Välkommen tillbaka till torget

Invandrare är en mera utsatt grupp än de som bott här sedan barnsben och utnyttjas lätt som slagpåse av dem som vill hävda sig. Det borde vara viktigare för förtroendevalda att sopa rent framför den egna dörren än att som amatörer på torgförsäljning mästra erfarna torghandlare. Gatuförsäljning i Bosnien har lång tradition.

I min ungdom fick jag åtskilliga goda vänner i Jugoslavien. De hade som barn lidit under tysk ockupation och flera hade förlorat föräldrar i strid eller tyskt koncentrationsläger.

Partisanrörelsen var stark under kriget. Jag beundrade mina jämnårigas förmåga att förlåta och gå vidare. Flera emigrerade på grund av arbetslösheten i hemlandet men fick så småningom kvalificerade jobb utomlands i nivå med sin utbildning. Min bästa kompis från Ljubljana bosatte sig utanför Boston, grundade lönande konstruktionsfirmor och blev tack vara sina tjänster mot USA under kalla kriget snabbt amerikansk medborgare. Bägge döttrarna tog examen vid Harvard.

Så kom då inbördeskriget på nittiotalet med nya lidanden. Jag lärde känna ett brödrapar som båda var läkare. I den gamla fina staden Mostar opererade de svårt sårade utan tillgång till narkosmedel eller lokalbedövning och med papper som förbandsmaterial. Bröderna flydde och hamnade i min hemstad. De hade en man inneboende, vars syster var kvar i Mostar. Hon hade två tonårsdöttrar. En dag medan systerns familj åt middag blev ena dottern sårad av en krypskytt. Vattenförsörjningen fungerade inte utan man var tvungen att ta sig ned till floden för att rengöra såret. Där blev flickan ytterligare sårad av en artillerigranat.

Tursamt nog kom en amerikansk dam dit. Hon hade i uppdrag att välja ut sårade barn för vård i USA. De fick ta med sig en person som anhörig vårdare. Nyss nämnda mor skickade båda flickorna och där upphörde alla spår. Deras mor och morbrodern i Sverige försökte via Röda Korset och andra instanser spåra dem. Till slut vände de sig i sin nöd till mig.

Jag ringde min kompis utanför Boston och det var hans fru som svarade. Hon bad mig återkomma om ett par dagar. Redan dessförinnan ringde hon för att berätta att hon genom Bosniens provisoriska ambassad fått veta att båda flickorna bodde i en amerikansk familj cirka 100 kilometer från Boston och gick i skola där. Den sårade flickan var framgångsrikt opererad. Redan samma dag kunde morbrodern få tala med dem via vår telefon.

Vi har i Sverige till stor del skonats från det lidande krig innebär. Världen blir inte bättre om vi lägger krokben för dem som sökt en fristad hos oss.

Jag vill tacka den politiska majoriteten som äntligen valt en human linje i detta ärende.

Karl-Yngve Åkerström