Insläppta – men utestängda

 

Tino Sanandaji (född 1980) är nationalekonom, debattör och författare.

Massutmaning av nationalekonomen Tino Sanandaji är i långa stycken en osentimental, nyanserad och intresseväckande bok om de problem som uppstått genom att Sverige under senare år tagit emot fler asylsökande och anhöriga per person än något annat rikt välfärdssamhälle i historien. Bokens referat av ekonomi och brottsutveckling presenterar forskning och aktuella siffror pedagogiskt nog att få en guldstjärna för sin rent folkbildande gärning.

Omdömet är säkert förvånande för den som stött på den vildsinte polemikern Tino Sanandaji och hans lojala nätsvans i sociala medier, men i sin bok ger han en mer smickrande bild av sig själv och sin förmåga.

Sanandaji beskriver hur många av de invandrade till Sverige varken blivit en del av rikedomen eller välfärden. Få har arbete ens efter många år i landet – efter åtta år arbetar ungefär hälften av de som fått asyl eller anhöriginvandrat. De som arbetar gör det ofta till låga löner och inte alltid på heltid. Många bor i bostadsområden som är eftersatta och brottsutsatta. ”Sverige har släppt in ett rekordstort antal invandrare rumsligt, men inte i den sociala värmen”, skriver Sanandaji.

Därför står vi nu med ekonomiska skillnader som följer etnicitet, segregerade bostadsområden med tilltagande brutal brottslighet och en tung belastning på offentliga finanser som inte försvinner med tiden. Emellanåt framkommer att infödda svenskar också på senare år fått det bättre – fler jobbar, färre är fattiga. Sanandaji hade kunnat förtydliga att detsamma sannolikt gäller många som fått en fristad här, om man betänker alternativen. Det gör nu inte integrationsproblemen mindre.

De har heller ingen fullständig lösning, menar Sanandaji. Den relativa fattigdomen och svårigheten att komma in på arbetsmarknaden handlar nämligen inte om diskriminering eller fyrkantiga arbetsmarknadsregler, utan speglar betydligt lägre utbildning, färdigheter och språkkunskaper hos många av de invandrade. Välutbildade utomeuropeiska invandrare har, tvärtemot populära föreställningar, inga större svårigheter att få jobb som motsvarar deras kompetens. Men de är, också tvärtemot populära föreställningar, relativt få.

Enkla jobb löser mindre än många hoppats. De betalar sig inte väl nog för att ge försörjning och pension på svensk miniminivå, och framför allt är många som kommit hit så dåligt utbildade att de inte är intressanta på arbetsmarknaden oavsett lön.

Det bästa vi kan göra för att motverka problemen, menar Sanandaji, är att avskaffa särlösningar och föra en generell politik för ökad ekonomisk tillväxt, samt prioritera vård, skola, omsorg och infrastruktur – och ha strikta restriktioner för invandring. Argumenten för det sistnämnda bygger inte på främlingsfientlighet, tvärtom på en empatisk beskrivning av hur ansträngande de senare årens flyktingmottagning varit också för invandrade till Sverige med få möjligheter att hitta sin plats i samhället.

Jag hade hoppats att en ekonomiskt skolad person med rykte som orädd sanningssägare skulle ifrågasätta det narkotikaförbud som skapar mycket av intäkterna åt förortens gängbildningar. Eller konstatera, med ekonomen Thomas Sowell, att diskrimineringen verkar mer påtaglig på de mer reglerade marknaderna för krogliv och bostäder. Men Sanandajis förslag är snarare teknokratiskt mittenorienterade, med en dragning åt offentliga utgifter och nya restriktioner.

Oavsett om man är positiv eller negativ till svenskt flyktingmottagande behöver man förhålla sig till Sanandajis ambitiösa problembeskrivning. Boken tvingar mig att tänka om på ett antal punkter. Låt mig nämna två.

1: Sverige kan i mindre omfattning än jag trott och hoppats öka hur många som kan asyl- och anhöriginvandra ens med önskvärda reformer på arbets- och bostadsmarknaden.

2: Rika välfärdsstater har svårt att ta emot ens en liten andel av alla människor på flykt från fattigare länder. Om inte tidigare så blev det hösten 2015 tydligt att svensk asylmottagning har ett kapacitetstak som är långt mindre än antalet människor som vill och kan komma hit.

Sverige har förstås inte haft några öppna gränser, vilket Sanandaji ibland försöker påskina. Asylsökande möter tvärtom gränshinder och reseförbud, samt en lång (och kostsam) byråkratisk prövning för att få stanna. Men de generösa svenska asylvillkoren gick inte att leva upp till när många tog sig hit, och som Sanandaji visar har integrationen haft tydliga brister redan tidigare. Alla som vill och som i dag är berättigade till det kan helt enkelt inte få asyl i vårt land.

Sverige och Europa måste tänka om gällande både asyl och gränskontroller. Jag funderar på om inte friare rörlighet över gränserna kräver striktare asylregler, även om striktare regler för välfärdsåtkomst är ett alternativ. Dagens ordning välkomnar till stora offentliga kostnader många av de som tar sig förbi betydande gränshinder, ofta med risk för livet. Sanandaji har rätt i att detta leder till en inhuman selektion och till att resurser koncentreras till det fåtal av alla människor på flykt som ändå tar sig hit. Men de politiska slutsatser han drar är inte lika nyanserade och faktabaserade som när han beskriver integrationen.

Sanandaji menar exempelvis att flyktingkrisen i världen kan lösas genom att skicka miljontals flyktingar till medelinkomstländer som Brasilien, Argentina och Thailand, och låta västvärldens stater betala. Den ekonomiska kalkylen har förstås viss rimlighet, sannolikt är det lättare att komma in på arbetsmarknader med lägre krav på utbildning och färdigheter.

Men det är komplicerade avtal och enorma transfereringar som Sanandaji teoretiserar kring. Och hur skulle flyktingarna behandlas? Försök att från väst utlokalisera flyktingmottagande har vi bland annat sett från Australiens sida. I dessa läger är kostnaderna per flykting enorma, men villkoren så erbarmliga att Australien med hot om straff censurerar vittnesmål från vårdpersonal som arbetar där. Detta nämner inte Sanandaji.Jag har också svårt att se att migrationsforskare som Ruben Andersson och Hein de Haas skulle dela Sanandajis oreserverade entusiasm för strikta gränskontroller. De har visat att alltmer militariserade gränser med fysiska hinder förvisso kan avskräcka en del från migration, men de leder också till att migranter till rika länder i högre utsträckning stannar kvar, och förstås till ökade risker längs de allt farligare rutter som återstår.