Vad jag såg i Syrien

Jag fick den 6-11 november möjlighet att delta i en delegation till Syriens huvudstad Damaskus tillsammans med Syriska Stödkommittén för demokrati. Det är en svensk organisation som drivit en opinionskampanj för att stoppa Västvärldens stormakters försök att fälla den syriska regeringen och ta över landet med hjälp av terrorister från hela världen. Föreningen har tidigare skickat sådana delegationer, men denna var den första med två med enbart svensk bakgrund och med ett brett program för att söka kontakt mellan svenska och syriska ideella organisationer, företag och myndigheter.

Resan gick via Beirut och sedan landvägen över Libanons berg och dalar till Syrien och Damaskus. Delegationen fyllde en av de taxibussar som kör i ständig trafik de drygt tio milen mellan huvudstäderna. Redan vid gränsen märktes kontrasten mellan Libanon. Vi möttes av en fyrfilig asfalterad välunderhållen motorväg med lyktstolpar, till skillnad från den smala och dåliga vägen genom Libanons röriga och skräpiga städer. Stora kraftledningar reste sig längs vägen för den kraft som Syrien tidigare försett Libanon med. Nu levereras ingen kraft eftersom elproduktionen i Syrien i stora delar slagits sönder och det är elbrist. Men fortfarande såg man längs vägen många enkla marknadsstånd för mat och annat som utresande köpte med sig från Syriens överskott.

Eftersom det var ett vänskapsutbyte så mottogs delegationen vid gränsen av säkerhetsvakter som skyddade oss sedan under hela veckan. Det var annars inte mycket militärer längs med vägen in i landet. Vid gränsen och längs vägen fanns ett par posteringar och vid hemresan sågs ljusen från ett förband i ett fjärran tältläger med sina många lyktor.

Jag såg inga spår av strider under hela vägen till Damaskus. Städerna i bergen hade många ordentliga flerfamiljshus och en del var samlingar av fritidshus för de varmare månaderna. Närmare Damaskus var husen tätare och byggda som förstäder. De första intrycken av landet fick mig att tänka på förorter som Skärholmen eller socialdemokratiskt välordnade städer som Västerås. Den stora skillnaden var alla porträtt av president Bashar Assad och far och föregångare Hafez Assad på reklamtavlor, stolpar och bussar. Det var som en ständigt pågående valkampanj. Jag fick höra att ju längre kriget pågått, desto mer hade folk satt upp dessa affischer och syriska flaggor på vanliga hus och affärer.

Damaskus mötte oss som en brusande stad med massor av trafik och folk på gatorna. Först bostadsområden med rader av höga hus, träd och affärer. Sedan boulevarder med palmer, parker och höga kontorshus. Det var vackert och välordnat som en europeisk storstad. Vid Umajadtorget med dess monumentala byggnader sprutade den stora fontänen och jag kunde se den göra det varje dag, eftersom vi körde förbi den massor med gånger på väg till våra möten.

Eftersom den första dagen var fredag och helgdag fick vi svenskar börja med att bekanta oss med staden. Vi kördes in i Gamla stan och dess många basarer. Det mesta var stängt men affärer för mat och frisörer hålls av tradition öppna, liksom en del affärer ägda av kristna. Jag frågade bagaren hur han såg på situationen och om han önskade sig något. 
- Nej sa han, jag har alla ingredienser jag behöver. Det är bra nu.

Han hade butiken full av bröd. En packe stora pitabröd kostade fortfarande en kr med sitt gamla subventionerade pris. Andra affärer kunde jag se fyllda med grönsaker, kryddor, fisk, kött eller godis. Jag fick i stort sett samma svar från den ene efter den andra. En del formulerade det som att de hoppades att det skulle bli som förut. De var fulla av tillförsikt att klara av situationen. Den mångtusenåriga staden har upplevt 70 invasioner genom historien.

De historiska perspektiven var svindlande. Gatorna man gick på var från långt före Kristus. Här hade Paulus omvänts och börjat sitt missionsarbete ut i världen. Ett badhus, Hammamen Nur-iddin, som jag besökte, var byggt 1169 innan Stockholm fanns. Gatorna var K-märkta. Husen fick inte rivas även om de var trasiga, bara renoveras med gammal teknik. Vid Tomasporten kom jag närmast kriget på hela resan. Dit hade granaterna nått från den näraliggande stadsdelen Jobar. Jag såg märkena efter skotten på en kyrkokupol. Intill kyrkan hade en granatkastare nått fram till ett daghem.

I Damaskus var militären mer synlig än vid gränsen. Man fick ofta gå förbi militärposteringar, speciellt i Gamla stan, vid infarten till olika stadsdelar, vid myndighetsbyggnader och särskilt vid kaserner. Men även vid de affärsgatorna i stadens mer moderna centrum, som jag besökte senare, var det glesare och folk alla åldrar gick och handlade som hemma i Sverige. Då talade jag med affärsägaren Melisian, en armenier. Han trodde liksom de andra jag talade med på framtiden, men insisterade på att jag skulle berätta om för världen vad jag såg. Han sa om och om igen att han inte kunde förstå vad de var ute efter, de som förstörde och de som stöder dem.

Hos hälsominister dr Nizar Yazigi fick jag höra omfattningen av förstörelsen. 74 sjukhus har medvetet slagits ut, vilket motsvarar 60-70 procent av sådana sjukhus med mer än 300 sängar. Av dem är 30 totalförstörda, några av dem nationella sjukhus som BB i Damaskus. 18 läkemedelfabriker har förstörts eller monterats ned och stulits. Embargot från EU och Västländerna slår därför hårt speciellt på medicinförsörjningen, och synnerhet för cancermediciner. En syrier jag mötte på hotellet kom just från en begravning av en tolvårig flicka med leukemi. Han kunde inte förstå hur man kunde förvägra barn medicin. Hans bitterhet mot Västvärlden var avgrundsdjup, trots att han var kanadensisk medborgare och bodde där tidvis. Att döma av hans känslor var det säkert så de andra släktingarna och vännerna på den stora begravningen också tänkte.

Hos turistministern och parlamentsledamoten Besher Yazji fick jag se bilder på skadorna på de historiska monumenten och kulturskatterna. Det handlar om världsarv för hela mänskligheten. Syrien har fyra av världens tio äldsta städer. Ute i öknen hade Palmyras Beltempel beskjutits och minst 200 hundra hål efter gravplundrare upptäckts. Alla religioner hade drabbats inklusive gamla sunnimuslimska moskéer. Värst var den medvetna förstörelsen i den tolvtusenåriga staden Aleppo, världens äldsta fortfarande bebodda stad. Citadellet och stora delar av gamla stan var skadade. Den stora moskén likaså och två av de gamla minareterna var jämnade men marken och kan aldrig repareras.

Den som verkligen använde de mångtusenåriga perspektiven och lyfte dem till den universella mänsklighetens nivå var Syriens stormufti Badr Al Din Hasson. Han sa att "förstörelsen av kyrkor eller moskéer betydde ingenting jämfört med livet på ett barn." Hans oerhört lärda men samtidigt rättframma och glädjestrålande sätt fick mig att tappa andan. En av våra muslimska delegationsmedlemmar skämtade med honom och sa att att vi andra kristna hade kommit till mötet för att bli muslimer. Han svarade blixtsnabbt att det behövdes inte för "vi muslimer är också kristna". Med honom landet levde landet verkligen upp till alla berättelser om hur religionerna levat sida vid sida och om hur kristna och muslimer länge båda använt den stora moskén i Damaskus fast i olika lokaler.

Social- och arbetsminister Kinda Shamat var en ung energisk kvinna med sjal över håret. Hon betonade att embargot slår mot de fattiga eftersom de rika och mäktiga alltid klarar sig. De syriska kvinnorna var de mest utbildade i hela arabvärlden. Nu tas kvinnor av IS och säljs som slavar. Hon sa att 10.000-tals syriska kvinnor har begått självmord för inte hamna hos IS i staden Raqqa. De förbjuder flickor och kvinnor att gå i skola, så regeringen försöker övertyga dem som är rädda för IS att sända barnen till skolan eller ta emot hemundervisning. Hon berättade vidare att IS tvingar folk att bära vapen, men att regeringen kämpar för att barnen ej skall bära vapen. "Det är en röd linje för oss", sa hon.

Minister Shamat arbetar nära med med den särskilde försoningsministern för att nå ut till de rebeller som är syrier och vill lägga ned vapnen. Enligt nyhetsrapporteringen är det grupp efter grupp på 50 eller flera hundra som lägger ned vapnen. De går igenom förhör, men om de inte gjort några massakrer eller andra svåra brott så släpps de. Även de som är brottslingar ger sig och går i fängelse hellre än att fortsätta kriga mot sina landsmän. Regeringen dömer dem till långa fängelsestraff, men inte till döden. Social- och arbetsminister Shamat är ansvarig för att sätta dem vill försonas i arbete, de flesta får jordbruksarbete, så att de snabbt kommer bort från krigandet. Hon berättade om hur hon försökte förstärka kvinnornas roll i samhället eftersom kvinnorna är avgörande för försoningsarbetet. 
- I framtiden måste mamman till martyren och mamman till hans mördare sitta samman. Det är ett hårt arbete som tar tid.
- Återuppbyggnaden av människorna måste komma först. Innan det blir fred måste vi lösa massor av frågor om orsaker till kriget. Om ej civilsamhället stabiliseras kan vi ej sluta kriga.

Syriens regerings försoningsarbete riktas åt alla håll även mot de egna felen. Minister Shamat berättade att kurderna inte hade behandlats rätt tidigare och inte fått lära sitt språk. Hon sa att "det var dags att alla barn i Syrien lär sig veta mer om kurderna". Det var tydligt att regeringen på så sätt försöker nå alla grupper för att systematiskt lösa bakomliggande problem och ena landet.

Den ungdomliga regeringen har ändrat på mycket för att gå oppositionen till mötes. Landet har fått en demokratisk konstitution och en samlingsregering har bildats. Informationsminister Omran Ahed Al-Zouabi sa i sitt möte med oss att "rebellerna har fått vad de vill, men ändå vill de fälla regeringen". Hans slutsats var att "de inte var ute efter reformer."

På det ekonomiska området öppnar nu det tydligt socialistiskt centralstyrda landet upp för investeringar i synnerhet för småföretagare. En speciell myndighet Syriska investeringsmyndigheten har bildats direkt under presidentens kansli. Jag fick möta den unga chefen ingenjör Hala Gazal med hela hennes imponerande stab för alla olika näringsgrenar. Precis som man försöker nå ut till alla medborgargrupper och få dem att satsa på att starta företag i landet vände sig denna myndighet till alla utlandssyrier och förenklar procedurerna avsevärt för investeringar utifrån.

På mitt anförande om Schillerinstitutets 40-åriga arbete för den ekonomiska politik som nu växer fram genom BRICS-länderna och dess sätt att se på ekonomin från framtiden, reagerade hon mycket positivt. Jag sa att den Nya sidenvägen är ett sätt att nå ungdomens hopp om bra och spännande liv, och rekrytera dem från terrorismen, som Kinas president i har sagt. Visionen om framtida stora utvecklingsprojekt kan också knyta byggföretagare och andra företagare i grannländerna till samarbete med Syrien i stället för krig. Ingenjör Gazal tog glatt emot min rapport om den Nya sidenvägen och hade redan en stor bild bakom sig som illustrerade hur Syrien befinner sig i knutpunkten för de urgamla transportlederna mellan Asien, Europa och Afrika. Framför den ställde vi upp oss och tog ännu mera bilder.

Även om själva utvecklingsplanerna och visionerna för ekonomiskt samarbete längs den Nya sidenvägen är viktiga verktyg för fred, så måste terroristernas dödande och förstörelse stoppas innan någon ekonomisk utveckling blir möjlig. Västvärlden inkl. Sverige, som har låtit IS växa till ett hot mot hela världen, måste tänka efter vad man håller på med mot Syriens folk. Om IS skall hindras från att sprida sig och deras barbari besegras kan inte Väst göra det själva. USA och EU måste samarbeta med särskilt Ryssland, Kina men särskilt med som Syrien står i frontlinjen mot IS. I Mellanösternregionen måste Väst också ta hjälp av Iran och Egypten för att kunna klara av att stoppa IS. Flödena av pengar och vapen till IS måste stoppas. Turkiet, Qatar och Saudiarabien, som hanterat Västvärldens användning av terrorism för geopolitiska syften, måste förstå att nu är det stopp.

Sverige har erkänt Palestina med dess ledning som tidigare anklagats för mycket värre saker än Syrien, nämligen att vara terroristorganisationer. Nu är det dags att Sverige återknyter kontakterna med Syrien och börjar hjälpa till med det mödosamma arbetet att hela såren och reparera förödelsen. Som minister Shamat faktiskt sa: "Fredsplaner kommer mest från Sverige och Norge." Det är dags för svenska initiativ, som att häva embargot mot mediciner, eltransformatorer och annat som omedelbart behövs från Sverige; att häva embargot mot direktflyget från Sverige så att man inte, som jag gjorde, måste åka den krångliga vägen till Damaskus över Libanons berg.

Se de 19 Facebookbilderna från besöket på Syrian Investment Agency här 

och bilderna från besöket på Hälsoministeriet (där jag sitter som nr fyra från vänster) här

Skrivet av Hussein Askary