Gammelmedia har tagit på sig uppdraget att vara den politiska korrekthetens åklagare och domare. För den enskilda kan detta innebära många svårigheter. Vi måste förstå ”journalistens” natur och lära oss hantera dem.
Journalister eller propagandister?
Ordet ”journalist” dyker upp redan i slutet av 1600-talet och betyder ”den vars arbete är att skriva eller redigera offentliga tidskrifter eller tidningar”. Idag finns det få journalister. I min artikel Journalist eller propagandist skriver jag:
En journalist är nämligen kritiskt granskande, ifrågasättande och undersökande. De accepterar inte det givna utan sammanställer alla vinklar för att ge en så objektiv bild som möjligt. De är lite mer som de tre O: na, eller ännu hellre, som Jim Tucker var. Alltså är journalister inget att svära över.
De främsta journalisterna idag finner vi inom den alternativa median.
Gammelmedias ”journalister” är nämligen upprätthållare av etablissemanget och den politiskt korrekta konsensus som råder. Granskning sker bara inom tillåtna ramar medan huvudsyftet är att å ena sidan mörka information som är skadlig för makten samt jaga och hänga ut dissidenter. Skillnaden mellan svensk media och den i Nordkorea är egentligen bara att den sistnämnda styrs direkt från centralmakten, medan västvärldens snarare handlar om självcensur. Man vet instinktivt vad man får och inte får skriva och hur långt man kan gå.
I en demokratur domineras media av ett ”etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten”, skrev Vilhelm Moberg redan 1965.
Idag har media omskapat sig själv till att också vara åklagare och domare.
Det senaste offret
Det senaste tragiska exemplet är den före detta ordföranden för Sverigedemokraterna i Båstad, Mattias Philipson, som Gunnar Sandelin berättar om. Han hängdes ut av Expressen och det kriminella vänsternätverket Researchgruppen som ”rasist” och ”näthatare” förra året.
Detta tog knäcken på honom.
Hans företag gick sämre och när det stod klart att Bert Karlsson skulle öppna flyktingboende på angränsande mark gick det inte längre att få kunder. Han kände sig också jagad, uthängd av media som ”hatare” och ”rasist”. Inget fungerade för honom.
Som ett ödets ironi avsade han sig samtliga politiska uppdrag och försökte få kontrakt med Migrationsverket eller Bert Karlsson för att sysselsätta de asylsökande som skulle komma. Men ingen var intresserad.
Det Mattias Philipson inte visste är att det är få ”hatare” som blir förlåtna och tagna till nåder igen. Systemets minne är långt och dess hjärta svart.
Till sist såg Mattias Philipson ingen utväg. Han tog sitt eget liv. En dotter blev faderlös.
Stå ut och slå tillbaka
Att se sitt ansikte i tidningen eller på teve och läsa eller höra saker om sig själv som är osanna, är en intressant upplevelse. Somliga av oss klarar det, andra inte. Det media (och deras hjälpredor som Resarchgruppen) vill uppnå med sina hets- och förtalskampanjer är att knäcka dissidenten, få honom eller henne att dra sig tillbaka och helst av allt be om ursäkt och ta avstånd. Om någon tar livet av sig är det skit samma för Tomas Mattson och Mathias Wåg. En ”hatare” mindre, ett arbete väl utfört.
Mattias Philipson tog sitt liv efter Expressens hetsjakt
Den nationella politikern eller aktivisten måste vara medveten om hur spelplanen ser ut och vilka regler som gäller. Det finns ingen väg runt detta. Tyvärr. Vi kan önska att det vore annorlunda, anse att det är orättvist och för djävligt. Men det ändrar inte på att det är som det är. Siktar de in sig på en så har man ett litet helvete framför sig.
Därför ska man aldrig ge dem blodvittring, aldrig få dem att känna att de kommer lyckas knäcka en. ”Journalisterna” är nämligen inte bara skrupellösa, de är fega också. Det är inte lika roligt för dem att ge sig på någon som inte bryr sig, som de redan från början vet — eller under arbetets gång inser — att vederbörande skrattar dem rakt upp i ansiktet.
Att slå tillbaka mot dem går, just genom att hålla ut och hellre öka sin egen aktivism, bli mer offentlig och mer högljudd. Sanningen och anständigheten är det första gammelmedias journalister gör sig av med varför det inte spelar någon roll vad du sagt eller inte sagt. Det är bara att ruska av sig deras lögner.
Och får man chansen, varför inte ta kameran de sätter upp i ansiktet och kasta sönder den mot marken. Jag har varit med om det och det är effektivt om man inte vill ha dem rännande hos sig. Vare sig Baas eller Aschberg är särskilt tuffa när det blir allvar.
Man måste förstå att dessa ”journalister” är drägg och du behöver vare sig respektera dem eller vara artig mot dem. Att be dem fara åt helvete är helt i sin ordning.
Slutligen har också ”journalisterna” egna hem, familjer och en vardag bortom lögnmakeriet. Om de tar sig rätten att jaga och förfölja dissidenter; hänga ut dem och ”ställa dem mot väggen” så kan vi göra det samma.
Vi ska inte bryta mot några lagar, inte rusa åstad och gå till överdrift. Inte alls. Man kan göra det nog obehagligt för regimtrogna journalister utan att bryta mot en enda lag. Och att vi bör göra det otrevligt för dem är självklart. Mattias Philipsons blod är på deras händer.