Den senaste tiden har bilder stått i fokus för svensk offentlighet. Det har bland annat varit en bild på en bilbrand i Göteborg som debatterats flitigt. Bilden kanske inte var tagen i just Göteborg men användes av de lokala Moderaterna i en kampanj för att illustrera stadens växande problem.
Att det brinner allt fler bilar i Götet är egentligen ingen tvistefråga, alla vet att det är så och alla vet varför, men att Moderaterna använt en bild på en brinnande bil från någon annan stad var det som väckte starka reaktioner från PK-folket (verkliga eller spelade).
Inte bara bilder på bilar i brand hamnade i fokus för debatten. Den frispråkige polisen Peter Springare har sagt, återigen under ett besök i just Göteborg, att det finns ett samband mellan massinvandringen och gruppvåldtäkterna. Hans chefer har varken sagt bu eller bä vad gäller hans påstående i sak, de flesta vet återigen att det är sant, däremot har de reagerat på bilden det ger av Springare.
Allmänheten måste kunna utgå från att man behandlas neutralt av polisen, att polisen inte har förutfattade meningar mot vissa grupper. Det antas kort sagt att en kommunist kan sköta sitt arbete på Skatteverket utan att förfalla till sadistiska övergrepp mot företagare, och att en islamist kan sköta sitt arbete som lärare utan att konsekvent ge "otrogna" elever lägre betyg, men invandringskritiker har per definition aldrig samma självdisciplin (och bör därför utsättas för yrkesförbud).
Bilden av polisen är viktigare än verkliga våldtäkter, skadas bilden av att vi har en ärlig debatt så är det inte en debatt vi kan ha. Springare har därför återigen angripits av sina PR-medvetna, och kanske aningen politiserade, chefer. Dessa tror, eller låtsas tro, att hans påstående skadar allmänhetens förtroende för honom som polis.
Även den så kallade "Sverigebilden" har debatterats. Det finns idag många människor som "sprider en negativ bild av Sverige". En del skriver artiklar och insändare om hur dåligt skolan och vården fungerar, andra envisas med att vilja prata om den ökade brottsligheten och otryggheten. Ännu fler människor envisas med att sprida dessa kritiska texter på sociala medier. De sprider på så vis en negativ bild av Sverige, en bild som idag även nått andra länder.
Tillståndet i Sverige används numera av utländska politiker som varning för vad politisk korrekthet och massinvandring leder till. Det här är pinsamt för de grupper som identifierar sig med det svenska systemet. Detta är grupper som varit vana vid att omvärlden ser Sverige som en framgångsrik och humanitär stormakt – de vill inte att pinsam våldtäkts- och Pisa-statistik strör smolk i glädjebägaren. Därför vill de att den negativa Sverigebilden slutar spridas.
Metoderna som används är de klassiska, bland annat anklagelser om att de som klagar är "Putins" på ett eller annat sätt. Putins lakejer, Putins tomtar och troll, Putins kolportörer och så vidare. Återigen hamnar verkliga problem i skymundan, det viktiga är bilden (och ibland motivet, men de politiskt korrekta som likt tankeläsare alltid tror sig veta andras motiv är ett ämne för en separat kolumn).
Detta är ett intressant fenomen, och illustrerar två saker om vår samtid. För det första lever vi i en postmodern tid, där många människor i praktiken är frikopplade från verkligheten. De spenderar sina dagar med bilder, bilder på tv, på datorn, på t-shirten. Vissa av dessa bilder är verkliga, som bilderna från terrordåd, andra är på låtsas, som bilderna från Game of Thrones.
Mycket tyder dock på att en hel del människor, inte minst politiskt korrekta, har svårt att skilja dessa två typer av bilder från varandra. De kan bli mer upprörda av en reklamfilm som kränker kvinnor, svarta eller någon annan grupp än vad de blir av ett terrordåd. En del av dem blev förvånade på riktigt när skådespelare som spelat trevliga roller visade sig vara otrevliga i verkligheten i samband med #metoo.
Den postmoderna identitetsvänstern förstås i hög grad just som en kamp på bildernas område, där vissa bilder ska förbjudas och andra inkvoteras. De är effektiva på det här området, vi andra har först ganska nyligen förstått hur viktig kontrollen av bilderna i ett samhälle av bilder faktiskt är. Det är när vi börjat ta upp kampen om bilderna de börjat gnälla om "Sverigebilden". Men det handlar inte bara om cyniska strategier från deras sida.
För de här människorna är bilderna centrala, att verkligheten faller sönder spelar mindre roll så länge det inte återspeglas i bilderna. Sverigebilden är viktigare än Sverigeverkligheten. Det finns exempelvis inga problem i Sydafrika så länge inga problematiska bilder når oss från Sydafrika. Och så vidare. När bilderna är det viktiga framstår också verkligheten som mer formbar än vad den egentligen är. Verklighetens, både den sociala och den fysiska verklighetens, tröghet har de kort sagt svårt att fullt ut förstå. Därför blir de, som många tidigare generationer av Europas fiender, utopister och tror att verkligheten kan förändras efter deras vilja utan att motstånd eller katastrofala bieffekter uppstår.
Här kan man också notera att ett samhälle som fokuserar på bilder får kortsiktiga tidsperspektiv. Professor Hans-Hermann Hoppe har studerat det som kallas tidspreferenser, och menar att det är det som skiljer framfångsrika individer och samhällen från mindre framgångsrika dito. Kan vi ha en långsiktig plan, avstå tillfredsställelse nu för att istället investera i framtiden, så går det oss bättre än om vi endast lever i nuet. Fabeln om den sparsamma myran och den slösaktiga gräshoppan illustrerar detta, även om den sannolikt minskat i popularitet eftersom den har en så tråkig människosyn. Ett samhälle fixerat vid bilder snarare än verklighet har mycket problematiska tidspreferenser. Bilden är här och nu, verkliga problem kan göra sig påminda om flera år. Det finns som synes något infantilt, barnsligt, i fixeringen vid bilder.
Det andra bildfixeringen påminner oss om är att nationalism förekommer i flera varianter. Den klassiska nationalismen utgår från folket, oavsett hur det mer exakt definieras. Nationalisten värnar om folket, känner stolthet och nyfikenhet inför dess bedrifter och arv, bryr sig om folkfrändernas väl och ve, och så vidare. Det är det de flesta av oss syftar på när ordet nationalism används.
Men i Sverige och övriga västvärlden har en annan form av nationalism diskret vuxit fram vid sidan av den gamla. Nya religioner ser oftast de gamla gudarna som demoner som ska bekämpas, situationen är snarlik när det gäller nya nationalismers förhållande till gamla.
Den nya nationalismen vänder sig med hat och vrede mot den klassiska nationalismen, och gör vad den kan för att bekämpa den och avskaffa det folk den utgår från. Författaren Fredrik Lindström har beskrivit den nya nationalismen som "statsnationalism" – jag skulle hellre kalla det en etablissemangs- eller systemnationalism men Lindströms perspektiv kan ge flera aha-upplevelser. Systemnationalisten är stolt över systemet snarare än folket, bland annat eftersom han eller hon själv är en del av systemet men känner sig främmande för svenskarna som folk. Det kan bero på att man är en osäker och statusängslig uppkomling som nyss flyttat in till storstaden, att man blev mobbad av raggare under uppväxten, eller att man inte tillhör det svenska folket till att börja med. Man är för övrigt ofta globalist som systemnationalist, det svenska systemet är en lokal del av ett globalt dito och systemnationalisterna har betydande lojalitet till Washington och Bryssel.
Den vrede som negativa bilder av Sverige idag väcker är alltså en variant av den vrede som systemföreträdare alltid känner när det system de identifierar sig med kritiseras. Systemnationalisten kanske inte får något fuktigt i ögonvrån när nationalsången spelas, däremot när Sverige omnämns positivt i EU eller FN. Åsynen av en bränd svensk flagga kanske inte heller väcker systemnationalistens raseri, däremot när vår motsvarighet till "den store ledaren" kritiseras på ett respektlöst sätt av "de otvättade massorna".
Det ironiska idag är alltså att systemnationalister angriper verkliga nationalister för att de senare pratar om problem Sverige har. "Haha, ni nationalister sprider en dålig bild av Sverige, hur kan ni kalla er nationalister som gör det" är ett vanligt resonemang hos lillgamla systemnationalister för tillfället, de har då en så karikatyrmässig bild av nationalism att de enbart associerar det med chauvinism och flaggviftande snarare än omsorg och vilja att lösa problem. Inte heller inser de att de är en besynnerlig form av nationalister själva.
Men för att kunna hantera verkliga problem måste man prata om verkligheten sådan den faktiskt är, utan hänsyn till systemnationalisternas sneda självbild och känslor. Därför är det positivt att Sverigebilden utmanas, både på hemmaplan och utomlands. I synnerhet det senare är värdefullt, för de i grunden provinsiella systemnationalisterna har svårare att kontrollera bilder utanför landet och det är pinsamt för dem när "stormakten" börjar ifrågasättas av utlänningar. Viljan att tala om verklighetens problem innebär också att etablissemangets legitimitetskris fördjupas, något som är nödvändigt om nya aktörer ska få möjlighet att lösa problemen på sikt.