Medan i pyramidsamhället flertalet hamnade långt nere togs detta mer eller mindre för givet. I mina föräldrars brukssamhälle på 1940-talet gick tre av hela klassen vidare från folk- till realskola. Nu är det väl max tre i en klass som inte går vidare till gymnasieskola, vilket vållar stor panik. Förr var ett arbetsliv på låg nivå helt okej, i och med att de flesta var arbetare, lantbrukare med mera. Nu gäller det att klättra upp ett par nivåer på samhällsstegen, att stiga till väders med ballongen. Även om fler arbetar på McDonalds än på Microsoft och fler med distribution än med design är idealet att svinga sig upp några snäpp.
I ballongsamhället är soliditeten ganska svag. Mycket är uppblåst. Krampaktigt söker alla undgå att hamna under ballongens tjocka mitt. I och med att så många tävlar om att hamna över blir statuseffekten av att ligga under illa. Här finns man i skuggan.
Alla möjliga resurser mobiliseras i ansträngningen att klättra. I medelklassandet av så många som möjligt och säkerställa en plats i solen används bland annat: a) (över-)utbildning, b) inrättande av yrken och positioner, c) certifiering och auktorisation samt d) titelinflation. Då mycket av det inte handlar om särskilt mycket reellt kvalificerande eller produktivt arbete får vi här ballongsamhället – stort, synligt och uppblåst men tomt på innehåll. Hit hör utbildnings- och titelinflation, jobb av tveksamt värde men som skapas som svar på utbudet av utbildad arbetskraft (till exempel coacher) och intetsägande legitimeringar.
Arbetarklass är lite av ett stigma. Så många som möjligt skall in på högskolan och medelklassifieras. Högskolan gymnasifieras för att möjliggöra detta. I närmast panisk rädsla för att någon skall missa klassresan nedmonteras utbildningssystemet på varje hinder på vägen uppåt. Betyg skall undvikas/minimeras, glädjebetyg fördöms officiellt men används i stor skala, gymnasieutbildningar av alla slag erbjuds, högskolan byggs ut och genomströmning prioriteras. Kravnivån på högskolan är i linje med vår tids Pisa-skola.
En mängd yrken och befattningar som är befriade från produktiv aktivitet har inrättats och tillsätts. I organisationer sysslar man med varumärkande, mångfaldigande, jämställdhetsarbete, informerande, visionerande, planerande och strategiserande. Myndigheter i inspektions- och förbättringsbranschen byggs ut. Ekonomer, jurister, terapeuter, kommunikationsexperter och konsulter erbjuds eller skaffar sig jobb och uppdrag i stor skala. En stor mängd tomt arbete – folk är på jobbet men gör inget alls eller inget meningsfullt – fyller arbetsdagen för många.
I olika verksamheter uppgraderas formell kompetens. Ofta skär sig de reella arbetsuppgifterna mot de anställdas befattningar. Men i ballongsamhället bortser man gärna från detta. Här betonas (formell) kompetens, relevansen av denna är ej lika viktig.
Titelinflation är vanligt. Poliskonstaplar har ersatts av polisassistenter, vilka nu allmänt ersatts av personer med titeln polisinspektörer, furirer och sergeanter har blivit kaptener och majorer, lektorer i högskolan har i stor utsträckning blivit professorer. Kommunaltjänstemän som ej blivit chefer har fått bli strateger. De som har blivit chefer vill bli kallade ledare. Då sysslar man med ledarskap, inte administration. Auktorisation och certifiering används i all större skala. Yrken ger anspråk på att vara ”professioner”, med särskilt självstyre, auktoritet, etik och annat fint. Senast har lärarlegitimationen tillkommit. Det återstår att se om föräldrar och barn intar en mer respektfylld attityd än den som sänkt skrået.
I ballongsamhället är önskan om att komma från botten mycket stark och konkurrensen om att ta sig upp till och helst över den tjocka mitten intensiv. Som en följd härav får vi en uppsvälld samhällsballong där kampen om status, position och självkänsla är benhård. Risken att ballongen blir alltför hårt pumpad och spricker bör kanske beaktas. Här kan man påminna om it- och finansbubblorna 2000 respektive 2008.
Status blir en ständig oro. Nästan alla har för låg status och kampen för att höja den engagerar. ”Vi måste öka statusen för …” är en till synes bra lösning på alla möjliga problem. Den status som skall förbättras kan vara skolan, sjukvården eller försvarsmakten, läraryrket, socialarbetare, undersköterskor, bibliotekarier, hantverkare eller industrijobb. Eller varför inte administrationen inom högskolan. Eller undervisningen. Eller studievägledningen. Eller forskningen. Eller högskolan som helhet. Varför inte göra alla lärare till professorer och kanske vissa till försteprofessorer? Och varför skall bara skollärare få legitimation?
I pyramidsamhället var statusen fastlagd och på grund av begränsningar ingen huvudfråga. I dag kämpar ledare, socialsekretare, förstelärare, majorer, polisinspektörer, it-strateger, livsstilscoacher, interbefordrade professorer och projektledare om denna. Kampen i ballongsamhällets tjocka mitt är hård och risken att glida från en plats i solen till en i skuggan är ständigt närvarande.
Vi har således gått från en pyramid till en ballong. Fortsätter utvecklingen blir nästa steg en zeppelinare. Risken för att luften går ur ballongen är kanske inte så allvarlig jämfört med att en Hindenburgexplosion inträffar.
För politiker, ledningar och fackföreningar bör ballongsamhällets frestelser vägas mot dess risker. Ett välfungerande samhälle kräver att man står emot trycket att blåsa upp så mycket som möjligt.
