Gyllenhammars roll i Nuon-affären har kostat svenska skattebetalare enorma belopp
Med tanke på den hjältegloria som många försöker sätta på förre Volvochefen PG Gyllenhammar i dessa dagar, finns det anledning att påminna om hans roll i den kanske största skandalaffären någonsin i svenskt näringsliv. Uppgifterna om hans roll i Nuonaffären var sista spiken i kistan för det förtroende jag hade kvar för PG.
Lars G. Josefssons tillträdde som VD för Vattenfall år 2000. Det innebar att förvärvsverksamheten skulle komma att trappas upp och till rådgivare valde han Gyllenhammar som då var vice ordföranden i bankirfirman Rothschild Europé.
De politiska påtryckningarna i tidens anda ledde till att ledningen utgick från politiskt korrekta mål i stället för affärsmässiga.
Vattenfall skulle bli ledande i Europa. Detta att vara ledande är bland de farligaste mål en ägare och styrelse kan sätta, om det inte underordnas klart avgränsade lönsamhets och soliditetsmål, vilket det inte gjorde. Man mätte marknadsandelar och kundnöjdhet utan någon koppling till att detta också skulle ge ekonomiska resultat .
Vattenfall skulle även bli nummer ett för miljön. Målet är ett exempel på hur den politiska tidsandan fick ett allt större inflytande. Eftersom bolaget främst arbetade med kärnkraft och kolkraft som aktivisterna vill ha bort helt, innebar målet på sikt en total omorientering bort från den traditionella kärnverksamheten.
Vattenfall skulle bli employer of choice. Det ledde till att man fick en HR-funktion (Human Resource) vars innehavare under större delen av tiden ägnade sig åt att mäta hur personalen mådde. Någon koppling till resultat skedde inte heller här, vilket lätt utvecklas till att löner och ersättningar skenar iväg för att anställda skall känna sig nöjda och belåtna.
Vattenfall blev ett underligt företag med otydliga mål och utan klar ekonomisk styrning. Cheferna började undra över sin tillvaro och vad som förväntades av dem. VD:n kastade sig in i en intensiv förvärvsverksamhet som underlättades av att hela branschen just då hade en klar överlönsamhet och badade i pengar. Alla tävlade om att köpa upp allt som kunde köpas. För ledningen blev det ett mål att utnyttja den ekonomiska styrkan och den inkompetenta statliga ägaren för att snabbt bli så stor som det bara gick.
En person som spelade en betydande roll som inspiratör och rådgivare till VD:n Lars Josefsson var Gyllenhammar. Enligt uppgifter i pressen sågs han vid den här tiden frekvent smyga in på huvudkontoret för halvhemliga enskilda möten med VD Josefsson.
Gyllenhammar hade under sina år som Volvochef tydligt visat att han var starkt påverkad av den neomalthusianska tidsandan. Hans tidigare stabschef Bo Ekman är en av landets ledande företrädare genom sin tankesmedja Tällberg Foundation. En annan Volvodirektör, även han, med kopplingar till Rothschild och Tällberg var Hans-Olov Olsson, som vid den här tiden satt som vice ordförande i Vattenfall.
Enligt personer i Josefssons närhet verkade han ha smittats av Gyllenhammar och drabbats av något som mest liknade storhetsvansinne. Han hade bråttom att genomföra sitt livs affär och få bli VD för ett av värdens största kraftbolag. Inkompetenta politiker hade ju gett honom carte blanche och han hade av allt att döma en synnerligen olämplig rådgivare.
Det första Josefsson högg på var inget mindre är brittisk kärnkraft. Det projektet stötte dock på politisk patrull direkt, så han drog sig ur. Josefsson rusade då vidare till nästa stora objekt på marknaden, som var Hollands största energibolag Essent som var till salu. Där fick han hård konkurrens från tyska RWE AG. Tyskarna vann dragkampen och köpte Essent för motsvarande cirka 85 miljarder kronor.
Enligt en artikel i tidskriften Fokus gjorde den missade affären Josefsson desperat. Han var rädd att de svenska politikerna var på väg att sätta stopp för hans storvulna expansionsplaner. Han kastade sig därför direkt över det mindre lönsamma och näst största Holländska energibolaget Nuon.
För att snabbt få igenom affären saltades budet på Nuon rejält och i februari 2009 köptes det för 97 miljarder kronor, 12 miljarder mer än vad RWE betalat för det större och lönsammare Essent. Men det var mycket värre än så.
Vattenfall hade dessutom i det man kallade den industriella planen, ställt ut långtgående löften om investeringar i Holland för nästan lika mycket som man betalade. Affären påminde onekligen om Gyllenhammars Norgeavtal trettio år tidigare, så man anar Gyllenhammars hand bakom kulisserna.
Planen innefattade en fördubbling av Nuons elproduktion från 15 till 33 TWh, en kraftig utbyggnad av vindkraft med 1 400 Megawatt, ingen minskad sysselsättning och satsning på en forskningsenhet med 200 anställda i Amsterdam. Det rörde sig alltså snarast om en holländsk affär med svenska skattebetalares pengar på nära tvåhundra miljarder kronor.
Bankirer som Gyllenhammars Rothschild och advokater som medverkat till affären kammade hem nästan en halv miljard kronor i arvoden. Josefsson påstod trots detta i en intervju att varken PG Gyllenhammar eller Hans-Olov Olsson varit direkt inblandade i affären. Olsson lämnade Vattenfalls styrelse två månader efter köpet av Nuon.
Enligt Dag Klackenberg som varit styrelsens ordförande under åren 2001 till 2008 var priset på Nuon runt 30 procent högre än vad han hade förväntat sig utifrån de tidigare diskussioner som fördes under hans ordförandetid. Det cirkulerar uppgifter om att även finska Fortum tittat på Nuon och då värderat det långt lägre.
Styrelseordförande när förvärvet gjordes var Lars Westerberg som entledigades av regeringen år 2011. Talande är att regeringens motiv för avskedandet var en struntsak. Han hade beviljat Josefsson ett avgångsvederlag på 12 miljoner kronor i strid med Näringsdepartementets riktlinjer. Att han som ordförande var huvudansvarig för en värdeminskning av företaget på sannolikt uppåt 100 miljarder kronor var tydligen inte grund för ett avskedande.
Dåvarande näringsministern Maud Olofssons roll och ansvar i hela affären är ytterst oklar och hon har under uppseendeväckande former vägrat att infinna sig i Riksdagens Konstitutionsutskott för att svara på frågor om det. Hon har däremot gett en TV-intervju sedan Konstitutionsutskottet prickat hennes handläggning. Vid den intervjun vägrade hon att svara på intervjuarens enda viktiga fråga. Mycket tyder på att Maud Olofsson i stort sett hållit affären inom sitt departement, för att själv kunna ta åt sig äran. Hon var tyvärr inte kompetent nog för att förstå vilken dålig affär det rörde sig om, så någon ära kom hon inte att inkassera.
Nuonaffären vars främsta arkitekt förefaller ha varit PG Gyllenhammar har skadat aktieägarvärdet på Vattenfall med mycket betydande belopp. Detta har säkert kostat oss svenska medborgare uppåt tiotusen var i förlorade skattepengar.
Vattenfall har tack vare sin huvudlösa expansion med bl.a. Nuon-affären med Gyllenhammar som rådgivare och odugliga politiker som ansvariga, tappat sin forna gloria som ett av landets bäst skötta och stabilaste företag.
Lars Bern
Om ni vill fördjupa er ytterligare i denna skandalaffär kan ni läsa om det och andra dåliga svenska affärer i boken Varför försvinner våra kronjuveler?
Ämne: Gyllenhammars roll i Nuon-affären har kostat svenska skattebetalare enorma belopp
Inga kommentarer hittades.