Utvecklingen i Italien: Chans till en omorganisation i Europa!

av Helga Zepp-LaRouche
27 maj 2018
http://www.larouche.se/artikel/utvecklingen-i-italien-chans-till-en-omorganisation-i-europa

Det är ingen tillfällighet att reaktionerna på utvecklingen i Italien är lika hysteriska som när Trump vann valet i USA. Det finns två möjligheter nu: Finanskrig, som några föreslår, och därmed slutet för euron och EU, med risk för en utveckling liknande den på 1920- och 1930-talen, eller så tar man de positiva programmatiska inslagen i Femstjärnerörelsens och La Legas koalitionsöverenskommelse – t.ex. bankdelning och inrättandet av en utvecklingsbank – som en chans att genomföra den omorganisation av det transatlantiska finanssystemet som under alla förhållanden är absolut nödvändig.

Med en häpnadsväckande kombination av arrogans och ekonomiskt oförstånd vällde det ut hotfulla uttalanden från politiker och medieföreträdare om att Italien måste hållas i strama tyglar (Claus Kleber i ZDF), en regering bestående av Femstjärnerörelsen (M5S) och La Lega var ett "himmelfärdskommando" (Spiegel), "det förmodade regeringsprogrammet skulle driva landet i konkurs så snabbt att många ser det som ett skämt" (brittiska The Times), Italien är ett land som lever sitt liv i solen och låter andra betala, en form av "aggressivt snyltande " (Jan Fleischauer i Spiegel) eller – ett direkt hot om finanskrig – "om så krävs kommer finansmarknaderna att putta tillbaka dem på dygdens väg" (Daniel Caspary, som leder CDU-CSU-gruppen i Europaparlamentet), "Visaren pekar på storm", ingen solidaritet med Italien om det ändrar sin kurs (Elmar Brok), "ett regeringsprogram för dokumentförstöraren" (Deutschlandfunk).

Det borde i alla fall stämma till eftertanke att kretsar som i vanliga fall inte har ord för hur bekymrade de är över bristen på demokrati i Kina, inte har några problem att håna väljarnas utslag i ett EU-land.

Dessa representanter för det nyliberala etablissemanget är tydligen lika obenägna som Hillary Clinton att utforska orsakerna till att väljarna säger nej till en politik som de uppfattar som ett angrepp på sin levnadsstandard och sina framtidsmöjligheter. Revolten mot en sådan politik i bankernas och spekulanternas intresse har från och med brexit fortsatt med en hel rad liknande valresultat: Donald Trumps valseger, italienarnas nej till en författningsändring, valet i Österrike, och nu senast i Italien.

Orsaken till att två euroskeptiska partier vann valet där är uppenbar. Italiens erfarenheter av den från Bryssel och den tyske finansministern Schäuble dikterade åtstramningspolitiken var negativa. Tack vare efterlevnaden av Maastrichtkriterierna föll den italienska ekonomin från tillväxt till stagnation och ner i en recession, den faktiska arbetslösheten torde ligga runt 20 procent, ungdomsarbetslösheten i södra Italien är 60 procent, minst 250.000 italienare lämnar landet varje år, vilket innebär en kraftig försvagning av den ekonomiska potentialen, sjukvården är kraftigt försämrad. Ovanpå detta har Italien i flyktingfrågan känt sig helt lämnade i sticket av EU. Dessutom har Italien i flera år varit ett föredöme inom EU och ständigt haft ett primäröverskott och en balanserad eller till och med positiv handels- och betalningsbalans, ändå har ekonomin utvecklats negativt efter införandet av euron. På grund av EU-kravet på budgetdisciplin har medelinkomsten sjunkit under den i Spanien och industriproduktionen ligger 20 procent under 2008 års nivå. Denna "disciplin" har också ytterligare vidgat klyften mellan det industrialiserade norra Italien och den mindre utvecklade södra delen.

Det bästa exemplet på den ändrade inställningen till EU och den europeiska valutaunionen är ekonomen Paolo Savona, som var utsedd till finansminister i M5S/La Lega-regeringen. Savona gick från att vara en förespråkare av euron till att bli en uttalad motståndare, när han såg konsekvenserna för den italienska ekonomin och samhället. Savona, som var bankir och minister i tidigare regeringar, föreslog en Plan B om det skulle bli för smärtsamt för Italien att behålla euron. Han menade också att euron var "ett tyskt fängelse" för Italien. Manager-Magasin kallade Savona en "veritabel euro-skräck". Men mycket mera träffande twittrade den tidigare ordföranden för det italienska metallarbetarförbundet, Giorgio Cremaschi: "Att en måttfull person som Paolo Savona, en anhängare av LaMalfa och minister i Ciampi-regeringen, idag betraktas som statsfiende av EU & Co visar hur långt till höger politiken i Italien och Europa har drivits, efter årtionden av nyliberal politik förd av mitten-vänster- och mitten-höger-regeringar." Sanningen är att varken i Greklands eller Italiens fall har det handlat om dessa länder, det har alltid bara handlat om bankerna.

Mycket belysande är att det första som Giuseppe Conte gjorde efter att han utsetts till M5S/Lega-koalitionens premiärministerkandidat, var att träffa offren för bail-in-operationerna mot småsparare i banker och sparbanker i regionerna Toscana och Veneto, som EU krävde och som Renzi- och Gentiloni-regeringarna genomförde. Conte lovade dem att de hade rätt till skydd för sina besparingar, som ofta var frukten av ett helt livs arbete, och att det garanterades av författningen. De som hade blivit lurade eller vilseledda skulle få kompensation för det.

Medan nyliberalismens språkrör jagar upp sig över Italien borde vi vara glada över att det finns en möjlig regeringskonstellation i Europa som tänker på lösningar på den hotande finanskrisen. Nästa krasch kan inträffa vilken dag som helst och rasera fundamenten för våra samhällen.

Näringslivsbloggen Mauldin Economics sällade sig till de många röster som, mot bakgrund av den enormt ökade skuldsättningen, framför allt inom företagsvärlden, varnar för en ny finanskrasch av "bibliska dimensioner". Man menade att det skulle vara klädsamt om de partier i Tyskland som har ett "C" i namnet, alltså kallar sig kristna, skulle lyssna på den senaste rapporten från Vatikanens troskongregation, som varnar för att bankernas derivataffärer är en "tickande bomb" och hävdar att det rådande finanssystemet är helt oacceptabelt i såväl ekonomiskt som moraliskt hänseende.

En annan aspekt betonade president Putin i sitt tal på S:t Petersburgs ekonomiska forum, där han med syftning på omröstningar i den amerikanska senaten varnade för konsekvenserna av sanktionerna och av att man ensidigt bryter mot gemensamt beslutade bestämmelser. Detta kan utlösa en systemkris som världen aldrig tidigare upplevt, eller åtminstone inte på mycket länge, sa han.

Kanske är upproret och förändringarna på Deutsche Bank ett tecken på att åtminstone några i ansvarig ställning har insett att den nyliberala vägen har kört fast. Lyndon LaRouche krävde redan för två år sedan att Deutsche Bank måste gå tillbaka till Herrhausen-traditionen; neddragningen av investmentbankverksamheten är definitivt ett steg i rätt riktning. Men klockan tickar. De sociala protesterna i Frankrike borde vara en varning om att folk inte längre vill acceptera en politik som gynnar spekulanterna.

Vad som behövs är hela det program som Lyndon LaRouche har föreslagit med de "fyra lagarna": en bankdelningslag av Glass-Steagall-modell, en nationalbank för investeringar i den reala ekonomin, ett internationellt kreditsystem och en kraftig stegring av produktiviteten i ekonomin genom storsatsningar på fusionskraft och ett internationellt rymdsamarbete.

Även om det med tanke på den rådande ideologin i Bryssel och tyvärr också i Berlin kan vara svårt att se varifrån en sådan omorganisation i Europa skulle komma, så är den livsavgörande. President Trump har lovat att han vill återinföra Glass-Steagall-lagen och Alexander Hamiltons amerikanska ekonomiska system. Eftersom uppståndelsen runt det italienska regeringsprogrammet helt säkert kommer att tillta, så innebär det absolut en chans att föra upp en omorganisation av det hopplöst bankrutta transatlantiska finanssystemet på dagordningen – förutsatt att tillräckligt många medborgare stöder BüSos och Schillerinstitutets arbete.

En annan aspekt, som faktiskt har väldigt mycket med den aktuella frågeställningen att göra, är att Kina har beslutat sig för att helt lägga om sin befolkningspolitik. Kinesiska medier uppger att man numera anser att den tidigare demografipolitiken, som bara tillät först ett och sedan två barn per familj, är helt fel. Den politiken infördes i tron att resurserna var begränsade, och att varje ytterligare människa innebar en belastning. Men nu har man förstått att varje nytt barn besitter en enorm kreativ potential och därmed är ett positivt tillskott för hela samhället. Särskilt ungdomar är en enorm källa till kreativitet, och ju fler människor det finns, desto mer inspirerar det till ett överflöd av kreativitet – ett konstaterande helt i linje med LaRouches begrepp "relativ potentiell befolkningstäthet".

Som ordföranden för den europeiska industri- och handelskammaren Christoph Leitl så riktigt konstaterade: Så länge Europa fortsätter att vara innovativt finns ingen anledning att vara rädd för USA eller Kina. Men Europas kreativa potential och den nyliberala ideologin är oförenliga. Ge ditt stöd till BüSo så att den här frågan kan få ett positivt svar. Om vi inte ens kan få till stånd ett vinn-vinn-samarbete här i Europa, så borde vi inte vara förvånade över att många länder tycker att Kina är mer attraktivt.

zepp-larouche@eir.de