Anders Lugn: Så kan ett fantastiskt land med många goda människor förstöras av inbördeskrig
UNDERGÅNGEN Två pojkar betraktar förödelsen i Libanon – ett sargat och sönderslitet land efter årtionden av inbördes strider.
I mitten av 80-talet arbetade jag som kapten i den internationella FN-styrkan i Libanon. Därefter var jag många gånger i detta underbara land, sönderslitet av så många inbördes strider.
Hur är det möjligt att ett så fantastiskt land med så många goda människor kan begå detta kollektiva självmord?
Jag kunde hitta sex förhållanden som skapade förutsättningar för den libanesiska undergången:
1. Svaga gemensamma nationella värderingar.
2. Svag nationell krigsmakt.
3. Svag nationell polismakt.
4. Extremt god tillgång till vapen.
5. Stor tillgång till droger – alkohol till kristna, hasch till muslimer.
6. Känsla av vanmakt i befolkningen: ”det är ingen idé att kämpa för ett bättre liv... fogdarna tar ändå det jag skrapar ihop”.
Hemma i Sverige inser jag sakta men obehaglig säkert att just dessa faktorer i stigande utsträckning gäller även oss.
En och annan i bekantskapskretsen har satt mellanmjölken i vrångstrupen när jag hävdat dessa teser, men låt oss granska dem sakligt:
1. Svaga nationella värderingar
Den som varit i Norge 17 maj, i USA 4 juli eller i Frankrike 14 juli vet hur en nationaldag firas och hur nationell identitet känns ända in i benmärgen. I Sverige lär vi ha nationaldag den 6 juni, men vi vet inte riktigt om det beror på att Gustav Vasa valdes till kung den dagen år 1523, eller om det handlar om antagandet av 1809 års författning.
Herbert Tingsten drev på 50-talet tesen att ideologierna är döda. Likt de flesta stora tänkare var han flera decennier före sin tid. Högerpartiet låtsas vara arbetarparti och kommunisterna låtsas vara demokrater.
Palme är skjuten och mördaren går fri. Hockeyspelarna har vi sålt till Nordamerika och fotbollslandslaget har checkat in på äldreomsorgen. Kvar att vara stolta över är mellanmjölken och Jonas Gardell, vilket inte ger upphov till väldigt många nationella orgasmer.
2. Svag nationell krigsmakt
Redan när jag var med i krigsmakten i ett riktigt krig 1985 var krigsmakten på dekis. Vi hade två vakthundar – Zoltan och Immer hette de och de var båda blinda – för ytterligare skydd hade vi kulsprutepistoler konstruerade 1945. När vi skulle göra någonting farligt fick vi ringa den finska bataljonen för att få skjuts i deras pansarvagnar som passande nog hette Sisu.
Sedan dess har det bara blivit ynkligare.
Sten Tolgfors är så vitt jag vet en väldigt bra och kompetent person. Men att utse en vapenvägrare till försvarsminister skickar tydliga signaler till omvärlden om att vi inte har för avsikt att försvara vårt land med vapenmakt.
Det svenska försvaret läggs ner samtidigt som Ryssland upprustar, både militärt och ekonomiskt, genom att använda sina naturresurser i utpressningssyfte.
Fredrik Reinfeldts ambition är kanske att nedrusta Sverige så svårartat att vi måste gå med i Nato och därmed bli en lydstat på riktigt till USA, eller också är målet helt enkelt att fienden ska skratta ihjäl sig. Jag tror mest på den senare strategin.
3. Svag nationell polismakt
Sverige har tusentals kompetenta och ambitiösa poliser. Men de saknar organisation och ledning. De tvingas prioritera fotbollsmatcher och politiska möten, medan Svensson måste säkra sitt skydd genom grannsamverkan, privata vaktbolag och egna knytnävar.
4. Extrem god tillgång till vapen
Vi i Sverige ondgör oss gärna över den liberala vapenlagstiftningen i USA. Men faktum är att det är lättare att komma över ett legalt vapen i Nybro än i New York.
Här i Sverige går du en kvällskurs på ABF och tar jägarexamen. Sedan får du köpa sex gevär i militär prickskytteklass. Dessutom halvmantlad ammunition som skapar sådan skada att den enligt krigets lagar inte får användas mot människor.
5. Stor tillgång till droger
Gå ut på stan fredag kväll och be att få handla. Du kommer att bli förvånad. Det är inte speciellt dyrt heller...
6. Känsla av vanmakt i befolkningen
Här har vi den största utmaningen. Klyftorna i Sverige ökar. De rika blir rikare och de fattigare blir fattigare. Inte ens medelklassungdomar kan i dag komma in på bostadsmarknaden i våra stora städer.
Ska vi göra något, eller nöja oss med att bli offer?
2008-06-30
http://www.aftonbladet.se/debatt/article11450153.ab
