Betraktar man samtiden märker man snabbt att något är fel i förhållandet mellan makthavare och vanliga människor.
Politiker har höga löner, men om de fattar så dåliga beslut att de inte blir omvalda är den enda konsekvensen att de får en fallskärm eller bra pension istället.
Experter av olika slag ger oss råd om allt från invandringspolitikens välsignelser till varför vi måste bomba Irak/Libyen/Syrien, men när de har fel och det drabbar vanliga människor har det inga som helst konsekvenser för dem. För det mesta fortsätter de att bli inbjudna till TV-sofforna som just experter (nu för att istället förklara varför Iran ska bombas, exempelvis).
Direktörer för storbanker straffas heller inte på något sätt när de varit med och orsakat en finanskris som drabbat vanliga människor.
Listan kan göras lång – ansvar utkrävs inte av de människor som faktiskt har makt. Att antyda att sådant ansvar borde utkrävas leder istället till att man stämplas som "populist" eller att man anklagas för att "hata" politiker och andra. Som om det nu vore värre än att förstöra ett samhälle.
En givande tänkare i sammanhanget är Nassim Nicholas Taleb. Taleb tillhör en grekisk-ortodox, libanesisk familj. Han är noga med att understryka att östra Medelhavets Levant och arabvärlden inte är samma sak. Kristna libaneser har enligt Nassim Taleb mer gemensamt med greker än med exempelvis saudier.
Innan Taleb blev författare var han en framgångsrik handlare på finansmarknaderna. Han utvecklade då ett eget sätt att se på sådant som risker, sannolikheter och "experter". Nassim Taleb har skrivit flera uppskattade böcker, där han myntat användbara begrepp och spännande perspektiv. Mest känd är han kanske för sina tankar om "svarta svanar". Han menar att "experter" normalt förutspår framtiden mot bakgrund av vad som hänt tidigare. Det betyder att de har svårt att förutse extrema händelser med allvarliga konsekvenser, exempelvis en finanskris eller ett inbördeskrig. Sådana händelser är ovanliga, "svarta svanar" i en värld där alla tidigare svanar varit vita, men deras konsekvenser är så brutala att man bör ta med dem i beräkningen.
Ett exempel kan vara invandringspolitiken. Massinvandring har hittills främst lett till ekonomiska kostnader i Sverige, men vilka extrema händelser skulle kunna orsakas av den förda politiken? Om ett etniskt inbördeskrig eller en plötslig massflykt av svenskar är sådana tänkbara "svarta svanar" så är massinvandringen för riskfylld för att ansvarsfulla människor ska kunna förespråka den.
Vi anar redan här att många av Nassim Talebs tankar och perspektiv passar som hand i handske med en populistisk eller etablissemangskritisk världsbild. Att han tycker verkligt illa om många i etablissemanget, från politiker och intellektuella till lobbyister och bankirer, är en bonus.
Hans senaste bok har den trevliga titeln Skin in the Game. Talesättet har ingen självklar svensk översättning, den bästa är "att ha något att förlora", följd av "att betala priset". Vi har "skin in the game" när vi på något sätt drabbas av att något vi varit med och påverkat går dåligt. Startar vi ett företag med egna pengar har vi "något att förlora". Vi har det däremot inte när vi inte drabbas. Det kan exempelvis vara en kriminolog som förnekar en ökad brottslighet och på så vis fördröjer nödvändiga insatser. Om kriminologen fortsätter bjudas in till TV-sofforna och få en bra lön trots detta så har han eller hon inte "skin in the game" och "betalar inte priset" för sina dåliga råd.
I sin nya bok studerar Nassim Taleb flera olika situationer där den ena parten har för lite att förlora för att det ska vara rättvist. Ett klassiskt exempel är politiker som förespråkar krig mot Irak, Libyen, Syrien et cetera, varje gång med fruktansvärda konsekvenser. I en normal värld skulle de straffas för allt lidande det orsakar, i vår värld förlorar de inte ens sitt anseende. Men Nassim Taleb ger fler exempel, bland annat storbankerna. De får behålla sina vinster, men när de tagit så stora risker att konkurs hotar så går staten in och räddar dem. Mycket få av de ansvariga har dömts.
Vad man kan uppskatta med Nassim Taleb här är inte minst att han faktiskt tar ställning. En del nöjer sig med att angripa lågt hängande frukt, exempelvis urspårade och tämligen illa sedda genusvetare. Nassim Taleb ger sig på verkliga makthavare istället, neokonservativa krigshetsare, GMO, nationalekonomer och bankirer. Han har också angripit salafismen och Saudiarabien, och uttalat sig positivt om shiaislam (den variant av islam som är dominerande i Iran).
Taleb har också en antimodern tendens. Makthavare utan något att förlora, befriade från konsekvenser, är något relativt nytt. Nassim Taleb nämner med gillande hur den siste bysantinske kejsaren själv red i strid mot turkarna och hur kejsar Julianus dog efter att ha sårats i strid. De var redo att betala det ultimata priset, att ta risker, för sin ställning. "Historiskt var alla krigsherrar och krigshetsare själva krigare... Samhällen leddes av de som tog risker" skriver han. Det betyder att allt inte blivit bättre. Vi har mer pengar och saker, men vi har mindre heder.
För Taleb är heder en central del av ett värdigt liv, han ser även heroism som viktigt. Vi behöver inte bara "ha något att förlora" vi bör även "lägga ner vår själ" i en del av det vi gör. Här nämner han vissa hantverkare med en yrkesstolthet som är mer än bara en fråga om pengar. Taleb respekterar sådana entreprenörer som både har något att förlora och är hedervärda. Han beskriver sig som libertarian, men det är en libertarianism som inte är oförenlig med en viss protektionism.
Nassims antimoderna tendens kommer också till uttryck när han beskriver att det som funnits länge ofta fyller en funktion, även om vi inte inser vilken. Judendomens strikta regler kring mat kan exempelvis ha bidragit till solidaritet inom gruppen, och till gruppens överlevnad över tid. Detsamma gäller traditioner och religioner, de kan fylla andra funktioner än vi spontant inser. Men det kan vara avgörande funktioner, vilket innebär att vi monterar ner kärnfamiljen, könsrollerna och midsommarfirandet på egen risk.
I jämförelse med entreprenörer och romerska krigarkejsare är det svårt att inte se på fallskärmar och liknande med förakt, ett uppfriskande förakt som också genomsyrar Talebs böcker. Inte minst föraktar han merparten intellektuella, bland annat nationalekonomer. "Experter" är ofta okunniga menar han. Nassim skriver att utan ett inslag av "något att förlora" så tänker vi sämre. Vi lär oss av misstag, risker och konsekvenser. Det är omöjligt att övertyga någon med argument, menar Taleb, det som övertygar människor är mötet med verkligheten. Det är rentav så evolutionen fungerar, den eliminerar dåliga lösningar genom att de går under. Om vi istället skyddar dåliga lösningar, genom att makthavare och "experter" får härja fritt även när de gång på gång gör fel, så är det genom en mer omfattande kollaps som evolutionen kommer arbeta. Det hade varit bättre att bygga in konsekvenser i systemet från början, så att man under mer ordnade former kunnat eliminera de sämsta lösningarna istället för att allt ska rasa.
Taleb nämner här den gamla babyloniska härskaren Hammurabis lagar. Om ett hus rasade så att köparen dog, skulle byggherren straffas med döden. Fullt så långt behöver vi inte gå idag menar Taleb, men han ser den lagen som ett bra exempel på hur man kan motivera byggherrar och andra att inte ta risker med allvarliga konsekvenser. Här finns en tydlig koppling mellan Nassim Taleb och etablissemangskritiker. En definition av etablissemanget kan rentav vara "makthavare utan skin in the game".
Intressant är också att han vänder sig mot universalismen, övertygelsen att alla ska behandlas lika, och individualismen, tron på att vi bara är "individer". För Nassim Taleb ingår vi i flera kollektiv. Du har närmast dig din familj, dina vänner och dina husdjur. Närmast dem har du din stam (kanske "svenskar"), därefter din utvidgade stam som du själv definierar (exempelvis "kristna", "européer", "liberaler" eller vad det nu vara månde). Därefter har du mänskligheten och ekosystemet.
Heroism är att ta risker och offra något för ett kollektiv. Men samtidigt noterar Taleb att det inte går att vara etisk och universalist samtidigt. Vi är lokala djur, och när vårt "vi" blir för stort och för abstrakt så går det utför. Vi kan ha tillit till människor vi känner, människor som påminner om oss själva. Men försöker vi behandla alla främlingar med tillit så kommer de utnyttja oss. "Gränser skapar goda grannar" menar Nassim Taleb. Han kritiserar också godhetssignalerande överklass, som vill visa sig goda men undviker lägre klasser som pesten. Den gruppen är idag ofta politiskt korrekt, Nassim noterar att de inte lever som de lär och då är det de lär inte möjligt att ta på allvar. Om de inte ens själva, övertygade som de är om sina idéers riktighet, kan leva enligt dem, hur kan då ett helt samhälle göra det?
Skin in the Game är en guldgruva för politiskt inkorrekta – många av de värdefulla perspektiven kan bara antydas i en recension. Den levantinske populisten tar upp hur arbetslivet idag förvandlar människor till slavar, och ger råd kring hur man undviker att bli en slav (istället kan man sträva efter att vara "en varg bland hundar"). Han beskriver varför "intolerantast vinner", hur små men högljudda grupper kan dominera majoriteter. Och hur talesättet unus sed leo, "bara en, men ett lejon", kan bidra till att bryta den dominansen. Små men modiga grupper kan besegra de intoleranta minoriteterna. Nassim visar också hur ursprungligen små grupper av muslimer kan ta över samhällen, eftersom det går att konvertera till men inte från islam utan konsekvenser. Han förklarar varför din mormors råd sannolikt är bättre än "experters", och mycket mer.
Mitt intryck är även att den gamle finanshandlaren i sin nyaste bok är ännu lite mer politiskt inkorrekt och populistisk än tidigare. Det är en bok för den som vill förstå samtiden och ha nya argument mot grupper utan "något att förlora".