Att leva sitt liv, omgiven av liv som vill leva sitt liv.

Rubrikens ord kommer från Albert Schweitzer, Nobelpristagare med tre doktorsexamina innan han emigrerade till Afrikas djungler och invigde ett sjukhus i Lambarene för lokalbefolkningen, med ett samlande credo: Vördnad För Livet. Pengar till sitt tidiga U-landsinitiativ förtjänade han genom att ge orgelkonserter och Bachtolkningar. Samtiden kritiserades värdens mest bildade man för att han inte hjälpte Europa ur sitt trauma under åren mellan första och andra världskrigen. Boken om hans liv hittade jag i mammas, bibliotekariens bokhylla. Den hade titeln: Albert Schweitzer, negrernas vän. (av Christen Ernest, J.A.Lindblads förlag, 1954. Observera, boken kom ut långt innan ordet rasism och främlingsfientlighet började användas i det politiskt korrekta svenska språket).

Lev er nu in i livet hos en nordamerikansk indian för hundra år sedan som lever ett liv, omgiven av liv som också vill leva sina liv. Hur ska han, som i en civilisation utan hjälp av hjulet, beskriva uppfinningen cykel? Jo, indianen beskriver sin upplevelse så här:

Vit man sitter när han springer!

Förstår ni nu svenska läsare hur långt vi kommit från budskapet i Hopiindianernas Fredsprofetia? När ett barn föddes i den kulturen började kvinnor i alla åldrar tala med varandra och förde resonemanget sju generationer bakåt för att förstå den nya lilla människans arv och egenskaper. Men inte nog med det. Det var mormödrarnas uppgift att även föra samtalet sju generationer framåt i tiden med sin framtidsstudie om stammens och familjegruppens inre styrka.

I Hopisamhället var det barnen som var det stora centrala värdet. I en cirkel runt barnet fanns mor- och farföräldrar med livserfarenheter att uppfostra barnen. Först i nästa cirkel fanns föräldrarna med kraft och kreativitet att jaga och odla maten samt skydda familjen i en rund hydda. Utanför fanns de unga krigarna som ett militärt skydd. I den yttersta cirkeln fins sen schamanen som skyddar familjerna i hela byn, med sin kontakt med den andliga idévärlden.

Hur skulle Hopi-samhället bedöma det moderna svenska samhället med sina lyckliga barn och tacksamma föräldrar som sluppit familjeansvaret och överlämnat sina LVU-barn till samhällets rika pedofiler och sexmissbrukare bakom familjehem och lönsamma HVB-hem?

Jag skriver detta som en öppen fråga, för att locka till inlevelse, empati, medkännande och kommentarer …  Ta på er de själsliga mockasinerna, och hjälp Sverige upp ur sin materialistiska/ ateistiska formsvacka!