”Hederskulturen fortsätter växa – med regeringens stöd”
Kulturellt och religiöst förankrad diskriminering inte bara accepteras i Sverige – myndigheterna skickar till och med bidrag till organisationer och samfund som producerar hedersnormerna. Men hedersetiken kan avprogrammeras. Vi vädjar till makthavarna att införa ett samhällskontrakt för nyanlända, skriver Maria Rashidi, kvinnorättsaktivist.
https://www.dn.se/debatt/hederskulturen-fortsatter-vaxa-med-regeringens-stod/
Numera rapporteras om nya hedersbrott på löpande band. Då och då måste jag påminna mig om att jag inte bor i Pakistan - där det enligt FN sker över tusen hedersmord per år - utan i jämställdhetens bästa land med ”världens första feministiska regering” vid makten. Nyligen mördades en 23-årig pojke vars kärleksaffär underkändes av kvinnans släkt. Inte mindre än sex personer fick livstidsstraff för den utomjuridiska avrättningen, som ett hedersmord egentligen är. Om ett likande fall där nio personer dömdes berättade Carin Götblad på Fadime-dagen i riksdagen. Den stora släktens inblandning gjorde fallet så invecklat att utredningen omfattade 12.000 sidor och trettio polisers arbete. För ett par veckor sedan rapporterades om en ung nyanländ kvinna som trodde sig ha hamnat i ett fritt land och tog av sin slöja. Det kostade henne livet, hennes man skar halsen av henne. Bland nyanlända inträffade sex hedersmord förra året och antalet rättsfall relaterade till hedersvåld ökade med 50 procent enligt en kartläggning.
Jag är inte förvånad. Som ordförande för föreningen Kvinnors Rätt möter jag alltför ofta ungdomar och kvinnor som flyr från släktens hot som utövas i namn av kulturer och religioner. Slöjtvång, oskuldstvång, tvångsäktenskap är i dag vardagsmat. Kartläggningar från 2007, 2014, 2016 visar tydligt att hedersförtrycket breder ut sig.
Vad gör makthavarna? Jämställdhetsministern är upprörd: ”Att vissa personer, oftast män, anser sig ha rätt att kontrollera flickor och kvinnor kan vi bara inte acceptera”. Hon lovar ännu mera hedersvåldsutbildningar för läkare, socionomer, jurister, kuratorer, psykologer, poliser och lärare. Och nya kartläggningar. I femton år har vi hört och sett detta, men ännu i dag undviker man själva källan till problemet.
Kulturellt och religiöst förankrad diskriminering inte bara accepteras utan myndigheter skickar till och med statsbidrag till de manliga etniska organisationer och religiösa samfund som producerar hedersnormerna. Att vi bygger skilda världar bekräftar även statsministern. ”Ingen präst i Svenska kyrkan ska kunna vägra att viga samkönade par” säger Stefan Löfven. Budskapet är klart men det gäller bara svenskarna. De andra är borta från jämställdhetskartan. Mångkultur ger rätten till att säga nej till kvinnopräster, nej till kärlek utan äktenskap, nej till homosexualitet, ja till könsapartheid och att omskära pojkar utan deras medgivande. Så går religiösa rättigheter före mänskliga rättigheter. Dock inte för svenskar.
Samma etnocentriska tänkande backas upp av Diskrimineringsombudsmannen, DO. Hon hävdar att när flickor tvingas sitta längst bak i skolbussen, då handlar det inte om diskriminering. Skulle svenska barn utsättas för könsapartheid i skolor, simhallar och bussar då skulle det stoppas direkt.
Att vi bygger skilda världar bekräftar även statsministern. ”Ingen präst i Svenska kyrkan ska kunna vägra att viga samkönade par” säger Stefan Löfven. Budskapet är klart men det gäller bara svenskarna. De andra är borta från jämställdhetskartan.
Varför ska inte alla anpassa sig till lagarna i det land där man bor? Den som kommer hit från Frankrike får acceptera att här går det inte att köpa sin flaska vin i butiken med bröd och ost som i hemlandet, utan här får alla ställa sig i kö på Systembolaget. När en svensk kvinna åker till ett av de många könsapartheidländer där slöjan är ett måste, då blir hon inte insläppt utan slöja. Och när folk kommer till Sverige från länder där rituell slakt är vanlig, då får de acceptera att här skyddas djuren mot onödigt lidande. Enkelt.
Så hur kommer det sig att just våra mänskliga rättigheter relativiseras och mångkulturaliseras? I Sverige är det fritt fram för oskuldstvångskulturer som berör över 100.000 ”invandrartjejer”, för att använda Fadime Sahindals ord. Att stoppa statsbidrag och de antifeministiska oljeshejkernas dollarmiljoner till våra manliga förorters moralvakter förblir en icke-fråga även för den feministiska regeringen.
Eftersom hedersetiken inte är genetiskt medfödd utan socialt programmerad skulle den faktiskt kunna avprogrammeras redan vid ankomsten till Sverige. Från Kvinnors Rätt och vår systerorganisation Nätverket mot hedersrelaterat våld har vi gång på gång vädjat till makthavarna att införa ett samhällskontrakt så att nyanlända skulle få skriva under några grundläggande regler om respekt för mänskliga rättigheter (Observera, inga svenska värderingar). Man skulle till exempel behöva skriva under på rätten att vara ateist även om det i ens hemland anses vara ett allvarligt brott. Detsamma skulle gälla kvinnors ovillkorliga rätt till att bestämma över sina kärleksrelationer oberoende av äktenskap. Och rätten till homosexualitet även om det är kriminellt i cirka sjuttio länder.
Ett sådant grundläggande förebyggande kontrakt skulle ju dessutom fungera som en adekvat väckarklocka för de nyanlända. Tiotusentals invandrarfamiljer spricker just på grund av ”svensk jämställdhet” som ofta omfamnas av invandrarkvinnor men upplevs som kränkande kulturimperialism av många traditionella män. Vi tillfrågade en av landets bästa juridiska experter före detta justitierådet Göran Lambertz. Han skriver: ”ett samhällskontrakt skulle kunna fungera mycket väl juridiskt”. Ja, vuxna människor borde behandlas som vuxna.
Men nej, sexton år efter Fadimes och otaliga andra hotade flickors vädjan (”Varför har ni inte talat med mina föräldrar?”) betraktas migranter ännu i dag som efterblivna. De antas vara oförmögna att inse betydelsen av att barn och kvinnors mänskliga rättigheter tolkas och praktiseras helt annorlunda i Afghanistan, Irak, Syrien, Somalia, etcetera än i Sverige.
För över tjugo år sedan förstörde min dåvarande man mitt ansikte och mina ögon med svavelsyra. Sedan dess kan jag inte släppa tanken att det kanske inte hade hänt om han hade fått skriva på ett samhällskontrakt. Han kanske hade accepterat att min vilja att skilja mig inte är en sak för släktens heder i Sverige. Eller också hade han kanske valt att inte leva här i denna tvärtomkultur, där kvinnor inte behöver manliga förmyndare som i mitt gamla kära hemland Iran. Kanske hade den unga kvinnan som mördades häromdagen för att ha slängt sin slöja överlevt om hennes man hade fått lov att skriva på rätten att välja eller välja bort slöjan. Kanske Pela, Fadime, Abbas och de andra som offrades för släktens heder hade överlevt om deras föräldrar hade fått lova att respektera flickors (och pojkars) rätt att välja sina kärlek.
Jag vet, vissa tycker att jag drömmer. Men att underkänna medicinen utan att testa är bara förmätet - eller att skydda hedersetiken. Faktum kvarstår, det satsas hundratals miljoner på att skydda hederskulturers offer, men samtidigt stödjer makthavarna dessa kulturers patriarker vilka bygger stat i staten. Det skulle jag så gärna vilja diskutera med vår statsminister som är så bra och rakt på sak - mot Svenska kyrkan. Jag skulle vilja tacka honom för världens kanske bästa invandringspolitik och berätta lite mer om världens möjligen sämsta integrationspolitik.
Maria Rashidi, kvinnorättsaktivist, styrelseledamot i Nätverket mot hedersrelaterat våld och ordförande i Kvinnors rätt:
Ämne: ”Hederskulturen fortsätter växa – med regeringens stöd”
Inga kommentarer hittades.