Värst lär det vara på Karlaplan i Stockholm, om natten. Det rasslar i buskagen, fuktiga små nosar kikar fram, pepparkornsögon spejar, och så, vips, pilar en bamseråtta i väg mot en översvämmad papperskorg eller en tappad korvbit, de korta små benen går som avbrutna trumpinnar och varenda Östermalmsdam eller -herre eller -knähund i närområdet dånar.
Det där sista var alldeles för fördomsfullt, jag tar tillbaka, jag är snudd på Östermalmsdam själv och jag dånar inte om jag får syn på en riktig råtta. Det är de där andra rådisarna jag skulle vilja utplåna på ett värdigt vis. De bruna. Dem som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skrivit om i sina senaste bloggar. Läs!
Det är många som lider av råttfobi. Råttskräck. Min något äldre kusin förlorade sin hjältestatus i mina ögon för några decennier sen när hon likt dåtidens serietidningars sekreterarvåp hoppade upp på mitt köksbord i det ögonblick en söt och pigg liten mus kom kilande över golvet.
Jag har haft större råttdjur på besök också och jag pratar inte om mänskliga rådisar just precis nu. Mina lokala råttor är intelligenta och faktiskt sympatiska till skillnad från de Rambergska brunråttorna. En gång släpade en stor råtta en halv limpa över mitt köksgolv medan jag satt och åt frukost. Den tittade sig först omkring för att försäkra sig om att jag inte såg den, vilket jag visst gjorde, och sen började den målmedvetet putta brödet framför sig i riktning mot gjutjärnselementet. Ett elementrör gick rätt igenom golvet och runt det röret hade ett hål uppstått, ett hål som mynnade i underjorden. Och där, inbillar jag mig, stod en råttkusin på två ben med uppsträckta tassar beredd att ta emot bytet. Jag låtsades som om jag inte märkte någonting. Jag gillade råttan. Den råttan.
Minns ni förresten Art Spiegelmans seriealbum "Maus"? Där framställdes de inte som råttor, nazisterna, utan som ondskefulla katter. Och judarna var tecknade små möss som de jagade. Spiegelman fick Pulitzerpriset för serien 1992, det var första gången en tecknad serie belönades med det prestigefulla priset.
Apropå serieteckningar, häromdagen hittade jag i mitt Facebookflöde Nanna Johanssons "Medias beskrivningar av SD i nio enkla steg" från tidningen Arena i december 2012. Där skildrar hon normaliseringsprocessen på kornet. Jag tror att vi hunnit till steg 5 nu. Må vi inte komma längre än så.
Bland råttor jag gillat finns min dotters hamster Basil om man nu får räkna hamstrar till råttdjuren. Basil var en mycket tråkig och passiv ulltott som gjorde om det lilla hjul hen skulle motionera i till sovplats. Jag känner igen mig i inställningen.
Så sent som i går stötte jag på en riktig gaturåtta, i Malmö, på Gustav Adolfs torg. Den var på väg att fixa käk åt sig och de sina, antar jag. De har väl slut på råttgiftet här liksom i Stockholm.
Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?
Jag önskar att jag hade ett svar. Själv har jag inlett en Aktuellt-strejk. Det lär de inte märka, jag tittar ändå så sällan. Men jag tänkte att jag skulle ge "Breaking news" en chans i stället. Där har de morskat upp sig rejält. Ty mycket tål Filip och Fredrik skrattas åt, men mera hedras ändå.