Den senare tidens demontering av bland annat Miljöpartiets fasad har ackompanjerats av en rad avslöjanden. Avslöjanden som rör politikers i många fall hämningslösa nyttjande av den statliga skattkistan.
Att det rör sig om ett ohederligt beteende undgår nog få, men problematiken är inte lika utforskad som ilskan över den. Av naturliga skäl leder ohederligt beteende hos offentliga tjänstemän till en allt minskande tillit, vilket bekräftats av en rad studier från 2014.
Eftersom tilliten och vårt förtroende för myndigheter är centrala delar i de omständigheter som bidrar till ett välfungerande samhälle, tillika goda ekonomi, kan vikten av att återställa förtroendet för landets ämbetsmän inte nog understrykas. Som professor Bo Rothstein uttrycker det: ”Om vi inte kan lita på tjänstemän som ju ska vara hederliga, hur kan vi då lita på andra människor”?
LÄS MER: Aldrig skämts så för vuxnas brist på moral
Det är helt klart en motiverad fråga som fler politiker borde ställa sig själva. Framför allt innan man i tider av kris besudlar sitt eget ämbete genom ohederlig roffarmentalitet.
I förlängningen leder det nämnda beteendet till ett ökat politikerförakt, vilket i sin tur minskar förtroendet mellan folk i allmänhet men för våra myndigheter och dess tjänstemän i synnerhet. Vattenringarna av ett sådant beteende är svårspårade, men inte omöjliga att uttala sig om i fråga om samhällsekonomiska effekter.
Oavsett hur man formulerar ett lösningsförslag, är en sak kristallklar: gränslöst givmilda system är fel sätt att få bukt med offentlig roffarmentalitet och korruption på.
Mehmet Kaplans (MP) uppseendeväckande fallskärm på 1,5 miljoner kronor är inte en unik händelse. Avgående ministrar tar ofta emot avgångsvederlag som är högst tvivelaktiga sett till vad de presterat. Reinfeldts ministrar tog exempelvis emot 80 miljoner kronor, trots skandaler som Nuon-affären.
Ett annat exempel är Margareta Larsson (före detta SD) som kvitterat ut riksdagsarvoden trots att vederbörande inte varit där. För att inte tala om Mona Sahlin (S) som i åratal lät privata kostnader spilla över på den offentliga apparatens betalkort.
Om vi utgår från att politiker anser sig jobba för ett bättre Sverige uppstår frågan: varför lyser då viljan till självreglering med sin frånvaro?
Borgerlig Framtid vill återupprätta tjänstemannaansvaret som ett första steg mot ansvarstagande. På ett lämpligt, och högst angeläget sätt, skulle det kunna agera stoppkloss i offentlighetens kognitiva lucka där ditt och mitt är en fråga om tycke.
Det är nämligen inte rimligt att i tider av kris fabulera om ”obefintligt reformutrymme” och ”exceptionella lägen” – men samtidigt ta ut full ersättning för ett arbete man inte utför.
På intet sätt förordas att offentliga fallskärmar skall avskaffas. Eller att politikers höga löner är av ondo. Det som förespråkas är rätt och slätt att lön och tillhörande skyddsnät skall vara likställt med krav på ansvar och kompetens.
Utan möjlighet att ställa offentliga tjänstemän till svars blir vi nämligen tvungna att förlita oss på deras förmåga att känna skam.
Vi tror snarare på att erbjuda medborgarna garantier för att offentligt arbete är klanderfritt, genom att aktivt driva frågan om att återinföra tjänstemannaansvaret som en självregleringsprincip. På så sätt kan vi lämna utopiska skamförhållanden bakom oss och ta det första och högst nödvändiga steget mot att kunna erbjuda våra medborgare en garant för ett välskött arbete.
Tom Rudeke
Civilekonom
Styrelseledamot i Borgerlig framtid Västra Götaland