Från att ha haft både lägst arbetslöshet och lägst andel fattiga i Norden ligger Sverige nu högst i båda kategorierna. Privatisering av välfärden och minskade offentliga investeringar har spätt på utvecklingen. Det är dags att gå från privat risk till gemensamt ansvar, skriver Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson.
Sverige är ett land att vara stolt över. Men att vara stolt innebär inte att vi ska blunda för de samhällsproblem som växer fram och som kräver nya politiska svar. För två år sedan inledde Samak, de socialdemokratiska partierna och landsorganisationerna i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island, det största forskningssamarbetet i den nordiska arbetarrörelsens historia. En stor grupp fristående forskare fick i uppdrag att utvärdera den nordiska modellen och beskriva möjligheterna till utveckling av den fram till 2030.
I uppdraget ingick även att göra jämförelser av utvecklingen av den nordiska modellen mellan länderna. I dag släpper Tomas Berglund vid Göteborgs universitet och Ingrid Esser vid Stockholms universitet rapporten om Sveriges position vid ett stort seminarium i Saltsjöbaden utanför Stockholm. Rapporten gör en komplex genomgång av Sveriges position och vi vill lyfta fram tre starka varningstecken från resultatet:
1 Sverige har högst ungdomsarbetslöshet i Norden men allt lägre investeringar i utbildning och forskning.
Sverige har under de senaste åren pendlat mellan att ha högst eller näst högst arbetslöshet i Norden. Det är ett stort varningstecken i sig. Men värst är situationen för Sveriges unga. Från att ha haft Nordens lägsta arbetslöshet vid början av 1990-talet har nu Sverige den högsta i Norden. Andelen arbetslösa unga i Sverige har under de senaste åren legat på den högsta nivån på 15 år i hela Norden.
Även strukturarbetslösheten har stigit. Trots ett liknande vakanstal var arbetslösheten två procent högre 2012 än 2008. Arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer, även när konjunkturen vänder uppåt. Rapporten visar också att den nuvarande regeringen minskat investeringarna i utbildning och anställningsstöd i förhållande till arbetslösheten sedan 2006, vilket vi anser spär på denna utveckling. Även företagens investeringar i forskning och utveckling har minskat som andel av BNP, och utflödet av investeringar i Sverige har blivit betydligt större än inflödet. I ett bredare perspektiv beskriver rapporten en förskjutning från offentligt risktagande till privat, där större privata skulder har fått ersätta gemensamma samhällsinvesteringar.
2 Sverige har ökat privatiseringen kraftigt, och förtroendet för välfärdsinstitutioner faller.
Pisarapporten visar att de svenska skolresultaten just nu sjunker kraftigt. Alla elever drabbas, och eleverna med störst utmaningar drabbas hårdast. Men även fler delar av välfärden är i förändring. Rapporten visar att privatiseringen av sjukvården tog ny fart 2006, genom en ökad privatisering av primärvården och apoteken. En stark ökning av antalet hemtjänstutförare med vinstsyfte har också skett Samtidigt syns en tydlig nedgång i förtroendet för centrala välfärdsinstitutioner som sjukvården och Försäkringskassan. Tilliten mellan människor i Sverige är fortsatt hög och stabil, men vi litar allt mindre på vår gemensamma välfärd.
3 Sverige slår Nordenrekord i fattigdom med den högsta andelen fattiga på 20 år.
Arbetslöshet och bristande välfärd skapar förstås fattigdom. Men rapportens statistik är ändå extra oroväckande. 2006–2007 hade Sverige den lägsta andelen fattiga i Norden, mätt som andel av befolkningen med inkomster mindre än 60 procent av medianinkomsten. Nu har vi gått från lägst till högst andel på mindre än två mandatperioder. Nivån är också den högsta som har uppnåtts i Sverige sedan mätseriens början i mitten av 1980-talet.
Enligt statistiken i rapporten tycks det också vara den högsta nivån uppnådd i Norden på 20 år. Det är inget vackert rekord som Sverige slår just nu, och utvecklingen förklaras främst av en relativt försämrad situation för äldre och barnfamiljer med bara en förälder.
Rapporten är oberoende och drar inga egna politiska slutsatser, men för oss talar siffrorna sitt tydliga språk. Den borgerliga regeringens 130 miljarder i skattesänkningar har inte lett till minskad ungdomsarbetslöshet – tvärtom har den ökat. De omfattande och ideologiskt drivna privatiseringarna som har lett till mer vinster i välfärden har inte ökat folkets förtroende för välfärden – tvärtom har förtroendet sjunkit. Privatiseringar och skattesänkningar har heller inte lett till minskad fattigdom som utlovades 2006 – även där har utvecklingen gått i motsatt riktning.
De borgerliga partierna har alla antagit nya, omfattande skattesänkningsprogram för de kommande mandatperioderna. Endast Moderaternas kostar 35-45 miljarder. Just nu sker även en debatt i den borgerliga regeringen om de nya skattesänkningarna ska genomföras 2015 eller 2017, som om det skulle göra skillnad för samhällsutvecklingen. Samtidigt tycks Centerpartiets linje ha vunnit inom välfärden – privatiseringen ska fortsätta, om så den ska tvingas fram genom lagstiftning.
I dag är det sex månader kvar till riksdagsvalet. Valet handlar i grunden om vilken väg Sverige ska ta framöver. Vi tar de alarmerande varningstecken som publiceras i dag på allvar. Vi vill i stället avsluta ungdomsarbetslösheten och genom investeringar i praktik och trainee-platser, utbildning och jobb garantera att ingen ung är arbetslös längre än 90 dagar. Vi vill satsa på en aktiv näringspolitik med investeringar i samverkan, forskning och arbetsmarknadsutbildning så att nya jobb kan växa fram. Och vi väljer investeringar och demokratiskt ansvar för skolan och sjukvården framför nya privatiseringar och skattesänkningar.
Det är dags att helt enkelt vända trenden som beskrivs i rapporten och gå från privat risk och skuldsättning till gemensamt ansvar och investering. Bara så kan Sverige åter ta ledningen bland våra nordiska grannländer och fortsätta vara ett land att vara stolt över för generationer framåt.
