I artikeln ”Värdegrunder ett surrogat för verkliga förbättringar” i DN den 3 april 2015 skriver ledarskapsforskaren Mats Alvesson ”Se upp för tomma ord. De vackra orden florerar i organisationers och företags värdegrunder, men alltför ofta blir det en läpparnas bekännelse, som riskerar att släta över de verkliga problemen.”
Alvesson skriver vidare att försök att få ordning på offentliga organisationer kanske ska börja i praktiken istället, och fokusera på vad som åstadkoms och vad som inte fungerar och åtgärda detta. Han avslutar sin artikel med att ett sådant arbete skulle kunna innebära att ansvarstagande för vad man gör hamnar i centrum-snarare än i ytligt prat.
Mats Alvarsson, det vore utmärkt men vilka är hindren för ett sådant arbete? Varje chef med självaktning säger sig arbeta med praktiska lösningar, eller hur? Alvesson citerar flera värdegrunder och raljerar över dem. Naturligtvis är de värdelösa om vi inte samtidigt beskriver hur vi kan förverkliga dem, men det gör inte Alvesson heller.
Hur kan vi få ett mänskligare samhälle där orden som finns i värdegrunderna blir verklighet?
Katrine Marcal skriver i en krönika i Aftonbladet 2015-04-11: ”Men även om SCA-topparna har följt alla regler så är det inte det som är huvudpoängen. Folk blir arga ändå. Och det är naturligt.”
Marcal nämner boken ”Assholes: A theory”där filosofen Aaron James definierar en ”skitstövel” som en person som:
- ger sig själv speciella fördelar och gör detta systematiskt,
- gör detta utifrån en inneboende övertygelse av att ha rätt till dem och
- är fullständigt immun mot andra människors invändningar mot vad han gör just på grund av sin djupt befästa känsla av att ha ”rätt” till dessa privilegier.
”En skitstövel är med andra ord inte bara killen som äter upp alla kakorna. Det är killen som är helt övertygad om att han har rätt till alla kakorna.” /Katrine Marcal
Så länge vi har sådana ledare kan vi inte lita på de fina mänskliga formuleringarna i värdegrunderna.
Katrine Marcal avslutar sin krönika så här:
”Svenska företag och det svenska samhället borde kunna frambringa bättre ledare än så. Klarar de inte av det, då är något på allvar fel.”
Ja, Katrine Marcal, något är på allvar fel.
Aaron James om sin teori om ”Assholes”
De mål som företag och offentliga organisationer arbetar efter idag är mätbara mål. Sådant som kan sättas siffror på. Antal anställda, antal matportioner, antal blöjor, antal… Den verklighet vi möter i samhället bygger på konkurrens.
Som Stina Oscarson skriver i DN: ”När samhället sköts som ett företag har vi förlorat vår mänskliga frihet”.
Varför då?
Om allt som är viktigt för individens frihet förhindras, dvs att individen kan påverka sitt liv och därmed må bra, förlorar individen sin mänskliga frihet.
För att ta reda på vad enskilda människor värderar i sina liv behöver vi utgå från individens känslor. Sådana mål är exempelvis de som Alvesson nämner:
- respekt,
- tolerans,
- lojalitet,
- lyhördhet,
- tillit och
- solidaritet.
Även den mest samvetslöse ledaren använder idag sådana ord i sina värderingsgrunder. Hur ska vi kunna hindra detta förhållande?
Det som är botten i dig är botten också i andra skrev Gunnar Ekelöf. Ledare och hans/hennes anställda behöver ta sina arbetskamraters upplevelser av arbetssituationen på allvar. De flesta människor anpassar sig snabbt till gruppens värderingar.
Om de mänskliga icke-mätbara målen inte tas på allvar av ledningen kommer gruppen att möta sina brukare omänskligt. Skylla på regler, tystnadsplikt (även när den inte behöver användas), ledningen och inte arbeta för brukarens bästa. I en grupp där man är fri att ifrågasätta och förändra regler och arbetssätt skapas en tillit och trygghet för brukaren men också för medarbetare och ledare. Men för detta fordras en god självtillit hos alla.
Hur kan vi värna om varandras självtillit i en arbetsgrupp? Vi behöver ha en ständigt pågående process där vi lyssnar till varje enskild individs erfarenheter av arbetet och vad han/hon upplever/känner fungerar bra och mindre bra eller dåligt. Vi lyssnar utan att värdera varandra. Däremot är vi så tydliga vi kan med våra egna upplevelser och erfarenheter av det andra beskriver.
Vi behöver kunna acceptera att andra inte alltid tycker som vi utan att behöva ändra våra åsikter. För att känna självtillit behöver vi bli tagna på allvar och respekterade för de åsikter vi har. Inte ignorerade. Alla behöver vara lojala med varandra och solidariska. Det innebär att vi kan avslöja vår osäkerhet och våra rädslor utan att bli ifrågasatta. Vi kan lita till att ingen pratar bakom ryggen på oss eller kör över våra åsikter utan att prata med oss.
Ibland måste ett beslut fattas utan att alla är med på tåget. Vi kan inte alltid få igenom våra åsikter, men det är stor skillnad om gruppen respekterar att vi inte tycker lika. I framtiden kommer kanske de andra att göra samma erfarenheter och då vara beredda att förändra på samma sätt som jag vill, eller jag har fått nya erfarenheter som gör att jag kommer fram till samma beslut som de andra. Att vara lojal och solidarisk innebär inte att vi inte ska vara tydliga med våra åsikter och vad de grundar sig på.
Tvärtom är transparensen och tydligheten hos var och en grunden för en bra samverkan och demokrati i samhället. Det som inte kan sägas tydligt kan lätt urarta i att vi försöker manipulera och utöva makt över andra människor, vilket skapar brist på självtillit hos dem som blir utsatta.
Den ena experten efter den andra säger sig hitta förklaringar till att den psykiska ohälsan ökar. De har oftast biologiska och individuella förklaringar till detta. Läkemedelsindustrin smörjer kråset. Men anledningen är att vi tappar bort oss själva i arbetslivet och gruppen eftersom det mänskliga mötet inte prioriteras utan konkurrensen och det mätbara arbetsuppgifterna.
Vi måste gå ”den undre och inre vägen” som Gunnar Ekelöf skrev för att återfå kontakt med de inre känslorna som är vår kompass i livet. Annars blir vi förvirrade och rädda. De rädda använder sin makt över andra om de kan. De andra tvingas äta psykofarmaka eller gå på kognitiv terapi för att ändra sitt beteende och döva känslolivet ändå mer.
Det är hög tid att ändra kurs. Allt detta handlar till syvende och sist om demokrati.
Text: Kerstin Ögren, tekn.dr i samhällsplanering och socialpsykolog
Relaterat
Läs vidare forskningsrapporten ”Demokrati- en process som tar tid” Formas T2:2001 och Hemsidan Communis.se