Tar man barn i båten ror man dem i land

Publicerad 

En ung kille sitter och gråter i min källare. Och det finns inget jag kan göra för att trösta honom. MaMal har fått avslag på sin asylansökan och ska utvisas till Afghanistan. Ett land där han aldrig varit, där han knappt ens kommer att förstå språket. För många är han bara en siffra i statistiken. För mig är han doften av sorg och nytvättade kläder. Killen som får kramar av min sexåring. Som alltid hjälper sina vänner och lagar det fluffigaste basmatiris jag ätit. Studiebegåvningen som vill bli ingenjör och lärt sig fantastisk svenska under det ett och ett halvt år han oroligt väntat på asylbesked. 

För mig är han doften av sorg och nytvättade kläder.

MaMal är inte den enda. Just nu utvisas tusentals ungdomar till Afghanistan. Det ses som en dödsdom för en ung människa. Utan familj och nätverk är det fruktansvärt svårt att klara sig i ett av världens farligaste och mest korrupta länder. Alla vet det. Man får varken jobb eller bostad utan kontakter. Röda korset har lämnat landet. Det är som att placera en naken människa i ett stim med hajar. Att påstå att det finns ett ordnat mottagande är en cynisk bluff. Den politiska situationen blir sämre varje dag. Allt fler dödas. Rapporterna från det fåtal som redan deporterats är skrämmande: de lever en dag i taget, i ständig skräck.

Det här är Sverige i dag: Gråtande ungdomar hämtas med polis från barnfamiljer där de bott. Glada killar som brinner för att studera bryts ner framför sina lärares och klasskamraters ögon när de fått avslag på sin asylansökan. Nyblivna artonåringar skickas i väg till asylboenden hundratals mil från sina vänner och förlorar sin skolgång. Många av dem sover hellre i parker för att kunna fortsätta plugga. Vi som älskar dem går också sönder. Att inte kunna beskydda någon man håller av och som står en nära är ett trauma. Själva den tillit som håller samman oss individer till ett samhälle eroderar.

LÄS MER: Kan vi prata om de ensamkommande som tar livet av sig? 

Många afghanska ungdomar går i desperation under jorden i Sverige och lever som papperslösa. Redan nu syns en ökning av unga missbrukare, de flyr in i ruset för att för några timmar dämpa sin dödsångest. Ungdomar som lätt blir kriminella eller prostituerar sig för att finansiera sitt missbruk. Vi får ett skuggsamhälle med många, många tusen som inte har något att förlora och inte vågar söka hjälp. En situation som medför oerhörda kostnader, risker och försämrad livskvalitet för oss alla. En av de här ungdomarna säger: "Det enda jag kan bestämma är var jag ska dö."

Jag inser att vi inte kan ta emot alla som har det svårt. Jag är varken för obegränsad invandring eller ett obegränsat flyktingmottagande. Det är inte realistiskt, när andra länder stängt dörren. Men glöm aldrig att det var dessa länder som gjorde fel, och Sverige som gjorde rätt när vi räddade så många liv. Nu måste vi ta ansvar för dem som stannat så länge i vårt land att de blivit en del av det. För sliter vi upp dem med rötterna och skickar dem in i otrygghet, då trasas det fintrådiga rotverk, som är vårt samhälle också sönder. Du kan tycka att det var ett misstag att ta emot dem, det är en helt annan diskussion. Vi kan ha helt olika åsikter om det och ändå gemensamt göra det bästa av den situation som faktiskt uppstått.

LÄS MER: Det här är inte mitt Sverige 

Gjort är gjort. Tar man barn i båten ror man dem i land. Vi kastar dem inte till hajarna samma dag de fyller arton. Amnesti för de ensamkommande som varit här mer än ett år och rotat sig är humant och god samhällsekonomi. Men de måste ske snabbt, innan de har gett upp. Och alla måste hjälpa dem så att de infogas i det svenska samhället. De som säger sig värna om svensk kultur och svenska värderingar har ett gyllene tillfälle att förmedla dem. 

Om ni inte tror att det går, träffa några av dem först. Uttala er sen. Vi som kämpar hårdast för de här barnen och ungdomarna är de som känner dem bäst. De är våra inneboende, familjemedlemmar, elever och vänner. Vi lever nära de här ungdomarna och ser både deras potential och de problem de har. 

Vi som kämpar hårdast för de här barnen och ungdomarna är de som känner dem bäst. 

Kan vi diskutera lösningar nu? Prata om hur vi snabbt ger trygghet till de många tusentals barn och unga som just nu trasas sönder av oro. Hur vi ska agera i framtiden med en mycket snabbare och mer rättssäker asylprocess? Jag vill kunna gå fram till vår kille, krama honom och säga: "Flykten är över nu. Du är hemma." Sen ska jag göra te åt honom och fråga: "Förresten, har inte du en matteläxa?" Precis som om han vore vilken tonåring som helst. För det är dags att han får vara det.

Lisa Förare Winbladh

Författare, journalist och matskribent