Det här med att gradvis avskaffa självägande bönder är ett gammalt mål för globalisterna och finns beskrivet redan i deras handbok "Sions Vises Protokoll som skrevs redan i slutet av 1800-talet.
Skälet som anges är att självägande bönder är den enda grupp i den moderna världen som är oberoende när det gäller att klara av en krissituation. Det var f.ö. av detta skäl som kommunistiska regimer alltid infört kollektivjordbruk av olika typer. Notera förresten hur Saudiarabien och Kina t.ex på 50 eller 100 år har arrenderat större delen av odlingsbar mark i många afrikanska länder. Ett land där detta fått svåra effekter för den infödda befolkningen är Etiopien. Ska vi slutgiltigt avhända oss grunden för vår föda och därmed vår existens??
Här är lömska planen som bäddats in i livsmedelsstrategin
För några veckor sedan presenterade regeringen sin efterlängtade livsmedelsstrategi, ett dokument som ska ange inriktningen för Sveriges livsmedelspolitik fram till år 2030.
Vid en första anblick ser vi många positiva formuleringar och fina ord om hållbarhet, miljömål, ökad självförsörjningsgrad och minskat regelkrångel. Så långt är allt väl.
Läs också: Livsmedelsstrategin är här – så blev det
Skrämmande plan
Men dokumentet innehåller också en tydlig och skrämmande plan för att kunna sälja ut vår viktigaste naturresurs – åkermarken.
Som en trojansk häst
Likt en trojansk häst har den lömska planen bäddats in i positiva ord om konkurrenskraft.
Under punkten ”strukturutveckling” vill regeringen ändra på jordförvärvslagen, så att aktiebolag lättare ska kunna köpa upp jordbruksmark.
Det betyder att priset på åkermark kommer att öka i en allt högre takt.
Bondens viktigaste resurs, jordbruksmarken, blir snart så dyr att vanliga bönder inte har en chans att köpa den.
Medveten strategi
Tyvärr verkar en sådan utveckling vara en medveten strategi, eftersom utredningen också föreslår en översyn av arrendelagstiftningen.
De få bönder som kommer att finnas kvar blir i bästa fall drängar åt kapitalet – som arrendatorer på sina forna gårdar.
Motsäger varandra
Livsmedelsstrategins olika delar motsäger varandra på flera punkter.
Till exempel verkar regeringen tro att vi kan konkurrera med amerikanskt eller kinesiskt industrijordbruk – samtidigt som vi har höga skatter och högt djurskydd.
Man konstaterar att ”kostnadsläget för insatsvaror och arbetskraft är högre än i jämförbara länder” men tror ändå att det kan lösas genom produktivitetsutveckling och strukturomvandling.
Global konkurrens
Man erkänner att inhemsk matproduktion behövs ur ett beredskapsperspektiv men trycker ändå hårt på att vi ska hävda oss i den globala konkurrensen.
Exportmöjligheter verkar vara viktigare än att föda vår egen befolkning.
Inte nytt
Trots stora ord är detta ingen ny politik.
På 1960-talet drev Socialdemokraterna en omfattande storleksrationalisering och 1990 genomfördes en avreglering och marknadsanpassning.
Resultatet av de reformerna vet vi nu:
Nedläggningen av jordbruk och minskningen av vår självförsörjningsgrad har aldrig gått så fort.
Möjlig i södra Sverige
Regeringens strategi är dessutom bara möjlig på södra Sveriges slättland.
I skogs- och mellanbygder sätter de geografiska förutsättningarna stopp.
Här kommer jordbruken att dö ut i allt snabbare takt, landskapet kommer att mörkna.
Ta betalt för bullerbyupplevelse
Den sista försörjningsmöjligheten för oss som bor kvar blir att ta dyrt betalt för en naturromantisk bullerbyupplevelse.
En konstgjord andning som finns kvar så länge den urbana medelklassen tycker det är trendigt att köpa mat direkt från bonden någon månad varje sommar.
Ämne: Här är lömska planen som bäddats in i livsmedelsstrategin
Ang livsmedelsproduktion
Jan-Ola Gustafsson | 24.07.2018