DN Debatt. ”Revir på regeringskansliet hindrar långsiktig politik”
PUBLICERAD 2016-09-06
Viljan och energin för att uppnå förändringar måste vara starkare än rädslan och de stora organisatoriska hindren, skriver Kristina Persson.
Alla försök hittills att föra in ett brett och långsiktigt perspektiv i regeringskansliets arbete har i huvudsak mynnat ut i ”business as usual”. Det gäller allt från Sekretariatet för framtidsstudier på 70-talet, Ingvar Carlssons framtidsarbete på 80-talet, Göran Perssons gröna folkhem på 90-talet, Globaliseringsrådet på 00-talet samt Framtidskommissionen på 10-talet, fram till mitt eget, nyligen nedlagda strategi- och framtidsarbete.
Vad är det som gör det så svårt för en regering att ta sig an det som egentligen borde vara den allra viktigaste uppgiften, nämligen att i tid adressera de största hoten mot ett väl fungerande samhälle i framtiden? Min slutsats är att det finns strukturella förklaringar som inte med automatik kommer att rättas till genom en ny regering eller nya ministrar.
För 40-50 år sedan var inte kunskaperna och medvetenheten om hoten mot en långsiktigt hållbar utveckling lika utbredd som de är i dag. Grundkänslan var att vi satt på ett framgångståg som skulle tuffa vidare med gamla beprövade medel och ständigt leda till ett allt bättre folkhem. Så är det inte längre. Insikterna om behovet av förändringar är väl spridd i samhället, inklusive bland näringslivets ledare.
Känslan av att regeringen inte övertygar, saknar visioner, strategier och idéer – något som ofta verbaliseras i den allmänna debatten - bottnar enligt min mening i ett gap mellan dessa insikter och de handlingar som man faktiskt ser. Regering och opposition skriver under internationella överenskommelser och formulerar djärva, långsiktiga mål och sen rullar allt på i stort sett som vanligt.
Oförmågan till en strategiskt fungerande regeringsmakt bidrar i sin tur till att skapa grogrund för den nationalism, populism och extremism som vi just nu ser breda ut sig runt om i världen.
Det allra mest grundläggande villkoret för förändring är förstås att det finns en djup insikt om allvaret i hoten och behovet av förändring. Agenda 2030, FN-programmet för hållbar utveckling är ett färskt och heltäckande uttryck för detta.
För Sveriges vidkommande finns ett vidöppet fönster för ledarskap, långsiktighet och handling:
Sverige har de bästa tänkbara förutsättningarna för att ligga bland de främsta på vägen mot det hållbara samhället och långt fram i de globala värdekedjorna. Detta skulle också bädda för en fortsatt stark konkurrenskraft. Om Sverige inte tar tillvara sin potential för omställning kan vi istället få ekonomiska problem i framtiden.
I dag tas inte förutsättningarna tillräckligt väl tillvara. I det samspel som krävs för att hantera komplexitet och osäkerhet presterar staten under sin förmåga. Ett konkret exempel är Vinnovas mångåriga arbete med så kallad utmaningsdriven innovation. Det handlar om forskning och utveckling i samarbete mellan akademi, näringsliv och offentlig sektor för att möta stora samhällsbehov och hantera problem med ny kunskap. Den viktigaste samhällsaktören – staten – är inte tillräckligt dynamisk och förnyande, tvärtom ofta passiv eller frånvarande. Samspelet mellan akademi, näringsliv och samhälle blir haltande eller kommer inte till stånd.
Det finns visioner och mål men det saknas genomarbetade strategier och planer för hur de ska uppnås. ”Agenda 2030” sammanfattar vad världen och Sverige vill uppnå och vad ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet kräver. Statsministern understryker i regeringsförklaringar och tal att det är det fossilfria välfärdssamhället, cirkulär ekonomi, hållbara städer, ett starkt EU, ett rättvist välfärdssamhälle med mera som ska uppnås. Det är inga dåliga mål och de ska nås snart, dessutom. Det kräver systemsyn, ledarskap och en bred samverkan. Av detta ser vi mycket litet i praktiken.
Det är således vägen dit som är den stora utmaningen, alltså viljan och förmågan att omsätta visionerna i handling. Därför la jag i mitt arbete 100 procent fokus på hur-frågorna. De 108 förslagen från mina analysgrupper ger svar på frågor som hur man ska kunna genomföra omvandlingen till ett fossilfritt och resurseffektivt välfärdssamhälle, uppnå full sysselsättning i ett medellångt perspektiv samt stärka det globala samarbetet så att 2030-agendan förverkligas. Förslagen var inte heltäckande – det var inte möjligt efter bara ett och ett halvt års arbete – men en bra start för ett brett hållbarhetsarbete. Förslagen var tänkta att kunna börja genomföras av denna regering samt utgöra en bottenplatta för det fortsatta förverkligandet av ”Agenda 2030”.
Det är fråga om att få fart på system-transformativa processer, som omfattar många olika aktörer och som måste initieras, ledas och koordineras högst upp i det demokratiska systemet. När den funktionen inte finns eller är alltför svag uppstår brister, motstånd och problem längre ner i systemet. Den centrala ledningsfunktionen – statsrådsberedningen – måste ha stark legitimitet, ett strategiskt tänkande och betydande analyskapacitet för att kunna svara upp mot behoven.
OECD har under några år drivit ett projekt som lägger fokus på den betydelse som ”Center of Governance” (CoG) har för hållbarhet och utveckling – vikten av ledning och samordning i toppen. Utan CoG är det mycket svårt att uppnå resultat i det långsiktiga hållbarhets- och reformarbetet. Därför var entusiasmen och intresset för min roll och mitt arbete stort inom OECD, och bland många länder/ledare som ville arbeta långsiktigt och systemomvandlande. Till hösten genomförs tillsammans med OECD en konferens i Stockholm om genomförandet av Agenda 2030.
Sammanfattande slutsats: Det räcker inte med idéer och visioner – de måste landa i en fungerande organisation för att bli verklighet. Ett stort hinder i Sverige är regeringskansliets starka låsning till ”silos” – för mycket stuprör och för litet av strategiskt, resultatinriktat samarbete. Om visioner, planer och kunskap är begränsade till vad respektive silo vill och får göra uppstår inte bara en suboptimering utan också konkurrens och revirtänkande. Det är bara regeringschefen som kan bryta upp detta dilemma.
Oavsett vilken regering som tillträder 2018 kommer den att få svårigheter med att arbeta nyskapande och förverkliga intentionerna i Agenda 2030 – om den inte förändrar regeringskansliets organisation, ”kultur” och arbetsformer. Det behövs mycket mer av öppenhet, diskussion, analys, strategier och planering som går på tvärs mellan departementens ansvarsområden.
Viljan och energin för att uppnå förändringar måste vara starkare än rädslan och de stora organisatoriska hindren.
En betydande del av dessa problem präglar också andra länders strukturer för långsiktig problemhantering. Bristerna finns även i det internationella samarbetet. Oförmågan till en strategiskt fungerande regeringsmakt bidrar i sin tur till att skapa grogrund för den nationalism, populism och extremism som vi just nu ser breda ut sig runt om i världen.
Kristina Persson
https://www.dn.se/debatt/revir-pa-regeringskansliet-hindrar-langsiktig-politik/
Ämne: DN Debatt. ”Revir på regeringskansliet hindrar långsiktig politik”
Inga kommentarer hittades.