Annika Ström Melin tog i sin ungdom ställning för de röda khmererna, som redaktör för tidskriften Kampuchea under Pol Pots skräckvälde. Än i dag är det en traumatisk erfarenhet, när man frågar henne. Sedan kom hon på bättre tankar och har gjort sig känd som principfast liberal på Dagens Nyheters ledarsida och nu tidningens kunniga Europa-korrespondent i Bryssel.
I sin nya bok ”Europas svaga hjärta” gör hon en djupdykning i EU-byggets historia från Haag-konferensen 1948 till dagens Ungern och kommer upp besviken; var har visioner och gemensamma värden tagit vägen, principerna bortom affärsintressena? Skulle EU inte bli något mer än en gemensam marknad?
Som motpol till Europakonventionen för politiska fri- och rättigheter som förde en rad nationer i Europas hjärta samman efter ett blodigt världskrig och lade grunden till EEC ett decennium senare, ställer Ström Melin utvecklingen i Ungern. Viktor Orbán, ledaren för det Fidesz som avvisar all ”utländsk” inblandning, befäste i parlamentsvalet nyligen trots stora väljarförluster sin ställning som regeringsparti, och belönades symtomatiskt med gratulationer av Vladimir Putin.
För Ström Melin är detta ett förebud, ett bevis för EU-gemenskapens sönderfall. Som hon skriver i bokens nyckelmening:
”När en rättsstat bryter samman kan en regering använda sin övermakt till vad som helst. En stat som kränker människornas grundläggande rättigheter kommer också – förr eller senare – att utgöra ett hot mot andra länder.”
Men är utvecklingen i enskilda länder där extremismen växer det största problemet? Det är illa nog att sådana partier frodas runtom i EU och utmanar de demokratiska systemen, men värre är om handlingskraften i hela unionen försvagas under trycket från den ryska utmaningen i Ukraina.
Där finns ett samband; röda och bruna krafter får näring av demokraters splittring på unionsnivå. Det är ingen tillfällighet att Putins bästa vänner finns bland Europas extremister. EU:s upplösning är deras gemensamma mål.
Den säkerhetspolitiska dimensionen är inte fokus i Ström Melins bok. Men det nya kalla kriget är ett svar på hennes fråga varför inte de gemensamma värdena har lyckats trygga vår världsdel en gång för alla, i den eviga freden.
Det Winston Churchill tog som fundament i sina tal som föregick EU-bygget – ”den kristna tron och etiken, ursprunget för både nutida och antik kultur, filosofi och vetenskap” – var ett idealistiskt synsätt som inte räckte som kitt. Vi lever fortfarande med arvet från Rom, Aten och Jerusalem men det omfattas inte av alla, särskilt inte där den materiella utvecklingen står stilla efter sovjettidens ockupationer och den ekonomiska krisen.
När ett nytt kapitel nu skrivs i Europas mörka historia är det lätt att få för sig att bilden av kulturens överordning bara är en festtalsillusion, ty som Vaclav Havel påminde har Europa givit världen inte bara mänskliga rättigheter utan också Förintelsen.