Därför erkänner borgerligheten inte att klyftorna ökar

Varje gång Anders Borg angrips för att inkomstklyftorna ökat avvisar han det som felaktiga påståenden. Och det handlar inte bara om att den nymoderata fasaden måste hållas fin. Det går djupare. Han gör det med hetta. Uppenbarligen finns det en instinktiv reflex hos borgerligheten som gör att den vägrar höra något om vad rådande politik får för konsekvenser. Det kan alltid avfärdas som ”offerjournalistik”, för att tala kjöllerska. Förra året gjorde Janne Josefsson för en gångs skull ett svagt Uppdrag Granskning när han ville leda i bevis att det i Sverige inte existerar någon fattigdom bland barn. Det intressanta var reaktionerna från borgerliga opinionsbildare: de blev glada, ja lättade, som om de befriats från skuld.

Det paradoxala här är ju att ett grundläggande syfte med borgerlig politik är att öka skillnaderna. I en borgerlig världsbild uppskattas inkomstskillnader, karriärstegar och större lönespridning (detta märkligt positiva ord för ojämlikhet) eftersom det ger människor incitament, som det heter. Ett stående argument är att inkomstskillnaderna har varit för små, lönestrukturen för ”sammanpressad”, ja man har pratat om ”lönestelhet”. Men när klyftorna väl ökar, i enlighet med det ideologiska önskemålet, gläder sig borgerligheten aldrig öppet. De förnekar istället fakta. ”Fakta om inkomstklyftorna sjunker inte riktigt in”, skrev en nästan uppgiven redaktör på LO:s tidning Arbetet nyligen. Martin Klepke hade varit på Finanspolitiska rådets seminarium och hört en uppsats presenteras som klart visade att inkomstklyftorna i Sverige ökat sedan åttiotalet och nu accelererar. Men opponenten, Svenskt Näringslivs förre chefekonom Stefan Fölster, protesterade: Nej, de har egentligen inte alls ökat! Därför att bland de lågavlönade idag finns det mest funktionshindrade och andra problematiska individer som inte kommer någonstans i samhället.

Jag var inte själv där, och det där är inte Fölsters exakta ord, men andemeningen redovisas av Klepke. Argumentet liknar det som Reinfeldt fört fram när det gäller arbetslösheten: massarbetslöshet finns inte för ”etniska svenskar”, bara för invandrargrupper och särskilt vissa av dem (ett tag närmast stigmatiserades gruppen somalier, inte minst av Jan Björklund). Det kan bara tolkas som att dessa grupper inte anses vara en del av samhället och har de problem så är det inte ett problem för Sverige! Det är ännu ett sätt att slippa erkänna fakta. Tyvärr finns spår av de där tankegångarna även i Finanspolitiska rådets rapport, när den menar att gruppen med endast förgymnasial utbildning blivit ”alltmer selekterad” och ”dränerad på egenskaper som gynnar framgång på arbetsmarknaden”. Är det ett kastsamhälle de talar om?

Men rapporten kommer med hårda fakta: ”Ökar inkomstklyftorna i Sverige? Svaret måste bli ja om vi ser till konventionella mått på ojämlikhet ifråga om inkomst.” Författarna konstaterar att en anledning till att fördelningsfrågor uppmärksammas alltmer är att ”inkomstskillnaderna ökat betydligt i ett stort antal länder sedan 1980-talet”. Det har strömmat in rapporter om den nya ojämlikheten även från organisationer som OECD och Internationella valutafonden.

Men vad hindrar liberaler från att jubla över den nya ojämlikheten? Jag tror att det finns en inneboende motsägelse i deras världsbild. I liberal teori sker alla förhandlingar och skrivs alla kontrakt mellan jämbördiga parter. En arbetsgivare har inget överläge gentemot löntagaren. De är jämlikar. Problemet är att praktiken visar att den som har större inkomster också har mer makt och då slås den liberala utopin i bitar. Därför är det oerhört svårt för en övertygad liberal att erkänna inkomstskillnader, trots att det är just det man önskar. Därför tvingas de till ett slags förnekelse.

Ett dystert klassdrama har utspelat sig de senaste tjugofem åren. Skillnaderna i inkomster har ökat, snabbare i Sverige än i andra länder på senare år på grund av att socialförsäkringarna försämrats. Även den relativa fattigdomen har förvärrats och utesluter man kapitalinkomster (som varierar kraftigt med finanskriser) syns en stigande Ginikoefficient (ett mått på hur mycket som måste omfördelas för att jämlikheten ska vara total).

Det kan man läsa i rapporten. Det som saknas är tyvärr en analys av den allra översta procentens inkomstökning. Idag tar denna topprocent runt tio procent av alla inkomster och vi är därmed tillbaka på 1947 års läge.

Varför ropar inte borgerligheten ut att samhället är på väg att bli så som den vill ha det? Varför letar de småfel hos Thomas Piketty istället för att glädjas åt hans tes om ökade skillnader? Jag tror att borgerligheten känner av ett skifte i opinionen: Folk anser att ojämlikheten gått för långt. Häromdagen mötte jag en ung industriarbetare som röstar på SD. Vi skrek åt varandra i en kvart. Sedan lyckades jag berätta om hur de rika skaffat sig allt större rikedomar och att inte invandringen är problemet och jag märkte att han till slut var på väg att byta fiende.

Borgerligheten är livrädd för att den argumentationen breder ut sig.