ORLÄNGE. Avdelning 4 B på Borlänge sjukhus. Där väcktes min kärlek till vården för nästan 30 år sen.
Nu är min gamla avdelning nedlagd, personal och patienter tvingas flytta.
Allvarliga missförhållanden och personalproblem hotar patientsäkerheten, anser cheferna.
Uselt ledarskap och underbemanning bär skulden, anser personalen.
Jag reste tillbaka för att försöka ta reda på vad som hände.
Dalarna är klätt i sin vackraste midsommardräkt när tåget rullar in mot Borlänge station.
Utanför entrén till min första riktiga arbetsplats - Borlänge sjukhus - växer lupiner, hundkex och smörblommor.
I matsalen på det som hette rehabavdelning 4 B på min tid, numera korttidsboende Bergeby B, står undersköterskan Ulla, 62, och packar ner bingospelet. Plötsligt brister det och tårarna rinner.
– Det blir för mycket. Det är så tungt.
Avdelningen har just stängt. Ulla som jobbat här i nio år brukade leda bingon. Var Ulla ska jobba sen vet hon inte. Personalen har fått en A4 med rubriken "Inventering av erfarenhet". Längst ner står raden "önskemål om placering".
– Jag är så gammal, jag vill ha avgångsvederlag. Men kanske får jag sparken nu när jag pratat med dig, säger Ulla.
Patientsalarna på min gamla avdelning står tomma. Här lärde äldre och erfarna undersköterskor mig vårdandets hantverk, hur man hjälper till med dusch, byter blöjor och bäddar sängar. Jag fick lära mig att ett bra bemötande kan vara helt olika för olika personer. Någon gillar när man skojar, en annan vill ha det formellt, en tredje tycker om när man sjunger.
Nu rensas min gamla avdelning ut och bommas igen. I stället för att ta hand om dementa, vårda sjuka som behöver ta igen sig efter en operation eller sitta hos palliativa - döende - personer städar och packar personalen.
– De hade lovat att inte flytta de palliativa. En dam grät, hon ville inte lämna avdelningen sin sista tid, säger undersköterskan Vlora Krasniqi, 33, upprört.
I torsdags tog en enig omsorgsnämnd det drastiska beslutet att stänga hela Bergeby korttidsboende. Verksamheten är för dålig för att få finnas.
Många anhöriga och äldre är oroliga. Det har talats om flyttar till andra städer, som Västerås och Falun. Åsa Anderssons 93-åriga mamma växelvårdas sedan många år tillbaks.
– Mamma vill inte flytta. Nu blir hon orolig igen. Det är inte klokt, hon vet ju inte vart hon ska ta vägen!
Åsa Andersson är arg och besviken.
– Mamma har jobbat hela livet, man trodde hon skulle få det bra sista åren och så håller de på så här. Om det är problem med personalen får de väl lösa det i stället för att flytta de gamla!
Åsa tycker personalen är gullig och hjälpsam men har för mycket att göra.
– Mamma är renlig av sig, men det har hänt att hon fått vänta tre dagar på att få duscha.
Undersköterskan Sandra Wikström, 28, har sin pappa på Bergeby. Nu är hon bekymrad över om han ska tvingas flytta.
– Det är stressande. Nästa flytt skulle ju bli hem.
Alla inblandade - fack och personal, chefer och politiker - är överens om att det finns stora brister.
Varken personal eller chefer vill stanna. Det har varit sju olika chefer på fyra års tid. Det är hög omsättning även på vårdpersonal. En vintermånad hade man över 53 timvikarier.
När bristerna ska pekas ut och skuldbördan fördelas skiljer sig berättelserna åt. Politiker och tjänstemän lägger stor del av skulden på personalen. Sektorschef Anna Andersson anser att "anhöriga inte fått ett bra bemötande och att medarbetarna inte haft brukarna i fokus". Anders Bringeborn, moderat och kontaktpolitiker för Bergeby, exemplifierar med att anhöriga ringer på hjälp men att personalen inte kommer.
– Den här anhöriga fick gå och hämta personalen, så ska det inte vara. Vi kan inte ha verksamhet där inte de basala grejerna fungerar.
Senaste fem åren har fem anmälningar gjorts enligt Lex Maria och Lex Sarah. För många, enligt Anders Bringeborn. En anmälan, för två år sedan, handlar om att en personal slagit en dement patient i ansiktet med handflatan. Detta efter att den demente och aggressiva patienten spottat på personalen. Nyligen gjordes en anmälan om sår som misskötts så att det blev en infektion. Enligt cheferna finns 26 avvikelser och de arbetar med nya anmälningar.
En anhörig berättar om en dam lämnats obevakad i matsalen, ramlat ur sin rullstol och slagit sig så att det blödde. Den anhöriga letade efter personal för att få hjälp. Personalen satt i personalrummet.
– Det är underbemannat, förstås, men sen är det kanske inte den mest engagerade personalen. Man kan larma och det dröjer mer än tjugo minuter innan det kommer någon. Det känns inte tryggt.
Fackrepresentanter för Kommunal och personalen anser inte att personalen är lat, oengagerad eller dålig. Däremot har arbetsbelastningen ibland varit alltför hög. Vissa pass är det tre personal på sexton patienter.
– Jag älskar mitt jobb. Men våra dagar ibland har varit att vi inte har hunnit gå på toa på åtta timmar. Vi har knappt hunnit äta. Vi sitter inte bara och dricker kaffe, det gör vi inte, säger skyddsombudet Camilla Hagberg.
Bergeby har haft många aggressiva dementa, personalen har blivit slagna och nypta. Outbildade vikarier tas in och får ingen ordentlig introduktion. Långtidssjukskrivningarna har ökat, många är utbrända. Ingela Hagberg, 55, är en av dem.
– Eftersom inte avdelningen fungerar springer man lite fortare. Man springer och patienterna ska ha hjälp och man säger "ursäkta, jag kommer snart". Du mäktar inte med, alla rycker i en, alla sliter en.
Det har också varit konflikter och mobbning. Ledningens lösning var att flytta runt personalen.
– Man har inte tagit tag i individproblemen, i stället sätter man i gång en personalkarusell som gör att folk går in i sjukskrivning, säger huvudskyddsombudet Peter Geraae.
Personalen säger att de tidigare lämnat in anmälningar och avvikelser som mystiskt försvunnit eller lämnats utan åtgärd.
– Vi har haft patienter som huggit en gaffel i benet och patienter som velat hoppa ut genom fönstret. Det blev aldrig någon uppföljning, säger Camilla Hagberg.
Personalen har skrivit brev till politiker och chefer om problemen och hur de vill åtgärda dem.
– Vi personal har gjort allt vi kunnat för att de ska lyssna på oss. Vi känner oss totalt överkörda, säger Camilla Hagberg.
Till det yttre är mycket sig likt på min gamla arbetsplats. Till och med det bruna, vilt mönstrade, golvet ligger kvar i en del förråd. Men cheferna finns inte längre här. Förr fanns där rejäla fruntimmer som ledde med eftertryck. Jag var ung och osäker, och det var tryggt att det alltid fanns någon att fråga.
Nu sitter cheferna i en egen korridor på bottenvåningen. Sista tiden har de hellre kommunicerat med personalen via mejl eller lappar än att träffa dem eller ens prata med dem på telefon, enligt huvudskyddsombudet Peter Geraae.
– Häromveckan var det en personal som tog upp på möte att hon sökt chefen i ett ärende i över två veckor, både genom att mejla, smsa och ringa upp till 17 gånger på en dag, säger han.
Avdelningscheferna på Bergeby vill inte prata med mig. Jag åker till kommunhuset och träffar sektorschefen Anna Andersson. Hon hävdar att ledningen gjort alla de kunnat - bättre rutiner, fler chefer, möten och utbildningar.
– Vi har gjort flera insatser och ändå inte nått den kvaliteten vi vill ha för Borlängebon. Vi har fortfarande klagomål och allvarliga händelser. Nu är läget så att vi måste ställa om verksamheten.
Bergeby tilläts spåra ur. Hela svaret på varför har jag inte. Men många i ansvarig ställning har svikit. Gamla och sjuka, anhöriga och personal har farit illa. Jag är sorgsen när jag går till tåget och säger hejdå till min gamla hemstad.
