I really wish I could understand what's being said here.
Julia Caesar: Sveriges mörka krafter
21.08.2015 19:47
Media lämnar så många frågor obesvarade. Jag kan inte låta bli att grubbla på en av de frågor som försvann spårlöst ut i världsrymden i samband med morden på 55-åriga Carola Herlin och hennes 28-årige son Emil Herlin på Ikea i Västerås en vanlig måndag i augusti.
Fick mördaren, den illegale eritreanske invandraren Abraham Ukbagabir, 36, rätt färg på plåstren när han kom till Västmanlands sjukhus efter att ha knivskurit de båda svenskarna till döds och sedan skadat sig själv? Frågan lämnar mig ingen ro.
Mörkhyad aktivist kränkt av plåster
Just den dagen som skulle bli Carola och Emil Herlins sista i livet, måndagen den 10 augusti, vaknar jag liksom många andra svenskar till ett braskande larm i Sveriges Radios P1 Morgon. I Ekot klockan 08 framförs skarp kritik mot att hudfärgade plåster bara finns i en färg, beige. En mörkhyad aktivist, Steffi Alouch, utgjuter sig om hur diskriminerad hon känner sig av detta. Att det finns genomskinliga plåster minskar inte hennes kränkthet.
“Det handlar om människovärde. Det känns som om vi som har annan hudfärg inte har något människovärde” säger Steffi Alouch. Hon kallar det “avhumanisering”.
Plåstertillverkaren krälar i stoftet
John Womack är presstalesperson på plåstertillverkaren Cederroth. Han krälar i stoftet inför den mörkhyade aktivistens anklagelser. I beklagande ångerköpt ton – som om det vore hans fel – säger han att det inte har funnits någon efterfrågan på andra färger och att de därför har halkat efter. Men han förstår kritiken om att de beiga plåstren ser ut att vara anpassade efter ljus hy. Han påpekar inte att den absoluta majoriteten svenskar sedan tusentals år har ljus hy.
“Vi tar till oss av den synpunkten och det är högst rimligt att man ska hitta plåster som passar och syns mindre” säger John Womack ursäktande.
När kommer krav på regnbågsfärgade plåster från HBTQ-aktivister?
Plåsternyheten slocknar som ett tomtebloss
Några timmar senare ska Ekonyheten om plåsters avhumaniseringskapacitet dö som ett slocknande tomtebloss när dubbelmordet på Ikea i Västerås tränger ut i media. Carola Herlin, 55, från byn Hemvattnet utanför Skellefteå och hennes son Emil, 28, Skellefteå, knivmördas på Ikeas husgerådsavdelning vid 13-tiden på måndagen. De har rest till Västerås för att hjälpa den yngre sonen/brodern Victor Herlin, 23, som flyttat till staden.
Jag skriver i vredesmod
Plåsternyheten, signerad Anneli Koskinen, är ett journalistiskt bottennapp i de allra nedersta bottensedimenten. Ställd mot dubbelmordet på Ikea framstår den ännu mer som fullkomligt bisarr. Om någon läsare drar slutsatsen av mina undringar om plåsterfärgen på den eritreanske dubbelmördaren Abraham Ukbagabir att jag skriver i vredesmod är det en helt korrekt slutsats. Att formuleringarna är uttryck för ironi, i det här fallet dödlig sådan, är likaledes en korrekt iakttagelse.
Jag är rasande över morden på de två fullkomligt oskyldiga svenskar som befann sig på Ikea måndagen den 10 augusti. Jag vet att det är ett raseri som jag delar med stora delar av svenska folket. När oskyldiga människor mördas när de besöker Ikea har proppen gått och alla spärrar släppt.
Jag är rasande över mordet på 23-åriga Therese Eriksson i Vårgårda, vars kongolesiske före detta pojkvän Loran Mogi nu efterspanas, misstänkt för mordet.
Jag är rasande över mordet på 21-åriga Ida Johansson, som sprang sin sista joggingrunda i livet i Upplands Väsby den 5 augusti och hittades mördad vid joggingspåret.
Jag är rasande över mordet på 17-åriga Lisa Holm i byn Blomberg i början av juni. En 35-årig litauer sitter häktad, misstänkt för mordet.
Jag är rasande över mordet på Tommy Lundén, 44, i Ludvika, – mördad den 16 december 2011 av kongolesen Erick Mushitu Mwinkeu och ytterligare några afrikaner när han var på väg hem efter att ha ätit julbord med arbetskamraterna.
Jag är rasande över mordet på Elin Krantz, 27, i Göteborg den 26 september 2010. Våldtagen, skändad och mördad av den etiopiske anhöriginvandraren Ephrem Tadele Yohannes som begraver hennes kropp under ett 83,6 kilo tungt stenblock. (Söndagskronika: Ett politiskt mord, del 2)
Mordet “exempellöst i sin brutalitet”
Jag är rasande över morden på den 57-åriga kvinnan och den 15-årige pojken i Ljungsbro den 2 november 2013. De mördades av kongolesen Doudou Ahoka, 34. Brotten har enligt Linköpings tingsrätt ”präglats av extrem hänsynslöshet”. Den 15-årige pojken hade före sin död utsatts för ett ”omfattande, utdraget lidande som måste ha varit mycket ångestfyllt för honom”. Angreppet mot den 57-åriga kvinnan har, enligt domstolen, varit ”exempellöst i sin brutalitet”.
Jag hoppas att ursinnet brinner som en svetslåga
Jag hoppas att mitt och resten av svenska folkets ursinne brinner som en svetslåga i de ansvarigas kroppar och själar. Att branden aldrig ger dem någon ro. De som tillåter detta ske med Sverige ska inte ha ro en enda sekund.
De som med öppna ögon och i rasande takt förråder och förstör vårt land. De som inte bara tillåter utan med berått mod dagligen iscensätter och påskyndar importen av oidentifierade mördare, krigsförbrytare och terrorister – och därmed gör svenskarna till potentiella offer för mord, våldtäkt och annat grovt våld.
En lång rad politiska mord på svenskar
Ida Johanssons mördare är ännu inte gripen. Men jag tvekar inte att kalla morden på Carola och Emil Herlin, Therese Eriksson, Lisa Holm, Tommy Lundén, Elin Krantz och dubbelmordet i Ljungsbro politiska mord. Det finns många fler exempel som jag inte räknar upp här.
En lång rad mord som aldrig hade begåtts om politiker och myndigheter skött sina jobb. Om inte svenska politiker och myndigheter hade bedrivit en fullkomligt vansinnig invandringspolitik med i stort sett okontrollerat insläpp av i storleksordningen 100 000 personer per år. 90 procent av de asylsökande – förra året kom 81 000 – har inga eller icke godkända ID-handlingar. De släpps alltså in i landet utan att vare sig migrationsverket eller allmänheten vet vilka de är.
Mördaren befann sig på fel plats vid fel tillfälle
I media kommenteras morden på Ikea i Västerås omedelbart med att mordoffren Carola och Emil Herlin haft “maximal otur” och att de “befann sig på fel plats vid fel tillfälle”. Det vill säga, media gör snabbt en försåtlig glidning som antyder att de båda offren kanske inte är så oskyldiga som det verkar. Att det trots allt var deras eget fel att de befann sig på Ikea. Skuldförskjutningen görs blixtsnabbt, redan innan journalisterna vet någonting om hur dåden har gått till.
I själva verket är det mördaren Abraham Ukbagabir, 36, (han har erkänt morden) och hans sällskapYohannes Mahari, 23, som avgjort befinner sig på fel plats vid fel tillfälle.
Har redan uppehållstillstånd i Italien
Abraham Ukbagabir befinner sig inte bara på fel plats utan i fel land. Han ska inte vara i Sverige över huvud taget. Han har redan uppehållstillstånd i Italien. Trots det har han sökt asyl i Sverige två gånger. Första gången den 4 november 2013. Han fick avslag den 14 december och skulle avvisas enligt Dublinförordningen. Då försvann han. Den 30 januari 2014 överlämnades ärendet till Polisen, eftersom Abraham Ukbagabir avvikit.
Han håller sig gömd i nästan ett och ett halvt år. Den 25 maj i år inkommer han med en ny asylansökan som avslås den 16 juli. Han informeras om att han omedelbart ska avvisas till Italien. Men ingenting händer. Han sätts inte i förvar utan bor kvar på asylboendet Kallstensgården i Arboga.
Där bor också 23-årige Yohannes Mahari, även han från Eritrea. Enligt uppgift har han fått uppehållstillstånd men bodde kvar på asylboendet i väntan på placering i en kommun där han i sin egenskap av invandrare kommer att få en egen lägenhet och gå förbi tusentals svenska ungdomar i bostadskön.