I och med framväxten av alternativa medier och så kallade sociala medier, har det för många blivit tydligare vilken roll de systembärande medierna spelar, skriver docenten Alf Ronnby på NyD Debatt.
https://nyadagbladet.se/debatt/systemmedias-indoktrinering/
I och med framväxten av alternativa medier och så kallade sociala medier, har det för många blivit tydligare vilken roll de systembärande medierna spelar, då det gäller värderingar och världsbild. Dessa medier kan kallas politiskt korrekta, eftersom de huvudsakligen förmedlar den information och de budskap, som ligger i linje med det idag politiskt korrekta. Alltså de värderingar som det ledande, dominerande, “humanitära” etablissemanget står för och vill torgföra. Det är de hegemoniska (dvs kulturellt dominerande) samhällsuppfattningarna kring den marknadsliberala ekonomin, kring mångkulturalismen, sexuellt likaberättigande, alla människors lika värde, jämviktssamhället, formell demokrati, parlamentarism och globalism. De slår med kraft ner på nationalism och patriotism, eftersom dessa står för och vill värna den svenska kulturen. Systemmedia står för mångfald, mångkultur och kulturrelativism, dvs den ena kulturen är så god som den andra.
I den moderna världen spelar massmedierna en viktig roll i informationsflödet. De systembevarande medierna (typ DN, SvD, GP, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, osv) är i hög grad centraliserade. Det betyder inte nödvändigtvis att de är toppstyrda. Nej, det är budskapet som är centraliserat. Det systembärande budskapet produceras ocensurerat genom bärarna (dvs journalisterna) av det dominerande samhällsparadigmet. Reportrar, journalister och andra mediearbetare är så att säga inneslutna i tidens normbubbla. De är självgående. Toppstyrning behövs inte! Journalisterna förmedlar de perspektiv och den information, som systemet har behov av, därför att de själva menar att detta är så världen ser ut och hur den bör vara.
Exemplen på detta är hur den så kallade växthuseffekten och den globala uppvärmningen framställs. Budskapet är att det är vi själva, vi människor, som skapar uppvärmningen. Forskare av annan uppfattning blir sällan publicerade. Ett annat exempel är mångkulturalismen och migrationen, där budskapet är att det handlar om flyktingströmmar som vi måste hjälpa och som vi för övrigt behöver för att till exempel klara vården. Budskapet är också genomgående att invandringen på sikt är lönsam. Kritiker av migrationen stämplas som rasister och får sällan komma till tals. Andra exempel är stödet för den liberala marknadsekonomin, fri företagsamhet, valfrihet i alla servicesystem, pluralism, alla människors lika värde, accepterande av könsneutrala äktenskap, mot homofobi, islamofobi och xenofobi.
Exempel på kraven om det politiskt korrekta är när det blir ett väldigt hallå från alla systembärare då SVT dristar sig till att sätta utmanande rubriker som: “Hur mycket invandring tål Sverige?” eller “Håller Sverige på att islamiseras?” Då blir SVT beskyllt för att ta sina utgångspunkter i främlingsfientlighet och islamofobi av de magistrar som ska hålla ordning i journalistklassen, typ Anna-Lena Lodenius och Lisa Bjurwald (Medievärlden).
Vilhelm Mobergs ord om förhållandena i Sverige, som han kallar en demokratur, är tänkvärda: “I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.” Demokratur betyder alltså skendemokrati, demokrati på ytan men i själva verket är det en maktelit som styr och ställer, där just medierna är mycket viktiga för att ge medborgarna den tillrättalagda bilden av verkligheten.
Det handlar alltså om hegemoni, eller dominans genom övertygelse. Systemmedias dominans bygger på att det dominerande skikt i samhället (kulturbärarna som sätter dagordningen och levererar förklaringsmodellerna) behåller sin ställning genom att de som domineras accepterar deras världsbild och den rådande ordningen. Den rådande ordningen uppfattas som den rätta och förnuftiga och eventuella alternativ som orealistiska och ogiltiga. Därför blir den okritiskt accepterad!
Det som håller medborgarna kvar inom en viss ordning är också det som kallas systemavhängighet. Vi är beroende av de system och ordningar vi har lärt oss att leva med. Att bryta med dessa leder oss ut i det okända och de flesta individer blir osäkra och rädda för detta. Vi vet så att säga vad vi har, men kanske inte vad vi kan skapa istället. Vi fruktar oordning och kaos och därför är vi av naturen lite konservativa. Detta gynnar den bestående ordningen, dess självklarhet och dominans.
Systembevararna pekar gärna ut alternativa ordningar som extrema, företrädda av extremister och därför kan eller vågar folk inte ta dessa alternativ på allvar. Härskarnas hegemoni vilar inte på någon tvångsmakt, utan på att systemmedia och kulturbärarna lyckas överföra sina perspektiv och värderingar till dem som är dominerade. De flesta uppfattar, tolkar och accepterar dessa värderingar och perspektiv som sunt förnuft. Hegemonin handlar om kulturbärarnas dominans över perspektiven, kulturen, värderingarna och förståelsen av samhället. Systemmedia skapar och upprepar ständigt de perspektiv, normer och värderingar, som avspeglar sig i attityder och förhållningssätt, och bestämmer på så sätt vilka som är de rätta normerna i samhället.
Tydligast är nog “enögdheten” när det gäller att ge “rätt” bild av nationella och internationella förhållanden. Systemmedia ser då sin uppgift att agera i “nationens intresse”. Det gäller att bevara och förstärka bilden av att vi i vårt land naturligtvis ingår i den hegemoni som USA och EU utgör. Konflikter i världen ses ur detta perspektiv. Rapporteringen i svenska medier kring konflikten i Ukraina och Rysslands roll, är belysande för detta. Systemmedia spinner gärna vidare på den gamla rysskräcken här i landet.
Det handlar inte så mycket om att journalisterna är några propagandister. Nej, det är en mera sofistikerad process som leder till att de med ryggmärgen vet vilken den rätta ståndpunkten är. Socialiseringen av journalister börjar redan i primärgruppen; familjen och nära vänner. Här grundläggs de i samhället dominerande värderingarna, moralen och förhållningssätt (såvida man inte tillhör en grupp som står utanför samhället). De rätta värderingarna får de också i journalistutbildningen och framförallt via den kultur som råder på redaktionerna hos systemmedia. Därigenom blir de socialiserade och inkluderade i gemenskapen. Detta bildar bakgrund till journalisternas förhållningssätt och seende. Individuella avvikelser förekommer naturligtvis beroende på omständigheterna, men de blir i regel inte låglivade på redaktionerna.
Betraktelser som starkt avviker från den etablerade ordningen, har mycket svårt att få anhängare och livskraft. Detta blir tvärt om misstänkliggjort av systemmedia och kommer då att uppfattas av flertalet av vanligt folk som falskt. Innebär också att de flesta inte upplever att de har någon anledning att ifrågasätta och själva gräva i ämnet. Tvärt om, de som ifrågasätter etablerade sanningar, blir misstänkliggjorda av systemmedia och sedan av omgivningen. De som gräver för djupt blir betraktade som extremister och utstötta – ingen man behöver ta på allvar. Detta är själva poängen med extremiststämpeln – exkludering!
Systemmedierna får mycket av sin information från auktoriteter i statsapparaten, myndigheter, kommunalförvaltningar affärsvärlden osv (DN t.ex. är ett tydligt språkrör för regeringar och statsförvaltningen). Samtidigt är det politiska etablissemanget beroende av systemmedia för att få ut sina budskap och skapa förtroende. Det uppstår ett ömsesidigt beroende, där man binder upp varandra. Det hela går ut på att tala om för mediernas mottagare hur de ska se på världen, vad man ska tro på och vad som är rätt och fel.
Systemmediernas huvudfunktion är att skapa förtroende för den rådande ordningen och stabilitet i systemet. Eftersom de flesta människor får sin information om världen genom systemmedierna (inte genom egen erfarenhet) skapar dessa ett beroende hos mottagaren. Därmed får de också en social funktion, som vägledning för hur mottagarna ska förstå vad som händer, vad de kan förvänta sig och hur de bör förhålla sig och agera. Beroendet gör att mediernas budskap lättare tas emot. Detta förstärks i tider av social oro och konflikter.
Systemmedierna spelar också en viktig roll som den vilken bestämmer dagordningen, dvs vilka frågor och problem som ska ventileras och diskuteras och vilka åsikter som får komma fram och spridas, det så kallade problemdefinieringsprivilegiet och den så kallade åsiktskorridoren. Men genom dagens möjligheter via alternativa medier, kan vi anta att systemmediernas hegemoni och påverkan har utsatts för ny konkurrens och det är inte givet att t.ex. unga människor köper systemmedias förklaringsmodeller rakt av.
Samtidigt ska vi inte ropa halleluja över alternativa medier. Det kan mycket väl hända att i dessa finns dolda (eller öppna) uppfattningar om vad som är politiskt korrekt i dessa kretsar och det kan ibland vara lägre till taket där än i systemmedia, beroende på att systemmedia sitter säkert i sadeln och tillåter vissa säkerhetsventiler, som inte alternativmedia kan kosta på sig. Har du inte rätt uppfattning är du där, liksom i systemmedia inte välkommen. Det handlar främst om att man tar upp olika ämnen och perspektiv, men det betyder inte fri och ocensurerad information. Ett belysande exempel på detta är synen på Donald Trump. Inte sällan framställs han i alternativmedia som alternativpresidenten eller rebellpresidenten, medan systemmedia ser honom som ett hot mot världsfreden.
(Vill du veta mera om massmedia och dess påverkan, kan du söka på: Media system dependency theory.)
Alf Ronnby, dr i sociologi och docent i socialt arbete
