Johansson Metso resonerar kring de politiska lösningar som hittills diskuterats: ett ökat mottagande av kvotflyktingar och fler humanitära visum. Bättre än inget, menar hon, men påpekar att sådana åtgärder helt och hållet bygger på mottagarländernas godtyckliga och begränsade välvilja. Miljontals människor skulle fortfarande undanhållas rätten att söka skydd undan krig, våld och förföljelse. Därför måste människor kunna få visum för att söka asyl. Alternativt skulle visumtvånget för de länder där situationen är som värst avskaffas. Så, och bara så, kan asylrätten garanteras, argumenterar Johansson Metso.

Det är sant. Varje enskild människa som får möjlighet att på ett säkert sätt ta sig till Europa, undan kriget i Syrien eller bort från misären i flyktinglägren i länderna runt omkring, är en humanitär seger. Men så länge visumkrav gäller för en majoritet av världens fattiga länder kommer människor att fortsätta att försöka ta sig till Europa i läckande båtar.

Nu ska vi inte inbilla oss att precis alla i hela världen längtar efter ett liv i Europa. I sammanhanget kan det vara värt att nämna att anhöriginvandringen från Somalia blev mycket mindre än väntat efter att reglerna mjukades upp 2012. Långtifrån alla som har rätt att få uppehållstillstånd har ansökt. Och många som har beviljats har ändå valt att stanna kvar i hemlandet, där situationen har förbättrats något på senare år.

Men slopade visumkrav skulle onekligen ge en avsevärt högre flyktinginvandring. För de många länder som inte vill befatta sig med människor i behov av skydd finns det alltid utvägar. Asylsökande skulle, precis som nu, interneras i långa perioder innan deras sak prövas – varefter de, nästan oavsett skäl, får avslag och utvisas. En säker inresa är inte detsamma som en rättssäker asylprövning, varför människor i ännu högre utsträckning skulle söka sig till de länder som redan har ett fungerande mottagningssystem. Exempelvis Sverige och Tyskland skulle hamna i en fullständigt omöjlig situation.

Därför finns det ingen politisk vilja att ändra grundstrukturen i Europas visumpolitik, givetvis inte från länder som struntar i asylrätten, men heller inte från anständiga mottagarländer.

Men om EU:s gemensamma asylpolitik från förra året faktiskt sjösätts, om alla medlemsländer inrättar en fungerande och rättssäker asylmottagning, då skulle flyktingströmmen spridas jämnare över unionen.

Då skulle det också bli möjligt att börja tala om regelrätta undantag från visumreglerna. Till exempel för människor från Syrien, där en humanitär katastrof utspelar sig i detta nu. Länderna runt omkring härbärgerar flera miljoner flyktingar, men inte sällan stängs gränsövergångarna och ännu fler människor befinner sig på desperat flykt inne i Syrien.

Europas gränspolitik, så som den ser ut i dag, kommer att bli vårt dåliga samvete i morgon. När vi i historiens backspegel ser tillbaka på den här tiden, när vi räknar antalet döda i Syrien, när vi besöker flyktingläger för människor som aldrig getts möjlighet att skapa sig ett drägligt liv i ett nytt land – då kommer domen att bli hård.