Imorgon, lördag, kommer eventuellt den första delen av intervjun av bland annat mig i det nederländska programmet ”nieuwsuur” som kommer handla om migration och flyktingströmmarna i Europa. Jag har personligen ingen aning om hur detta klipps ihop utan ser, inte utan viss spänning, fram emot resultatet eftersom andra europeiska länder kommit längre i mognad i debatten än vad vi har gjort. Fortfarande kan vi inte utan att bli anklagade för rasism använda oss av ”the N-word”. N som i ”numbers” eller numerär. Jag kommer lägga ut länkarna och klippen i bloggposter, på Facebook och Twitter vartefter de kommer mig tillhanda.
För till syvende och sist kommer vi var tvungna att hamna just där. Vilken numerär vi klarar av och under vilka villkor. Skall den svenska välfärden omfatta alla som befinner sig i Sverige, skall den vara obegränsad i tid? I min värld ja, självklart. Den svenska traditionen, och faktiskt konstitutionen, garanterar alla såväl bostad som ett relativt sett stabilt socialt skyddsnät. Problemet är bara, i varje fall idag, att denna välfärd bygger på en hög sysselsättningsgrad. Via arbete och en progressiv skatteutmätning försörjer vi de som har det svårast samtidigt som vi i dagsläget fortfarande – via skattsedeln – säkerställer våra pensionärers inkomster och våra barns skola samt en skattesubventionerad sjukvård av, tror vi, god kvalitet.
Idag slår denna välfärd kraftigt över landet. Bara inom primärvården saknas 1 500 specialistläkare och 1 000 allmänläkare. Denna brist är inte heller jämt fördelad över landet utan storstäderna har väsentligt lägre vakansgrad på distriktsläkarmottagningarna än ute i landet. Även lärarbristen är kännbar. Om storstäderna tycker de har svårt att rekrytera behöriga lärare är det ingenting mot situationen ute i landet.
En situation som inte blir bättre av att stora flyktinggrupper dumpas, genom upphandlade boenden av Migrationsverket, ute i landet. I Filipstad kan inte kommunen längre garantera barn en skolplats och i Vindeln aviserade en entreprenör att han skulle ta emot 69 nyanlända den 24 oktober i år. Asylprocessen ska normalt ta tre månader men på grund av den stora inströmningen av flyktingar Sverige har idag har detta inte kunnat mötas. De asylsökande som kommer komma till Vindeln kan troligtvis tidigast få avslag eller bifall på sin ansökan till sommaren. Migrationsverket har varnat för att handläggningstiderna nu ligger på runt tio månader med allt vad det innebär.
Fram till dess är Migrationsverket ansvarig för att säkerställa en dräglig livsföring för flyktingarna under tiden de väntar på beslut. Flyktingarna får kost, logi och en ersättning på 19-24 kronor per dag men erbjuds ingen sysselsättning. Barn erbjuds dock sjukvård och skolgång. Vindelns kommun kommer på sin höjd få en förvarning på en vecka i dessa fall och ni kan ju fundera vad som händer med en människa som inte är sysselsatt och där hans eller hennes barn inte kan beredas skolplats inom rimlig tid.
En annan ort som inte är ointressant, och som jag följt under en längre tid, är Kopparberg – eller egentligen Ljusnarsbergs kommun. Denna kommun har knappt 5 000 invånare, en och en halv läkartjänst vid läkarmottagningen och härbärgerar idag 1 000 nyanlända traumatiserade och sysslolösa flyktingar med varierande hälsotillstånd. Ni kan börja fundera lite på vad som händer i den typen av samhälle. Med välfärden. Med skolan. Med vården. Med omsorgen. Med ”grannsamverkan mot brott” då närmaste polisstation ligger i grannkommunen Lindesberg. Lägg där till att den genomsnittliga tiden för hälften av de nyanlända för arbetsmarknadsetablering ligger på åtta år efter att de erhållit sitt uppehållstillstånd och kommunplacering.
Idag väntar nära 13 000 nyanlända på att få ”inresetillstånd” eller bli erbjudna en kommun beredda att ta emot dem. Den andra halvan, de som inte kommit i arbete efter åtta år, kanske aldrig kommer in i produktionen beroende på hälsotillstånd, utbildning, språkfärdigheter eller yrkeskunskaper. Fundera på om vi då kan hålla en balans i det välfärdsåtagande vi ser som självklart. En välfärd som byggts ut sedan andra världskriget och som vi pratar om inte utan stolthet.
Vad jag ville ha sagt i intervjun, och jag kommer att vidareutveckla detta på Ledarsidorna.se, är att vårt välfärdssystem – som jag anser skall omfatta alla som befinner sig av olika legitima skäl i Sverige – är utmanat, under svår stress och i obalans. Vi måste få detta i balans igen och vi står inför ett mycket svårt val. Vi måste välja helt enkelt. Välja väg. Jag har inga problem principiellt om vilken väg vi väljer, jag har naturligtvis mina preferenser, men jag har problem med problemförnekare som inte vill eller vågar välja väg. Att inte välja är i och för sig ett val det med men för varje år, månad, vecka eller dag vi skjuter detta framför oss så minskar vi valmöjligheterna och ökar riskerna för bestående samhällsskador och förändringar som vi, med handen på hjärtat, definitivt inte vill se.
Vi står inför att antingen begränsa välfärdsåtagandet i omfattning, tid eller för vilka det är avsett. Eller. Vi måste begränsa trycket på det. Detta tryck kan vi bara begränsa genom att antingen tvinga ut folk i produktionen med allt vad det innebär i låglönearbeten eller börja, som Canada, USA, Nya Zeeland eller Australien, genomföra en selektering av vilka vi tar emot. Selektering är ett politiskt ansvar, att sätta upp ramarna för, och det är för detta de är valda anser jag. Ett ansvar de måste ta om vi väljer den vägen.
Australien har kanske gått längst i detta och avvisar båtar med flyktingar till havs samt har etablerat flyktingläger på andra staters territorium för att göra selekteringen därifrån. Dessa länder har dessutom tämligen rigida regler för de asyl- och uppehållstillståndssökande. Du får inte ha begått våldsbrott eller tillgreppsbrott (stöld) i ditt forna hemland och begår du brott under asyl- eller prövningsprocessen åker du ut utan vidare diskussion.
Vi kan ha synpunkter i den ena eller andra riktningen men så ser det ut i de länderna. Ett sakläge helt enkelt, länder som dessutom, för att undvika debatt om ensamkommande flyktingbarns uppgivna ålder genomför obligatorisk åldersbestämning genom handledsröntgen eller tandundersökning. Vägrar du – åker du ut utan att passera gå.
Nämnde jag då ”the N-word” i intervjun? Ja, det gjorde jag – jag var till och med ganska precis efter att ha ägnat veckor åt att räkna på det med hjälp av bland annat Paul Colliers modeller som han redogör för i sin bok Exodus. Jag anser att det är oärligt att inte börja närma oss detta begrepp. Vi måste få systemet, vårt välfärdssystem, i balans igen eller göra om det i grunden i form av åtagandet.
Vi står vid ett vägskäl och jag är inte säker på att den svenska väljaren är beredd att göra åtskillnad på folk och folk eller heller minska omfattningen av det vi ser som självklart i vård, skola och omsorg. Då måste vi jobba med ”the N-word”.
Vi ser idag partiella systemkollapser i hela landet utanför storstäderna. Mer eller mindre långvariga men frekvensen ökar och riskerar att bli permanent i antingen sektorer eller i kommuner. En systemkollaps är inte något att förringa betydelsen av då dessa för oss närmare något som inom säkerhetspolitisk analys kallas för ”State failure”. Samhällets, vårt gemensamma och det som håller ihop oss som stat, misslyckande att förse medborgarna med vad medborgarna anser att det skall erbjuda. Skydd i form av polis, välfärd i form av vård, skola och omsorg.
När medborgarnas förtroende försvinner så försvinner även viljan att betala skatt men även något annat. Vi ser hur egoismen, eller människans överlevnadsinstinkt, tar sig extrema yttringar. Jobbik i Ungern och Gyllene Gryning i Grekland är inga ologiska konsekvenser. Alls. Inte heller medborgargardet i Kopparberg är ologiskt och inte heller attentaten mot tiggarna vi sett på senare tid.
Den nederländska, och vissa delar av den europeiska, debatten visar en väsentligt större mognad än den svenska men vi ser fortfarande hur framför allt vänstern i hela Europa tycks förneka motsättningarna mellan generös gemensamt finansierad välfärd och en stor diaspora av ej sysselsatta nyanlända som finns.
Vi måste föra debatten, inte bara på ett nationellt plan utan även på EU-nivå. För det som händer i skuggan av Syrien och IS härjningar, som bäst kan liknas vid folkmord, måste vi hantera gemensamt. Något annat är humanistiskt och moraliskt omöjligt men vi måste göra det så vi inte riskerar att kastas in i spiraler vi inte kan hejda. Vi måste få systemet i balans igen.
Och vad sade jag då när jag tog mig an ”the N-word”? Det får du se i programmet.