Vännen Ian Wachtmeister har skrivit en viktig krönika i dagens historielösa Sverige som ni kan läsa här:
I Sverige tycks många tro att vi klarat oss undan krigens fasor genom vår neutralitetspolitik. Tänk vad bekvämt att resonera så. Och så fel.
Under andra världskriget klarade vi oss genom att vara undfallande för att inte säga utpräglat fega, när vi ömsom gick Hitlers ärenden, ömsom de allierades och inte minst Stalins ärenden (till yngre läsare: han var kommunist och såg till att tiotals miljoner av hans egna ryssar mördades eller utplånades i sibiriska arbetsläger; Gulag.)
Och vi gömde oss bakom Finlands tappra kamp mot Sovjet i två omgångar, i strider som sannolikt var de bittraste under andra världskriget. Finnarna(!) straffades med krigsskadestånd och vi kunde i lugn och ro vältra oss i vårt växande välstånd. Världen är orättvis kan man lugnt påstå, eller hur?
Den tyske nazisten Hitler fick ordentligt med stryk av de amerikanska, engelska och ryska arméerna. Ledande nazister avrättades efter Nürnbergrättegångarna och en ny fredlig era skulle börja. I stället utbröt det Kalla kriget och det heta Koreakriget, som ännu inte avslutats.
Konsekvenserna här hemma i Sverige var inkonsekventa: Kommunister och vänstersocialister tog över lärar- och journalisthögskolorna, vilket märks än idag. När Berlinmuren och Sovjetunionen föll 1989 – 91, ändrades nästan ingenting i Sverige. De som mot bättre vetande i ord och handling understött Stalin, Pol Pot, Mao & Cie blev bleka om nosen några år men de lyckades dröja sig kvar i medie- och skolvärlden.
Därför framställs kommunister i flertalet svenska medier än idag som välvilligt kämpande idealister. Att våra vänsterpolitiker och journalister själva hejat på historiens största massmördare, lyckades de förtiga genom sin mediala dominans. Därmed har det blivit rumsrent att ha stöttat kommunistiska mördarregimer, men absolut inte de nazistiska. Inkonsekvent är väl det vänligaste man kan säga om den saken.
Under 2000-talet har vi hamnat i ett värre och allvarligare läge! Ett nästan tusenårigt religionskrig har flammat upp igen. Islamisterna (IS) använder brutala metoder för att bekämpa den västerländska kultur som de själva i strida strömmar flytt till. Den ena krigsförklaringen efter den andra i form av mördarattacker, som IS tagit på sig, verkar inte nå fram. Europa har i huvudsak reagerat med att förklara att dessa uppenbara fiender inte är så farliga, att illdåden utförts av enskilda störda personer, att gruppvåldtäkterna hänger samman med gängbildningar i storstädernas förorter osv. De välplanerade massmorden i Europa begravs därför i tusentals blommor. Högtidliga krigsförklaringar utfärdas mot terrorismen som sådan men inte mot terroristerna. Detta borde öka fiendens förakt för vår försvarsvilja och handlingskraft.
Vår tids islamistiska attacker är en typ av hot, som européerna yrvaket börjar bekymra sig för. Och Sverige kan inte längre gömma sig bakom finnar, engelsmän och amerikaner och i vanlig ordning förklara sig neutralt. Nej, nu måste vi råda oss själva. Svensk invandringspolitik har skapat plats för en beväpnad och stridsberedd fiende finns mitt ibland oss inne i Sverige. Statsministerns ord ”Vi har varit naiva!” är en förklaring men ingen ursäkt. Ändå hoppas många att kunna lösa problemet genom att förstå, förlåta och prata förnuft med utbildade mördare över en kopp kaffe. Så naiva har svenskarna aldrig tidigare varit.
Kan förklaringen ligga i en genetiskt feg neutralitetsprincip, som nu ger luft åt viskande resonemang typ ”om vi förstår och hjälper dem kommer de inte att utföra sina bestialiska dåd här utan bara använda oss som bas. Det är ju inte överallt de kan få pension, bostads-, social-och barnbidrag. Allra minst från länder de förklarat krig emot.”
Men kan det vara så illa ställt i vår humanitära stormakt?
Övertyga mig gärna om motsatsen.
Ian Wachtmeister
Ett bra komplement till Ians krönika är en debattartikel skriven av Per Wästberg i gårdagens Expressen. Läs den här https://www.expressen.se/kultur/vanstern-blundar-for-det-radikala-islam/.