Nu vet alla – till och med Tysklands förbundskansler Angela Merkel – att hon begått ett politiskt misstag då hon öppnat sitt lands dörrar till fler än en miljon invandrare från Mellanöstern, Afrika och Asien. Politiskt sett var det ett tredubbelt misstag:
- Merkel må ha trott att humanitära motiv (kriget i Syrien och Irak, flyktingproblemet) skulle kunna hjälpa Tyskland att öppet bedriva en invandringspolitik som till en början sjösattes och genomfördes i skuggorna.
- Merkel bidrog huvudsakligen till att accelerera försvarsmekanismerna mot förvandlingen av Tysklands samhälle och kultur till en "multikulturell" plats där "multi" står för ett segregerat, islamistiskt levnadssätt. Antiimmigrationspartiet Alternativ för Tyskland (AfD) är nu en stor aktör i det Tyska politiska forumet.
- Merkel skapade oro över hela Europa i samband med invandringsproblemet. Hon kan till och med ha uppmuntrat Storbritannien till Brexit och fått europeiska länder som Ungern att vilja träda ur EU.
I många år var Tyskland det land i Europa som var allra mest öppet för invandring. EnligtEurostat, EUs officiella uppgiftsorgan, välkomnade Tyskland mellan 2005 och 2014 fler än 6 miljoner människor. [1]
Inte alla av dessa sex miljoner kom från Mellanöstern. Den största majoriteten av dem kom däremot inte heller från Europa. Illegal invandring är naturligtvis inte inräknade i dessa siffror.
Andra länder deltog också i invandringsloppet. Under samma tidsperiod, 2005-2014, invandrade tre miljoner personer till Frankrike, eller runt 300 000 personer per år. I Spanien var processen mer kaosartad: fler än 700 000 invandrare år 2005, 840 000 år 2006, nästan en miljon år 2007 och sedan en långsam minskning till 300 000 per år fram till 2014.
"Flyktingkrisen" bidrog faktiskt till att tydliggöra det som tidigare varit dolt: att bakom humanitära skäl fortsatte en enorm officiell invandringspolitik i Europa i snabb takt. Av ekonomiska skäl bestämde Europa öppet för flera år sedan att man skulle uppmuntra en ny befolkning att komma, antagligen för att kompensera för den beräknade dramatiskt sjunkande inhemska befolkningen i Europa.
Tusentals invandrare korsar gränsen till Slovenien, illegalt och till fots, i denna skärmdump från en YouTube-video som filmades i oktober 2015. |
Enligt befolkningsberäkningar som utfördes av Eurostat år 2013 skulle Europas befolkning exklusive invandrare minska från 507,3 miljoner år 2015 till 399,2 miljoner år 2080. Om ungefär 65 år skulle 100 miljoner människor (20 %) försvinna. Land för land verkade siffrorna ännu mer skrämmande. År 2080 skulle Tysklands nuvarande 80 miljoner människor bli 50 miljoner. I Spanien skulle de 46,4 miljonerna bli 30 miljoner. I Italien skulle 60 miljoner minska till 39 miljoner.
Vissa länder skulle vara mer stabila: år 2080 skulle Frankrikes befolkning, som år 2015 låg på 66 miljoner, växa till 68,7 miljoner och England, som år 2015 hade 67 miljoner invånare, skulle krympa till endast runt 65 miljoner.
Är invandring i sig "dåligt"? Självklart inte. Invandring från låginkomstländer till höginkomstländer är nästan en naturlag. Så länge födsel- och dödsantalet håller sig högre än antalet invandrare anses resultatet vara förmånligt. Men när invandring blir en stor bidragande faktor till befolkningstillväxt förändras situationen och vad som borde vara en enkel evolution blir istället en revolution.
Det är en tredubbel revolution:
-
På grund av att antalet invandrare är enormt. FNs bedömningsrapport för världens befolkning från 2015 anger följande: "Mellan 2015 och 2050 förväntas antalet födslar i gruppen höginkomstländer överstiga dödsfall med 20 miljoner, medan nettoökningen för invandrare förväntas bli 91 miljon. Följaktligen förväntas nettoinvandringen i medelvarianten utgöra 82 procent av befolkningstillväxten i höginkomstländerna."
-
På grund av invandrarnas kultur. De flesta av dem tillhör en muslimsk och arabisk (eller turkisk) kultur, som varit i en gammal och historisk konflikt med den (fortfarande?) dominerande kristna kulturen i Europa. Och framför allt på grund av att den muslimska invandringsprocessen äger rum vid en historisk tidpunkt av radikalisering av världens muslimska befolkning.
-
På grund av att varje Europeisk stat befinner sig i en svaghetsposition. I Europeiska Unionens uppbyggnadsprocess slutade nationella stater att se sig själva som ett ovärderligt integreringsverktyg för olika regionala kulturer inom en nationell ram. Tvärtom bestämde sig alla nationsstater som är inblandade i EU-processen för att programmera deras eget försvinnande genom att överföra alltmer makt till byråkratiska, icke-valda och icke-transparanta exekutiva kommissioner i Bryssel. Detta för att förhindra återkomsten av storskaliga, chauvinistiska krig såsom Första och Andra Världskriget. Föga förvånande måste svaga europeiska stater nu, i samband med islamistrelaterade problem i alla europeiska länder, hantera den starka återuppkomsten av separatist- och regionalistiska rörelser såsom Korsika i Frankrike, Katalonien i Spanien och Skottland och Wales i Storbritannien.
Varför valde Frankrike, Tyskland och många andra EU-länder massinvandring utan att uttrycka detta eller låta väljare ifrågasätta det? Kanske för att de trodde att en ny befolkning av skattebetalare skulle kunna hjälpa till att rädda deras sjukvårds- och pensionssystem. För att undvika social konkurs och sociala problem med "missnöjda pensionärer" tog EU risken med att förvandla mer eller mindre homogena nationsstater till multikulturella samhällen.
Politiker och ekonomer verkar blinda inför multikulturella konflikter. De verkar inte ens misstänka att identitetsfrågor och religiösa ämnen är viktiga. Dessa frågor tillhör nationerna och sedan Andra Världskriget anses "nationen" vara "något dåligt". Dessutom verkar politiker och ekonomer tro att alla kulturella och religiösa problem är en sekundär fråga. Trots det växande hot som islamistisk terrorism (intern och importerad från Mellanöstern) innebär, till exempel, verkar de fortsätta tro att alla våldsamma inbördeskonflikter kan upplösas i ett samhälle utan arbetslöshet. De flesta av dem verkar tro på USAs president Barack Obamas imaginära lösning jobb-för-jihadister för terrorism.
För att undvika kulturella konflikter (muslimska invandrare vs icke-muslimska infödda) hade Tyskland så klart kunnat importera folk från europeiska länder där det inte fanns några jobb: Frankrike, Spanien, Italien. Men denna "vita" arbetsstyrka anses vara "dyr" för stora företag (byggföretag, vårdgivare och servicetjänster...) som behöver billig importerad arbetskraft oavsett vilket område (Mellanöstern, Turkiet, Nordafrika) de kommer ifrån. Intern invandring inom EU skulle inte ha löst varken huvudproblemet med en beräknad minskning av den europeiska befolkningen överlag. Dessutom, i en värld där konkurrens delvis överförs från länder till globala regioner, kanske europeiska länders styrka anses ligga i deras befolkningsantal.
Kan Europa låna en muslimsk befolkning från Turkiet, Nordafrika, subsahariska Afrika och Mellanöstern och bli en europeisk världsmakt, baserat på en befolkning som är multikulturell och multireligiös?
I teorin kan man göra det. Men för att lyckas och för att undvika att dag ut och dag in mötas av rasmässig och religiösa spänningar måste två avgörande frågor om integration läggas fram: 1) Vad begär vi av nyanlända? Och 2) Vad gör vi med de som inte accepterar våra villkor?
Med andra ord är integration en asymmetrisk process där nykomlingen förväntas anstränga sig för att anpassa sig.
Givetvis kommer värdsamhället att förändras om tillstömningen av invandrare är stor, men det är detta evolution innebär; känslan av en kulturell och historisk kontinuitet kommer inte att förminskas.
I Europa ställdes aldrig dessa två integrationsrelaterade frågor av någon. Enligt Michèle Tribalat, sociolog och demograf:
"EU-länder kom vid rådet den 19 november 2004 överens om elva grundläggande principer vilka de skulle åta sig. I fråga om integration frånsäger de sig all asymmetri mellan värdsamhället och nykomlingar. Inga privilegier ges åt européer eller deras arv. Alla kulturer har samma medborgarskap. Det finns inget erkännande av någon väsentlig europeisk kultur som skulle vara lämplig att bevara. Det sociala bandet är utformat som ett horisontellt sådant mellan personerna i spelet. Dess vertikala dimension i referens till historien och det förflutna verkar överflödig. De talar om värderingar, men dessa värderingar verkar vara förhandlingsbara."
I Frankrike, Tyskland och Sverige blev det snabbt tydligt att den växande tillströmningen av en radikaliserad muslimsk befolkning började ändra reglerna i integrationsspelet. Invandrarna behövde inte "anpassa sig" och de är fria att reproducera sina religiösa och kulturella vanor. Jämförelsevis beordrades de lokala "infödda" att motstå "miljömässiga" förändringar som skapats av invandring. När de försökte motstå ändå började ett politiskt och medialt maskineri kriminalisera deras "rasistiska" uppträdande och förmenta intolerans.
I den nya invandrarförordningen förväntas värdbefolkningen göra plats för nykomlingen och betala priset för något som inte kan beskrivas som en "integration" utan en acceptans för en påtvingad samexistens.
Frankrikes ärkebiskop Pontier förklarade för Le Monde i oktober 2016:
"Vi behöver folk som vi välkomnar att älska Frankrike. Om vi alltid erbjuder ett negativt synsätt kan de inte älska landet. Om vi däremot ser dem som människor som ger oss något nytt får vi växa tillsammans".
När "goda känslor" inte fungerat har myndigheterna dock ofta kriminaliserat och åtalat invandrarmotståndare. Den holländska politikern Geert Wilders står just nu inför rätta för att ha försökt försvara sitt land mot marockanska invandrare vars kraftigt ökande brottssiffror har förändrat Nederländerna.
Han kan hamna i fängelse i upp emot ett år och kan bötfällas för max 7 400 euro (cirka 71 000 kronor).
I Frankrike påbörjade en Parisbaserad åklagare en förundersökning för en "terroristapologi" mot antiimmigrationsskribenten Eric Zemmour. I en intervju med tidningen Causeur, publicerad den 6e oktober, sade Zemmour att "muslimer måste välja" mellan Frankrike och islam. Han tillade också att han hyste "respekt för jihadister som var villiga att dö för vad de tror på". Parisåklagaren valde att ta denna mening ur sitt sammanhang och åklaga honom.
Kommer denna tvåfaldiga rörelse – åliggandet att älska islam plus kriminaliseringen av anti-islam-kritiker – vara tillräcklig för att ta död på oppositioner mot EUs invandringspolitik, och tjäna för att islamisera kontinenten?
Det kommer vi snart att få reda på.
Yves Mamou, baserad i Frankrike, har arbetat som journalist på Le Monde i två årtionden.