Fångad av sociala plågor
Sociala plågor. Så kallar Boråstjejen Jennie Öhlund alla de sociala medier som hon känner att hon måste hänga med på för att vara del av samhället. I sin debattartikel frågar hon vart Facebook, Instagram, Snapchat och alla de andra populära sociala medierna tar oss?
Sociala medier tar allt större plats i allt yngre människors liv. Men vart är de på väg att föra oss, undrar Jennie Öhlund.foto tt/arkiv
När jag var liten fanns inte sociala medier, inte på samma sätt som idag åtminstone. För att få kontakt med mina kompisar ringde jag via hemtelefonen och frågade om vi skulle leka. Vardagsdetaljer ur deras liv delades mellan fyra ögon. Inte via en telefon eller surfplatta.
När jag blev lite äldre brydde jag mig fortfarande inte så mycket om de krav som idag styr med nästan farligt hårda tyglar; klädkraven, träningskraven och allt däremellan.
Nej, några år tillbaka var jag bara en tjej utan minsta koll på mode. Som tränade flitigt för att jag tyckte sporten jag då höll på med var så rolig att jag ville fortsätta.
Men långsamt förändrades allting. Facebook var det första jag skaffade. Och efter ett tag var det ett socialt krav. Om någon någonsin skakade på huvudet när man frågade efter Facebook trodde man seriöst att det var en borttappad apa. Hur kunde man inte ha Facebook?!
Sedan kom Twitter, Instagram, Snapchat. Alla möjliga varianter som gjorde det möjligt för oss alla att hålla koll på varandra, in i minsta detalj. Vad har hon på sig? Vad gör han idag? ”Han kommenterade hennes bild, han är säkert kåt på henne då.”
Tusentals detaljer och misstolkningar gjordes möjliga tack vare att helt nya mötesplatser plötsligt var en självklar del av vår vardag.
Detta vet ni ju redan. Men vad tänker ni om det? Vågar ni erkänna hur dessa möjligheter påverkar oss? Är det verkligen hälsosamt att ständigt följa andra människors liv? Är jag ensam om att tycka att kraven på träning och mode är hårdare än någonsin? Den ständiga påminnelsen, varje dag, påverkar varenda individ mer än vad den vill erkänna.
Visst, tycker ni, det är bara att sluta använda dessa sociala plågor. Men är det så enkelt? Har det inte blivit ett socialt krav att ständigt vara uppkopplad? Vem tusan är du egentligen, om inte dina vänner på Instagram med jämna mellanrum får se vad du gör. Att du har ett lyckligt liv.
Finns du ens om du inte skriver på Facebook och berättar vad du gör varje dag? Vad är det för omättlig bekräftelse som vilar bakom dessa ständiga uppdateringar? Eller handlar det om bekräftelse? Jag tror det handlar om människans överlevnad i ett samhälle som ställer allt högre krav.
De flesta från den äldsta generationen förstår sig inte på dessa sociala plågor, de blir rädda och oförstående. ”Mellan-generationen” är villig att lära och vill gärna ta del av denna nya värld som för all del är främmande, men inte för den saken skrämmande.
Men jag, som tillhör den yngsta och antagligen mest påverkningsbara generationen, ser dessa sociala medier som ett måste, en del av livet. Men när jag kommer till den punkten då jag börjar fundera över varför jag faktiskt känner så stor tillfredsställelse över att skryta med mitt liv och mina upplevelser på Instagram, då måste jag kasta ut frågan; vart är vi på väg?
Att reklam och tv, filmer och annat påverkar oss är redan konstaterat. Men det här, sociala medier som gör det möjligt att påverka våra medmänniskor dagligen – dygnet runt. Alla pratar om hur ohälsan i samhället handlar om stress och stillasittande jobb.
Jag kritiserar inte, jag håller med. Men jag ser också ett växande problem i den stress som sociala medier sänder ut – dagligen. Jag är lika beroende eller van vid den som alla andra, men kanske har jag nått en punkt där jag faktiskt vill påtala den, ordentligt.
Jennie Öhlund
19 år, Borås