I all hast!
Bästa läsare!
Jag har lyckats låna lite Internet av en godhjärtad person. Min granne miljöpartisten har valt allt riva loss kabeln till mitt bredband. Tråkigt nog har jag bara haft en måttligt duglig ”android” att bevaka världen med. Oduglig har den varit avseende att hantera blogg.
Nå, jag ser till min glädje att världen varit händelselös medan jag haft min bloggtystnad. Visst, det hade varit skoj att reflektera lite om SVT-medarbetaren som belönade sig själv på gymmet, men jag anser inte att det är någonting som har relevans med den kritik som SVT förtjänar på riktigt. Jag skall villigt erkänna att jag är mer besvärad av att folk inte tvättar händerna innan de hanterar mat. Träningsredskap på gym exponeras jag inte för, och med eller utan sädesvätska på handtagen så har jag alltid upplevt den miljön som ofräsch. Snöskottning och trädgårdsskötsel är bättre alternativ för den som vill hålla sig i form. Även detta slipper jag som boende i flerfamiljshus, även om den tillvaron också har sina negativa sidor, som t.ex. miljöpartistiska grannar.
***
Nej, istället vill jag ägna några rader åt Dan Eliasson. Han har nyligen flyttats snett åt sidan, från Rikspolisstyrelsen till Myndigheten för Samhällsberedskap, MSB.
Redan här stöter jag på ett problem. Dessa förkortningar. M-S-B. Vilka ord finns i myndighetens namn? Jo, ”Myndigheten” som ger oss M, och ”Samhällsberedskap som ju borde ge S och ingenting mer. Ordet ”beredskap” skrivs med liten bokstav, varför blir det då inte MSb, istället? Ja, sånt här kan jag ligga och grubbla över länge på natten.
Åter till Dan Eliasson och hans karriär. Vem kan glömma hans insatser i punkbandet Bad Boo Band som producerade singeln ”Knulla i Bangkok”? Oss emellan, både bandet och skivan förtjänar att glömmas bort. Inte av hänsyn till Dan Eliasson, utan helt enkelt därför att alstret var slöseri med polyvinylklorid och publikens tid.
Däremot bör vi titta lite på hans CV. Det är så pass omfattande och imponerande att Dan Eliasson blev headhuntad till jobbet som MSB-chef fastän han till skillnad från 28 andra personer inte sökt det.
Juristexamen vid Uppsala universitet; studerat EG-rätt i Amsterdam; sakkunnig vid EFTA i Genève; kansliråd vid UD; politiskt sakkunnig åt justitieminister Leila Freivalds; ambassadör och internationell chefsförhandlare vid justitiedepartementet; statssekreterare vid justitiedepartementet, och sedan den borgerliga alliansen tog makten har han varit först t.f. biträdande SÄPO-chef med ansvar för avlyssningsverksamhet; generaldirektör för Migrationsverket; generaldirektör för Försäkringskassan; medlem i Advokatsamfundets nätverk ”Ruben och Hilda”; för att sedan utses till rikspolischef av regeringen Löfvén. Och nu, efter ett flertal kaotiska år med en destruktiv omorganisation av polisväsendet på politikernas order, är han på väg att bli ansvarig för krisberedskapen i Sverige.
Ser vi ett mönster här? Ja. Består mönstret av att Dan Eliasson är karriärshungrig Godzilla som ruinerar varenda arbetsplats han chefar över? Tyvärr, ett ”ja” på den frågan ger inga poäng hur rätt det alternativet än är i övrigt. Mönstret är snarare att Dan Eliasson bör betraktas som en av de viktigaste figurerna i beskrivningen av den svenska versionen av djupstaten.
Det har inte varit lätt för regeringen att rent PR-mässigt behålla Dan Eliasson så länge som de gjort, men sanningen är den att han har varit rikspolischef för att få myndighetens omorganisation genomförd. Jovisst, polisen har gnällt och klagat, och de har all rätt att göra det. Deras jobb suger. Inte mycket i polisens omorganisation har gjort jobbet mer attraktivt, även om marulken Löfvén står i TV-rutan och säger att ”det är inte okej att kasta sten på blåljusfolk och att vi skjuter till flera hundra miljoner till polisen för bl.a. bättre löner”.
Men problemet hos polisen är allvarligare än de låga lönerna.
Notera hur ofta systemmedierna talar om polislöner, men de säger så gott som aldrig någonting om att intagningen till polisutbildningen förändrats ”för att spegla samhället i stort” och i samma andetag avslöja vad alternativmedierna talar om, nämligen att allt fler kriminella lyckas ta sig in i polisorganisationen. Det finns individer bland polisstudenterna som har ett beteende som inte hör hemma hos poliser, och som t.ex. tillgriper våld när de blir osams med andra studenter eller till och med begår kriminella handlingar under sin tid på polishögskolan. Lägg därtill det faktum att utbildningen på polishögskolan politiserats under senare år. Samtidigt kan man inte längre få tag i så många aspiranter som skulle behövas, och urvalet på sökande blir allt sämre.
Man kan jämföra polisväsendets utveckling med t.ex. det svenska skolväsendet. Resultaten i PISA-mätningarna visar på att oavsett regering så får vi aldrig Europas bästa skola. Tvärtom, universiteten larmar om att deras nya studenter inte så sällan befinner sig i en studienivå som hör hemma i första året på gymnasiet! Det här är ett allvarligt problem, eftersom Sverige behöver tänkande människor för att överleva som samhälle.
Dan Eliasson har inte på något vis lyckats förhindra att polisyrket – precis som läraryrket – förvandlats till något som är oroväckande nära ett lågstatusjobb.
Jag är tyvärr benägen att säga att detta har förmodligen varit en medveten konsekvens. Vänstern har alltid betraktat läraryrket som ett ”skråväsende”, och nogsamt sett till så att lärarnas kall blir att torgföra statens propaganda till barnen. Genom att göra läraryrket till ett lågstatusjobb (i jämförelse med hur det betraktades förr i tiden), har man filtrerat bort alla begåvningar som hade kunnat förhindra vänstervridningen.
Utvecklingen inom polisen hänger ihop med lärarnas förändrade roll. Vi har fått poliser som är desillusionerade redan innan de hunnit ut på sitt första praktikpass; de har kollegor som vill ut på gatan bara för att kunna utöva makt, och förhoppningsvis kunna erhålla förmåner ute i samhället. Eller kanske rent av kunna bedriva lukrativ sidoverksamhet. Och vi har därtill idealisterna som räknar med att efter tre år i uniform kunna få skrivbordstjänst och börja jaga samhällets fienden som huserar på Internet. t.ex. sådana som skriver ord som ”neger”, ”islam är ett hot” eller ”skicka hem dom”.
Det heter förvisso ”dem” och inte ”dom”, men människors konversion på nätet har blivit polisväsendet nya prioritering. Mest därför att många människor bidrar till sin egen utredning utan att veta om det eller tänka på saken. Det blir lättvunna segrar för rättsstaten som skrivit lagarna så att allt fler skall kunna fällas för sina åsikters skull. En rättsstat där Dan Eliasson spelat en central roll.
Finns det någonting som visar att Dan Eliasson är en sosse? Frågan är värd att ställas, inte minst nu med tanke på att den nya partichefen för Moderaterna, Ulf Kristoffersson/Kristiansson/Kristersson/vad-fan-han-nu-heter, uttalat sig fördelaktigt om Dan Eliasson. Varför riskerar en partiledare sina väljares vrede genom att försvara Sveriges kanske mest avskydda socialdemokratiska ämbetsman – i synnerhet med ett track record som förskräcker, bl.a. försvårande av internutredningar på Försäkringskassan, och nu senast regelbrott vid upphandling av säkerhetstjänster? Moderatledarens utspel ter sig i sammanhanget underligt ut.
Svaret finner vi nog i att moderatledaren är införstådd med den agenda som ligger bakom Dan Eliassons utnämningar, och som främjat hans karriär. Dan Eliasson har valt att bli sosse därför att man på 90-talet hade bäst chans till en karriär genom att bli sosse. I själva verket har han nog långt före oss andra sett att politiken är en vilseledande teater, och om man agerar till gagn för den dolda agendan, då är man garanterad en god karriär, i synnerhet om ens bufflighet kan flytta fram positionerna för agendan snabbare än vad en mjukispolitiker skulle lyckas med.
Moderaterna vill lika mycket som sossarna ha kvar Dan Eliasson eftersom han kan driva agendan.
Den nuvarande moderatledaren har varit en centralfigur bakom Nya Moderaterna vid sidan av Fredrik Reinfeldt, och Nya Moderaternas strategi har varit att nyttja folkets trötthet på sossar för att bedriva en politik som syftar till att föra över makten från folket till centrala icke-folkvalda organ, som t.ex. EU-kommissionen och FN. Dan Eliasson har varit på de institutioner som bedriver denna politik, oavsett om ansvarig minister är sosse eller moderat.
Ytterst få personer inom den svenska statsapparaten har som Dan Eliasson lyckats implementera elitens agenda – en elit som vill luckra upp den svenska homogeniteten till förmån för ett kaos som politikerna skall nyttja för att skaffa sig mer makt på folkets bekostnad; ett kaos som vanligt folk skall förhindras att bekämpa och beivra därför att våra lärare sagt att politikerna har lösningen, och poliserna skall förhindra oss att lösa problemen utan politikerna.
Jag är inte alls förvånad att Dan Eliasson nu utses till den myndighet som skall agera när kaoset blir till en nationell kris. Stefan Löfvén är fel man för att stoppa utvecklingen i denna riktning, och det tycks mig nästan att det är en medveten handling att han är statsminister just av den enkla anledningen att han inte förmår att hejda den destruktiva utvecklingen för vårt land. En utveckling som någon gång i en inte alltför avlägsen framtid utmynnar i en kris, kanske t.ex. med i ett (stats-)ministermord – varvid eliten kommer gemensamt fram till att Dan Eliasson är rätt man att leda Sverige.
Jag beklagar att detta blev en ohyggligt långt text, men jag har som sagt ackumulerat upp min bloggenergi under två veckor…!
Hälsar eder Peter Harold