Har vi tappat vår känsla för proportioner?
Det finns två män vars liv jag skulle kunna krossa med hjälp av en statusuppdatering på facebook. Den ene tillhör den grupp svenskar som är så kända att hans död skulle bli löpsedlar på samtliga kvälls och dagstidningar, färdiga runor finns skrivna på varenda redaktion och hans frånfälle skulle resultera i timslånga minnesprogram i både tv och radio.
Denne man stack vid ett tillfälle för snart tio år sedan sin stora, blöta tunga i mitt öra. Sedan lade han armen om mig, drog mig tätt intill sig och viskade att han ville ”lära känna mig bättre”. Jag avböjde och avlägsnade mig. Nästa dag messade han och ville bjuda mig till ett exklusivt spa. Jag avböjde. Då ringde han och tjatade. Det hela varade i några dagar innan budskapet gick fram och han gav upp. Den andre mannen är mycket känd och respekterad inom sin bransch, men tämligen okänd för allmänheten. Han försökte, kåt och drucken, tränga sig in på mitt hotellrum för ett antal år sedan. Jag slog efter honom med en av mina högklackade skor så att han vacklade till och jag lyckades stänga dörren.
Båda männen var och är gifta. Båda männen är beroende av sitt goda rykte för att upprätthålla sina yrkesliv, behålla människors tillit och respekt för dem. Om jag berättat om mina erfarenheter, gjort en #metoo grej av det hela skulle jag sannolikt kunna orsaka stor skada. Män har fallit som furor hela hösten, flera av dem på grund av mindre graverande handlingar än de jag beskriver ovan. Vid det här laget är det så många män, inom kultur, media, teaterbranschen, filmindustrin och politiken som blivit av med sina arbeten, sin heder och sannolikt både vänner och partners att jag tappat räkningen. Anklagelserna skiftar, från grova våldtäkter till ett sexistiskt språk. Att en person som misstänks för att ha drogat och våldtagit en kvinna tas ur tjänst är rimligt – men att någon som anklagas för att ha ett grovt språk sätts i frysboxen på obestämd tid är orimligt.
Har vi tappat all känsla för proportioner? Den frågan har jag ställt mig flera gånger i relation till det som (oproportionerligt) kallas för en revolution, #metookampanjen. En grundläggande idé inom rättsskipning är proportionalitetsprincipen, det vill säga att straffet bör stå i relation till förbrytelsen. Därför kommer jag aldrig att avslöja namnen på de två män jag inledde den här texten med att berätta om. Det straff de skulle fått i offentligheten står inte i proportion till deras handlingar. En ovälkommen invit, en blöt tunga i ett öra, ett försök att tränga sig in i en kvinnas hotellrum mot hennes uttalade vilja – det är klandervärda handlingar, men det är tveksamt om det är kriminellt. Många av de berättelser som delats under hashtaggen metoo har just denna karaktär – klandervärda, respektlösa, omoraliska, men inte brottsliga.
Har du tänkt på att vem som helst, när som helst, kan anklaga dig för precis vad som helst? Varje polisanmälan måste följas upp, hur orimlig den än är – och plötsligt sitter du, chockad, i förhör, anklagad för misshandel, trakasserier, olaga hot eller vad det nu kan vara. Blir du polisanmäld på falska grunder av någon som vill dig illa kan du ändå tacka din lyckliga stjärna att du inte blev uthängd på sociala medier istället. Polisen kommer nämligen med största sannolikhet att avskriva den lögnaktiga anklagelsen mot dig och det hela är ur världen. Om du blir anklagad på facebook, twitter eller instagram kan konsekvenserna bli förödande. Du ges ingen möjlighet att berätta din version, du får ingen försvarare, ingen rättegång – ingen som helst möjlighet att rentvå dig. Du får leva med anklagelsen resten av ditt liv, riskerar att bli av med din möjlighet till försörjning och tvingas se hur människor tar avstånd från dig. Det är du och skammen – skammen över något du inte gjort.
Ja. Naturligtvis är det bra att övergrepp och trakasserier avslöjas, att gamla trista värderingar och föreställningar diskuteras, att arbetsplatser och arbetsgivare tvingas ta ansvar för arbetsmiljön. Det är utmärkt, nödvändigt och välkommet – men låt oss hålla huvudet kallt och bevara vårt sinne för proportioner.
Ann Heberlein
Ämne: Har vi tappat vår känsla för proportioner?
Inga kommentarer hittades.