Varför har vi så svårt att dra en gräns mot vänstertotalitära idéer? Efter att jag tidigare i veckan (27/7) kritiserat Kajsa Ekis Ekman – profilerad vänsterdebattör och ledarskribent på ETC – för att tumma på demokratiska principer, hävdar hon att jag intar en ”censurerande hållning”. Men kritik i sak har inget med censur att göra. Trots att både Ekis Ekman och ETC:s chefredaktör, Andreas Gustavsson, replikerat på min text på ETC:s hemsida tar de inte med ett enda ord avstånd från kommunismen.
Det råder egentligen ingen tvekan om att Ekis Ekman är kommunist. I sin ledarkrönika förra veckan uppmanade hon, apropå Greklandskrisen, den europeiska vänstern att fundera på hur ”den härskande klassen” kan ”krossas”. Hon poängterade att ”kamp inte förs med ord”. Men om kampen inte förs med ord vad förs den med då?
ETC:s ledarskribent är i själva verket ovanligt tydlig. I samma text hånar hon de ryska socialister som kom till makten i februari 1917 för att de valde att samarbeta med liberaler och värna yttrandefriheten. Liberaler och socialister satt vid samma tid i regeringsställning även i Sverige. Den ryska februariregeringen hade kunnat bli början på en demokratisk utveckling i Ryssland.
Ekis Ekman väljer istället att citera Lenin: ”Vad är det med er, varför tog ni inte makten?”. I oktober samma år gick Lenin från ord till handling och genomförde sin statskupp. Resten är tyvärr historia. 74 år av skräckvälde, fångläger och massdeporteringar med tiotals miljoner döda.
Historien hindrar inte Ekis Ekman från att sätta sitt hopp till det grekiska leninistpartiet KKE: ”I KKE har socialisterna ett kort i bakfickan, obefläckat av samarbete med trojkan. Här förstår vi behovet av att alltid bevara en fraktion av dogmatiker.”
KKE är troligen det mest hårdföra kommunistpartiet i Europa av någon betydelse. Det förespråkar revolution, införandet av proletariatets diktatur och beklagar befrielsen av Östeuropa 1989 som ett tillfälligt bakslag. De skickar hyllningstelegram till regimen i Nordkorea. Ekis Ekman tror förvisso inte att KKE kan ta makten i Grekland just nu. Men hon har i princip inga invändningar mot ett sådant scenario. Det är en fråga om att laga efter läge, att anpassa sig efter den ”specifika kontexten” som hon skriver på klassiskt marxistiskt manér. Enligt Ekis Ekman är det exempelvis för det mesta en bra ”lösning” att ”förstatliga allt”, även om hon i fallet dagens Grekland nöjer sig med att förespråka förstatligande av bankerna.
Ska man ta Kajsa Ekis Ekman på allvar? Det vore naivt att inte göra det. Hon tillåts återkommande breda ut sig i Dagens Nyheter. Hon figurerar i TV:s morgonsoffor och bjuds in som föreläsare på universiteten. Hon påverkar många. Jag är ingen anhängare av åsiktskorridorer. Men om man någonstans ska dra en gräns så borde det vara vid att skamlöst sprida totalitära idéer. I exempelvis Polen, som upplevt det kommunistiska förtrycket, hade Kajsa Ekis Ekman behandlats som den extremist hon är.
Min kritik av Ekis Ekman har förstås inget med hennes EU-kritik att göra. Jag skrev själv nyligen en ledare (6/7) som kritiserade unionens agerande mot Grekland. Men därifrån är steget oändligt långt till att förespråka ett kommunistiskt maktövertagande. Jag är mycket medveten om att alla som skriver för ETC inte delar Ekis Ekmans åsikter. Men att tidningens chefredaktör inte ser några problem med att låta en diktaturvurmare härja på ledarplats räcker för att ETC ska sakna demokratisk trovärdighet.
Hotet från kommunismen kan verka avlägset. Men det är en farlig illusion att vänstertotalitära idéer inte kan komma tillbaka. I ett samhällsklimat där tron på abstrakta, utopiska föreställningar är starkare än på länge, samtidigt som konfliktnivån ökar, ska det inte alls uteslutas. Anhängarna av totalitära målsättningar må vara beräknande cyniker eller naiva idealister. Men man får inte låta sig luras av att dessa idéer ofta kläs i vackra fraser om verklig demokrati eller ett klasslöst samhälle. Det är i slutänden ändå alltid en upplyst ledare som ska dra upp ritningarna för idealsamhället eller hålla jämlikheten på plats med järnhand. Terrorn är en ofrånkomlig del av den kommunistiska logiken.