En krigsunion i USA:s ledband

22 av EU:s 28 medlemsländer är också med i Nato. Det är naivt att tro att EU skulle kunna bedriva en självständig försvars- och säkerhetspolitik fristående från Nato. Det är inte en slump att både Nato och EU har sina huvudkontor i Bryssel.

Nato har från första början dominerats av USA. Eftersom USA är världens i särklass starkaste militärmakt har Nato aldrig varit ett samarbete mellan likvärdiga parter. Slutsatsen är därmed klar. Den som är med i EU knyts mer eller mindre upp till USA:s krigspolitik.

Flera av EU:s kärnländer är gamla imperialistmakter som för bara någon generation sedan hade omfattande kolonialvälden världen över. Det fagra talet om fred, demokrati och mänskliga rättigheter klingar falskt i Asien, Afrika och Latinamerika.

Storbritannien och Frankrike är väletablerade kärnvapenmakter. Missilerna har inte tillverkats för skojs skull. De finns där för att kunna användas. Tyskland och Italien har knappats ett historiskt förflutet som fredsduvor.

Nato står för nära 70 procent av världens samlade militärutgifter. För att gadda ihop sig mot de nya tillväxtekonomierna förhandlar nu USA och EU om ett frihandels-avtal. Det strategiska syftet är att stärka de transatlantiska banden ännu mer.

Frihandelsavtalet måste godkännas av Europarlamentet för att gå igenom. Men några proteströster fler eller färre i EU-valet ändrar inte de politiska förutsättningarna att stoppa detsamma. Det kan endast den utomparlamentariska kampen göra.

Den försvars- och säkerhetspolitiska samordningen inom EU har med tiden tilltagit och institutionaliserats. Unionens egna militära resurser är än så länge små i jämförelse med de nationella. Men det hindrar inte att färdplanen mot en gemensam för-svarspolitik är klar.

Även om EU kan vara splittrat i fråga om internationella konflikter finns det inget som hindrar enskilda medlemsländer från att gå vidare och inleda militära aktioner tillsammans med USA. Det gjorde till exempel Storbritannien och Frankrike i Libyen för några år sedan.

EU förfogar över en betydande ”mjuk” politisk och ekonomisk makt i sitt europeiska stormaktsbygge. Vad har ett fattigt land i Östeuropa att sätta emot vid medlemsförhandlingar med en union med över en halv miljard invånare?

Inte mycket. Överläggningarna sker helt och hållet på Bryssels villkor. Kandidatländerna har att acceptera och genomföra EU:s nyliberala samhällsmodell om de vill släppas in i gemenskapen. Något utrymme för egna krav finns inte.

I Ukraina har EU använt sina politiska och ekonomiska resurser till att föra en regim med nazister och våldsverkare till makten. Det har inte med fred och demokrati att göra. I spetsen går karolinen Carl Bildt med Europabanéret i topp.

Den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken tillhör de områden där parlamentet har allra minst inflytande. Besluten tas av ministerrådet. En röst i EU-valet kan inte ändra på detta. Istället bidrar den till att legitimera ett odemokratiskt stormaktsprojekt.

Fred i Europa brukar anföras som det starkaste argumentet för EU. Därför skulle vi också vara förpliktade att gå och rösta i Europaparlamentsvalet. Men avreglerad frihandel och marknadsekonomi är ingen som helst garanti för fred.

Tvärtom har EU:s inre marknad och gemensamma valuta bidragit till att fördjupa den ekonomiska krisen och skillnaderna mellan olika medlemsländer. Det är en mycket farlig utveckling som på sikt kan bädda för nya, i värsta fall våldsamma, konflikter i Europa.