För vistelser som överstiger tre månader, men understiger fem år (vilket är fallet i förevarande mål), uppställer direktivet som villkor för uppehållsrätt bland annat att personer som inte utövar förvärvsverksamhet ska ha tillräckliga tillgångar. Direktivet syftar således till att förhindra att unionsmedborgare som inte utövar förvärvsverksamhet utnyttjar den mottagande medlemsstatens välfärdssystem för att finansiera sina levnadsomkostnader. En medlemsstat ska således ha möjlighet att neka unionsmedborgare sociala förmåner när dessa inte utövar förvärvsverksamhet, utan uteslutande har utnyttjat den fria rörligheten för att komma i åtnjutande av socialt stöd från en annan medlemsstat trots att de saknar tillräckliga tillgångar för att ha uppehållsrätt där. Härvid ska en konkret bedömning av varje persons ekonomiska situation göras varvid de sökta sociala förmånerna inte ska beaktas. Under dessa omständigheter bedömer domstolen att direktivet om ”unionsmedborgare” och förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen inte utgör hinder för nationella bestämmelser som innebär att personer som är medborgare i andra medlemsstater inte har rätt till vissa ”särskilda icke-avgiftsfinansierade förmåner” trots att dessa förmåner beviljas personer som är medborgare i den berörda medlemsstaten vilka befinner sig i samma situation, i den mån som de personer som är medborgare i andra medlemsstater saknar uppehållsrätt enligt direktivet i den mottagande medlemsstaten.
I pressmeddelandet sägs också om den rumänska kvinnan och hennes son som ärendet gäller, att:
Vad avser Elisabeta Dano och hennes son konstaterar domstolen att de inte förfogar över tillräckliga tillgångar, varför de inte kan göra anspråk på uppehållsrätt i Tyskland med stöd av direktivet om unionsmedborgare. De kan därmed inte åberopa den icke-diskrimineringsprincip som föreskrivs i direktivet och i förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen.
Ansökan, förslag till avgörande och dom kan läsas här.
Nedan utdrag ur rapporteringen om ovanstående dom i finländska YLE. EU-domstolens beslut berör givetvis också Sverige…
Utdrag ur text med rubriken EU-domstolen: Tyskland kan vägra betala bidrag (YLE)
Det var ett domslut som många i Europa spänt gick och väntade på. EU-domstolen i Luxemburg tog i dag (11 november 2014) ställning till om Tyskland i vissa fall kan vägra betala socialbidrag till invandrare från andra EU-länder. Jo, det är helt möjligt, slår domstolen fast.
Helt konkret handlar fallet om en rumänsk kvinna som flyttade till Tyskland år 2010. Under de fyra år hon har bott i landet har hon aldrig haft ett arbete.
Domstolen slår fast att varje medlemsstat har möjlighet att låta bli att betala ut sociala förmåner till personer som inte arbetar, utan endast har utnyttjat den fria rörligheten för att kunna ansöka om bidrag. I Tyskland var man rädd för att en fällande dom skulle ha lett till en störtflod av nya ansökningar.
Domslutet, som nu alltså slår fast att det finns vissa begränsningar för den fria rörligheten inom EU, tas utan tvekan med tacksamhet emot av Camerons regering.
I Tyskland talar man allmänt om så kallad ”socialturism” främst från Rumänien och Bulgarien. För att begränsa inflyttningen överväger man också att sluta betala ut barnbidrag genast från och med flyttdagen.
I Finland har Katriina Alaviuhkola vid Social- och hälsovårdsministeriets försäkringsavdelning omedelbart uttalat sig.
Utdrag ur texten (YLE):
De sociala förmåner som domstolen slog fast att kvinnan inte hade rätt till i Tyskland är enligt Alaviuhkola jämförbara med den finländska utkomststödet. I dagsläget får en invandrare i Finland som varken arbetat eller sökt arbete inte en månatlig bidragssumma, men beviljas enstaka klumpsummor då det behövs. Det kan nu förändras. Katriina Alaviuhkola:
- I situationer där man i kommunerna väger mellan att bevilja eller inte bevilja utkomststöd, är det nu troligt att man väljer att inte betala ut några pengar.
Hon menar att domstolsbeslutet antagligen kommer att påverka linjedragningen i andra länder mer än i Finland. Framför allt i Tyskland och Storbritannien har den fria rörligheten i Europa länge kritiserats för att möjliggöra utnyttjande av sociala förmåner.
- Det här har inte varit ett problem i Finland, men det har varit en öppen fråga och därför är det viktigt med en tydlig linje.