Sovjet tänkte attackera Sverige med minikärnvapen vid ett fullskaligt anfall mot väst.
Undervattensverksamheten i svenska vatten under 1980-talet var en del i förberedelserna.
Det hävdar ÖB:s tidigare underrättelsechef Nils-Ove Jansson i nya boken "Omöjlig ubåt".
– Planen var att slå ut ett stort antal mål, både civila och militära, med atomminor, säger han.
Hösten 1981 gick den sovjetiska kärnvapenbestyckade U137 på grund i Gåsefjärden i Karlskrona skärgård.
– Uppdraget var att hämta upp en mindre spetnazgrupp, ilandsatt av en annan ubåt några dagar tidigare, säger pensionerade sjöofficeren Nils-Ove Jansson.
– Vi vet att det fanns en annan sovjetisk ubåt i närheten. Det var typisk sovjetisk sektionering. När en ubåt lämnade en grupp ville man att en annan skulle hämta upp den för att inte fler än nödvändigt skulle få reda på hur länge de varit där.
Det är många som har åsikter om 1980-talets ubåtskränkningar i allmänhet och U137 i synnerhet.
Men Nils-Ove Jansson är inte vilken pensionerad sjöofficer som helst. Han är kommendör av första graden och tidigare varit chef för försvarsstabens underrättelseavdelning och ställföreträdande chef för den militära underrättelsetjänsten Must.
Kommer med nya uppgifter
I nya boken "Omöjlig ubåt" kommer han med en rad sensationella uppgifter om bakgrunden till 1980-talets ubåtskränkningar.
Bakgrunden var Natos strategiska övertag i början av 1980-talet. Terrorbalansen var rubbad och Moskva befarade att Nato stod i begrepp att inleda ett kärnvapenanfall vilken sekund som helst.
Svaret blev en intensifierad underrättelseverksamhet och en offensiv krigsplanläggning.
I maj 1981 drog man i gång underrättelseoperationen Ryan (en förkortning av Raketno-Yadernoe Napadenie, kärnvapenattack på ryska). Enda syftet med hela operationen var att få fram information om ett förestående kärnvapenanfall från Natos sida.
Om underrättelsetjänsten GRU skulle få tillräckligt säker information om ett Natoanfall skulle man omedelbart starta operation Anti-Ryan: ett fullskaligt sovjetiskt kärnvapenanfall mot Nato och Västeuropa.
Det innebar att hela den sovjetiska krigsmaskinen gick upp i höjd beredskap så fort Nato var ute och övade. Moskva hade bokstavligt talat fingret på avtryckaren hela tiden.
Under några timmar i samband med den stora militärövningen Able Archer hösten 1983 lär världen ha stått på randen till ett fullskaligt kärnvapenkrig.
Östersjön avgörande
I den här planen var Östersjön strategiskt helt avgörande för Sovjetunionen. Från bottenviken kunde sovjetiska kärnvapenbärande ubåtar bland annat nå de strategiskt viktiga Natobaserna i Nordnorge. Och omvänt: Från den svenska kusten kunde fientliga bombplan nå långt in i Sovjet.
För den sovjetiska militären var Sverige alltså ett problem som behövde neutraliseras.
Planen var aldrig en fullskalig invasion. I stället skulle de viktigaste målen slås ut genom riktade insatser. Nyckelpersonal och beslutsfattare skulle mördas, och viktiga anläggningar skulle sprängas.
Enligt Nils-Ove Jansson skulle attackerna mot fasta anläggningar ske med små kärnvapen, de minsta så små som 27 kilo tunga, de största runt 200 kilo.
Totalt skulle ett 50-tal sådana radiokontrollerade atomminor placeras ut runt om i Sverige.
De återkommande ubåtskränkningarna under 1980-talet var en del i förberedelserna. Målen mättes och kartlades, förråd och radiosändare placerades ut.
U137 var ett olycksfall i förberedelsearbetet.
– Den grupp som skulle hämtas upp i Karlskrona skärgård var ute på rekognosering. Det finns flera källor som styrker det.
– Kommendören var en GRU-officer och uppdraget leddes av en GRU-central, vilket förklarar den förvirring som uppstod till en början i den ryska marinen.
Det är inget snack om att det var sovjet som låg bakom de många kränkningarna, menar Nils-Ove Jansson.
Information har läckt
Efter Sovjetunionens kollaps i början på 1990-talet har mängder med bilder och information läckt ut om Östersjöförbandens utrustning. I boken går Nils-Ove Jansson igenom utrustningen i detalj.
Det gäller exempelvis miniubåten Triton II, som perfekt matchar de bottenavtryck som upptäcktes i Lilla Värtan i Stockholm 1983.
Och jämför man de många vittnesmålen om främmande grodmän i skärgården med bilder på spetsnazförbandens dykarutrustning så är likheterna slående.
Nils-Ove Jansson är dock noga med att betona att det aldrig påträffats några atomminor i Sverige. Kanske har de aldrig varit på plats, eller tagits bort i efterhand.
– Det som skedde i vår skärgård var bara en bioperation. Det här riktade sig inte mot Sverige ensamt.
Under åren 1980 till 1991 gjordes 2 587 observationer av dykare, ubåtar och andra främmande föremål. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 upphörde de nästan helt.
Höstens ubåtsjakt vill Nils-Ove Jansson inte kommentera, men säger ändå:
– Om uppgifterna i media stämmer så kan jag väl säga att jag känner igen mönstret.
