA från sin egen kinesiska bakgård.
Trots detta är det inte mycket som talar för att en gnista i dag skulle kunna sätta eld på världen. Hoten och komplexiteten påminner om 1914. Men samtidigt är skillnaderna gigantiska.
Den största är kanske att världen har lärt sig att krig inte kan vinnas. Det är läxan inte bara från första och andra världskriget utan också från de misslyckade krigen i Afghanistan och Irak som har slagit tillbaka mot västvärlden i form av nya hot.
Den andra stora skillnaden är att världen är transparent och att dagens demokratier bygger på mekanismer och institutioner som främjar välavvägda beslut. Naturligtvis kan Vladimir Putin utmana väst. Men som historikern Chris Clark säger: ”It takes two to tango”.
Lärdomen från 1914 är att dialogen aldrig får upphöra. Risken är i annat fall att händelserna får en självförstärkande dynamik och till slut glider beslutsfattarna ur händerna. Vad som nu sker i striden om Ukraina är raka motsatsen. Sanktioner har införts och Natosamarbetet med Ryssland har lagts på is – men ingen har någonsin föreslagit att kanalerna till Moskva skulle klippas av.
Och så finns det naturligtvis atombomben, det slutgiltiga hotet om en utraderad planet som saknades 1914.