Dagen efter terrorattacken i Bryssel lystes kända byggnader och sevärdheter i Storbritannien upp i den belgiska flaggans färger. Delar av den brittiska pressen förebrådde landet för detta. Varför, undrade de, genomfördes denna numera traditionsenliga, kväljande sentimentala ceremoni dagen efter attackerna i stället för samma kväll? Varför var vi en dag för sent ute med våra strålkastare, när andra länder lyckades genomföra sin "solidaritetsgest" med en gång? Sådan är tiden vi lever i. Och så ser våra frågor ut.
På kvällen dagen efter terrorattackerna i Bryssel lystes offentliga byggnader i Storbritannien upp i den belgiska flaggans färger, till exempel National Gallery i London (vänster) och stadshuset i Manchester (höger). |
Om det finns en fråga i allt detta, så är det inte varför det tog över 24 timmar för Storbritannien att hitta strålkastare i de belgiska färgerna för att visa solidaritet, utan varför man efter 67 år av terror fortfarande inte har hittat de enkla vita och blå lampor som behövs för att projicera Israels flagga på någon offentlig byggnad.
Det är inte precis så att tillfällen har saknats. Israels fiender har försett oss med många fler lämpliga tillfällen till ljusshower än de ljusförälskade nu fått av IS anhängare.
Man kan invända att under de senaste sju årtiondena har allmänhetens syn på saker förändrats; i dag är futtiga "solidaritetsgester" väldigt inne, men det var de inte för tidigare generationer. Det må så vara att det var ett okänt fenomen att någon brittisk institution skulle projicera israeliska flaggan på offentliga byggnader 1948, 1956, 1967 eller 1973. Men när sentimentaliteten kom till Storbritannien, gjorde den det med besked. Om den inte hade drabbat oss under den första intifadan (1987-1993), så hade den åtminstone gjort det under den andra (2000-2005).
Under den perioden dödades och skadades tusentals israeler av palestinska terrorister. Och ändå projicerades inga israeliska flaggor på några byggnader. Under Libanonkriget mot Hizbollah 2006 förblev sevärdheter obelysta – liksom under varenda raketattack mot Israel från Gazaremsan, som Israel då nyligen hade lämnat över till araberna så att de kunde skapa sig ett Mellanösterns Singapore eller Franska Rivieran.
När Israel attackeras täcks trapporna vid de israeliska ambassaderna i London och andra europeiska huvudstäder inte av blommor, teddybjörnar och ljus, eller lappar med något nerkrafsat sympatibudskap. Förvisso genomförs manifestationer vid Israels ambassader när israeler attackeras och mördas. Men de har en tendens att vara mindre teddybjörnsfixerade; de brukar bestå mer av folkmassor som vrålar av vrede mot Israel och måste hållas tillbaka av polisen för att undvika värre sammanstötningar.
Det är möjligt att det finns de som anser att Israel helt enkelt är på en annan kontinent än Europa och att vi därför, trots att det i allt väsentligt är ett västerländskt samhälle, inte känner tillräckligt stor samhörighet med dem. Närhelst en terrorattack inträffar i en västerländsk huvudstad numera, finns det alltid de som undrar varför sorgen för Paris eller Bryssel, till exempel, är större än sorgen för Ankara eller Beirut.
Men man ställer sällan, eller aldrig, Paris/Brysselfrågan om Jerusalem. Man skulle kunna slå under bältet och säga att det beror på att offren i Israel är judar. Men det finns också en annan förklaring som är lika sann. Och det är att Israel anses vara annorlunda för att när Israel attackeras av terrorister, tycker en hel del människor i Väst inte att landet är ett oskyldigt offer. Man ser det som ett land som på något sätt själv är orsak till våldet.
De påstådda ursäkterna för detta synsätt varierar, från invändningar mot bondgårdar på Golanhöjderna till Israels vägran att tillåta att vapen avsedda att förgöra dem flödar in på Gazaremsan. Andra har med israeliska "bosättningar" på Västbanken att göra. Samtidigt ignorerar man fullständigt att för de flesta palestinier är hela Israel, "från [Jordan-] floden till [Medel-] havet" som de uttrycker det, en enda stor "bosättning" – som ska utplånas, precis som det står i såväl Hamas som PLOs stadgar. Dessa stadgar har man aldrig tagit avstånd ifrån. Om man tittar på vilken karta som helst över "Palestina", så är det i själva verket en karta över Israel, fast det står "al-Quds" i stället för "Jerusalem" och "Jaffa" i stället för "Tel Aviv." För dessa palestinier finns det i realiteten bara en enda stor skymf: Att staten Israel överhuvudtaget existerar.
Men detta land har, precis som Kanaan, Bördiga halvmånen, Judéen och Samarien, varit judarnas hem i nästan 4 000 år – trots romare, Saladin, Osmanska riket och Brittiska Palestinamandatet.
Återstår gör då fakta. Och fakta ger vid handen att alla dessa "ursäkter" för terrorism är felaktiga. För att ta några exempel, så utför Israel inte några "krigsbrott", bedriver ingen "apartheid" eller genomför några "folkmord", vilket propagandisterna har övertygat européerna om. Tvärtom så slåss Israel mot en fiende som bryter varenda regel för väpnad konflikt, och Israel svarar på ett sätt som är så precist och moraliskt (se High Level Military Groupsutvärdering av Gazakonflikten 2014) att dess allierade är oroliga för att de inte kommer att kunna leva upp till den israeliska militärens moraliska nivå nästa gång de hamnar i krig.
Israel försöker precis som resten av västvärlden hitta ett lagligt och anständigt sätt att försvara sig mot olagliga och oanständiga terroriststrategier. Det är inte heller sant att Israels fiender har rättfärdiga territoriella anspråk. De har redan hela Gazaremsan, och om de ville kunde de ha fått det mesta av Västbanken i princip när som helst sedan 1948, inklusive under Camp David-mötet 2000. Vid varenda tillfälle var det palestinierna som nobbade alla erbjudanden – utan att ens komma med ett motbud.
Trots detta anser många européer att Israel har gjort någonting som gör att självmordsbombare är en förståelig respons. Oavsett om det sägs rakt ut eller ej, så är det denna logik som gör terror mot Israel till ett mindre allvarligt brott än terror någon annanstans.
Vilken chock resten av världen kommer att få framöver. För om man tillåter en "ursäkt" byggd på en falsk premiss från islamiska extremister, då måste man tillåta det även från andra. Man måste, exempelvis, acceptera IS utsago att Belgien är en "korsfararnation" som förtjänar att attackeras, för att man är involverad i ett "korståg" mot Islamiska staten i Irak och Syrien. Man måste acceptera att eftersom Belgien, Frankrike, Sierra Leone, Kanada, USA och Australien stått upp mot islamiska extremister i Mali och Syrien, så har de islamiska extremisterna rätt att attackera dessa länder.
Man måste acceptera att européer kan mördas för att de publicerat en satirteckning, helt enkelt därför att en terrorgrupp säger att det är så, och därefter acceptera att tecknarna har sig själva att skylla.
Israels fiender, och resten av den civiliserade världens fiender, har en del småsaker de inte är överens om. Men det finns väldigt mycket mer de har gemensamt. De drivs inte bara av samma jihadistiska ideologi, utan också av en övertygelse att deras politiska och religiösa världsbild är relevant inte bara för dem, utan också måste påtvingas alla oss andra.
Det kommer kanske att ta ett tag att förstå det, men vi sitter alla i samma båt. Det kommer kanske också att ta ett tag innan europeiska städer plockar fram de blå och vita lamporna; men om vi börjar ifrågasätta vart de där lamporna tog vägen, så kanske vi kan komma närmare förståelse inte bara för Israels belägenhet, utan också för den belägenhet vi nu själva befinner oss i.
Douglas Murray är en brittisk samtidsanalytiker och samhällsdebattör baserad i London.