Engelsmannen Iain Channing återvänder till Sverige, landet han bodde i på 1980-talet. Vad hände med det trygga och välordnade land som beundrades världen över? Gillar folk verkligen det radikala experiment i social ingenjörskonst som politikerna genomför? Och hur är det i Malmö – landets främsta försökskanin? Här är Channings rapport – sista delen.
För att förstå hur saker har kunnat gå så långt – att vanliga arbetarklasskillar använder sig av samma självcensurerande gest för att hålla käften som var vanlig i kommunistländer – behöver man bara läsa svensk press. Massinvandringen är inte helt tabu, men all kritik av den censureras, förvrängs eller demoniseras. En nästan daglig störtflod av hat och förtal riktas mot Sverigedemokraterna, SD, anti-invandringspartiet som just nu skakar Sveriges mysiga koalitionsbaserade politik.
”SD försöker lura arbetarklassen.” ”SD är fortfarande rasister!” ”Hur långt till höger ska Jimmie Åkesson gå?”
Varenda tidningsartikel jag läste om SD under en månad i Sverige – och de var många eftersom deras ökade opinionssiffror (10 procent) har blivit en rejäl huvudvärk för etablissemanget – var negativ och ofta nedskräpad med barnsliga, kränkande tillmälen som emanerar ur Andra världskriget. I en sådan miljö kan partiet inte ha sin adress på webbsidan, och de tre ledarna i toppskiktet måste ha polisbevakning dygnet runt. En välkänd svensk rappare sjöng, refererande till ett bråk SD-ledarna tidigare var inblandade i: ”Hade jag varit med hade jag tagit järnröret och lagt dem i koma alla tre.” Jag läste dessa rader och tänkte – är detta verkligen Sverige?
För att få en opartisk och kritisk vinkel på invandringskrisen vänder sig nu många svenskar till det man faktiskt kan kalla samizdat-källor [underjordiska medier, reds anm]:online-tidningar somDispatch International, Avpixlat and Exponerat. En del historier på dessa sajter genererar fler kommentarer än på stora brittiska dagstidningar (och Storbritanniens befolkning är åtta gånger så stor som Sveriges). Jag vet inget annat västeuropeiskt land där de alternativa medierna har blivit så mainstream. Medvetna om vilket hot de utgör slog sig Expressen nyligen samman med vänsterextremistiska hackare och drog igång en kampanj för att ”avslöja” deras donatorer och till och med dem som kommenterat via Disqus, i hopp om att ”hänga ut dem” som den underbara svenska termen lyder, och få dem sparkade från sina jobb. Ett stort bråk pågår just nu om åsiktsregister, svarta listor som påstås ha upprättats av de stora medierna och andra organisationer. Japp, jag hittar inte på detta. Sådant är Sverige i dag.
Och ändå försvinner inte invandringsfrågan. Tvärtom har det onämnbara ämnet blivit en nationell besatthet. Enligt kolumnisten Hakelius bryr sig ”[brevskrivarna] bara om en sak: invandring. Diskussionen kan börja var som helst, men den slutar alltid i invandring. Invandring, invandring, invandring, invandring, invandring.”
Det finns en aspekt av krisen som inte kan censureras bort, och det är den som Malmö blivit ökänd för.
Massinvandringen har lett till en massiv ökning av antalet brott i staden och en massiv nedgång i det mest avhållna av de svenska värdena, trygghet. Varenda kontorsdörr verkar ha skyltar med ”Glöm inte låsa” eller ”Förvara inte värdesaker här”. Jag har aldrig sett så många låssmeder i någon annan stad, eller så stora låsaffärer. En Låscentralen-affär i närheten av min lägenhet var stor som en mindre supermarket – och allt de sålde var säkerhetsprodukter.
Vidden av inbrottskrisen blev tydlig genom en rubrik denna höst: ”I dag har 16 skånska familjer drabbats av inbrott; Skåne är det mest drabbade länet.”
Men det är våldtäkt och mord som verkligen har krossat Malmös rykte. Våldtäktskrisen har officiellt sopats under mattan, men staden har också problem med gängkriminalitet som inte är lika lätt att kväva. Mellan 2002 och 2008 fördubblades nästan de gängrelaterade morden i Sverige (jämfört med sju år under 1990-talet) till 71 stycken. Enligt Sydsvenskan begicks 18 av dem i Skåne och åtta i Malmö, vilket gör staden till Sveriges mordhuvudstad räknat per capita. 4 december rapporteradeMetro att 100 skjutningar ägt rum i staden under 2013 – mest mot bilar och andra föremål, men här fanns också ett par tonåringar som skjutits i benet, en 25-åring som sköts i en biltvätt, en 31-åring som skadades allvarligt av tre skott avfyrade på Bergsgatan, nära min bostad. Okej, det är inte Chicago. Men för 25 år sedan var detta heller inte Sverige.
Hur hanterar Malmöpressen alla dessa dåliga nyheter? Genom att låtsas att det inte har någonting att göra med invandrare (eller genom att skylla på slappa danska gränspoliser – seriöst). Här får de god hjälp av den svenska polisen som inte publicerar etniciteten på förövare och misstänkta, trots att de inte censurerar namn. En lokaltidning hade en story som varnade föräldrar för en misstänkt våldtäktsman som smög omkring vid två lokala skolor: ”Tre barn våldtogs i september och alla tre har sagt att förövaren var en man i 20-årsåldern. Inga misstänkta utreds för närvarande.”
En man i 20-årsåldern? I en stad med långt över 100 nationaliteter ger det inte mycket hjälp att ringa in förövaren. Metro hade en story om en kvinna som kidnappades och tvingades att hämta ut pengar åt rånarna från en bankomat. Hon berättade att rånarna hade haft pistol och kniv och försvunnit i en mörkblå Audi – inget om förövarnas ras, accent eller utseende. Varje dag såg jag historier med dessa gapande hål. Men alla fakta som får den öppna dörrens invandringspolitik att se dålig ut, trycks helt enkelt ner.
Samtidigt vänder medierna ut och in på sig själva för att framställa multietniciteten som en välsignelse för Malmö. ”Företag som anställer utlandsfödda lyckas lättare utomlands”, löd en oblyg rubrik. Det behövs nog inte sägas att de är mycket känsliga när det kommer till stadens image. När en skolklass från Odense ställde in sin utbytesresa till Malmö eftersom föräldrarna var oroliga för barnens säkerhet (sådant är stadens rykte över hela Skandinavien), frågade Malmö stads tidningVårt Malmö invånare om de kände sig trygga i sina områden. ”Ja, det gör jag”, sa den etniske intervjupersonen Darwin Celebre. ”Ja, det är tryggt med många barnfamiljer”, sa Eric. ”Jag känner mig mycket trygg”, sa en tredje. Tove tillade: ”Jag känner mig verkligen trygg, gatorna är mycket tysta.” Sanningen att säga kände jag viss sympati för detta patetiska propagandastycke. Så farligt är det inte. Danska skolbarn kommer inte att fara illa här.
Men på det stora hela väckte medierna en ny känsla för Sverige inom mig, en jag aldrig hade drömt om att känna: förakt. Tillståndet är inte lika illa som i Östtyskland, som en del svenska dissidenter gärna säger, men det här landet har inte längre full yttrandefrihet. Den yttersta vänstern – det vill säga svenska medier och etablissemanget – är inte intresserade av att ”diskutera” massinvandringen. De har bundit upp sig ideologiskt för att främja den, vad som än händer, för den goda sakens skull, och alla som tycker annorlunda är ”hatisk”, ”fascist”, ”nazist” eller ”rasist”.
Jag överdriver inte. Dessa ord ser man hela tiden i svenska medier. Det betyder att Sverige själv har blivit det närmaste man i Västeuropa kan komma till en fascistisk, naziliknande, hatbaserad regim – men det är de feltänkande etniska svenskarna som är dess offer, som riskerar att bli överfallna, få sina hem sönderslagna och bli förödmjukade i medierna för att de uttrycker motstånd mot statens invandringspolitik.
Jag fick tag i en bok om det nutida Sverige, i princip den enda titel jag fann i den ledande bokhandelskedjan som alls vidrörde frågan om massinvandring. Den hette Partiet : En olycklig kärlekshistoria av Eva Franchell, ledarskribent på Aftonbladet. Det handlar om socialdemokraternas nedgång, Palmes parti, partiet som framförallt kopplas ihop med den gyllene eran av det trevliga (och i stort sett homogena) Sverige. Mot slutet fick jag syn på en mening: ”Det är 2012 och en av tio svenskar kan tänka sig att rösta på ett rasistiskt parti.” Är det förvånande att det inte finns någon riktig debatt om invandringen när den ena sidan vägrar att ens erkänna den andra sidans bekymmer, utan bara förtalar dem?
Det vore fel att beskriva Sverige som ett land i kris. För tillfället är Malmö undantaget. Huvuddelen av Sverige (och Skandinavien generellt) är fortfarande överväldigande etniskt skandinaviskt. Länder som under längre tid har spätt ut sin befolkning, som Belgien, Nederländerna och Storbritannien, är mycket närmare en förlust av sin etniska identitet. På sätt och vis släpar Sverige fortfarande efter dessa mångetnicitetens pionjärer. Den laddade termen ”etniska svenskar” används fortfarande ganska ofta i offentligheten för att skilja mellan infödda och ”nya” svenskar, medan denna beteckning har blivit kontroversiell i Storbritannien.
Landet är för rikt och bekvämt för systematisk oro (till skillnad från lokala uppror som Rosengårdsupploppen). Och det skiljer sig från nästan alla andra västerländska länder som översvämmats av invandring från Tredje världen i ett viktigt avseende – det finns ingen brist på resurser. Till skillnad från exempelvis Belgien skulle Sverige lätt kunna absorbera ytterligare en miljon invandrare. (Med det sagt har de större städerna problem med bostadsbrist; Sveriges välstånd döljer en hel del av det dåliga styret.)
Hur splittrande den än är så stöds den rasblinda öppna dörren-invandringen av många svenskar som verkar tro att de har till uppgift att bli världens snällaste land. Detta säger jag inte bara för att vara nedsättande. Det faktum att Sverige inte deltog i Andra världskriget och nästan inte har några invånare med erfarenhet av krig, har skapat en mild version av det tyska skuldkomplexet. På en undermedveten nivå är den utopiska invandringspolitiken till stor del en försoningsgest för att man inte stod upp mot Hitler.
Det är också en följd av den väldigt vänsterorienterade svenska naturen. Små men högröstade partier på yttersta vänsterkanten finns i överflöd, och unga människor går mycket oftare på demonstrationer för Palestina eller kvinnors rättigheter än i exempelvis Frankrike eller Skottland. Marxistiska termer som ”klasskamp” är fortfarande standard i den politiska ordboken, ganska ofta ser man hammaren och skäran som graffitti. Jag tror inte det finns många länder i den fria världen där folk målar den symbolen och menar det.
För mig framstår allt detta som politisk njutningslystnad. Sverige är inte rikt för att det är socialistiskt, det är socialistiskt för att det är rikt – för att det lätt har råd med den avsevärda kostnaden för att försöka bygga en jämlik stat där alla officiella byggnader med trappa också har hundratusenkronors-hissar för rullstolar. Det är rikt av två enkla skäl: de praktiska, hårt arbetande lutherska traditionerna hos folket som, eftersom det var homogent, länge slapp etniska konflikter, och dess ideala balans mellan befolkning och resurser. Med en liten befolkning och stor tillgång till trä och järnmalm kunde Sverige snabbt utveckla en avancerad tillverkningsekonomi som fram till nu har stått stark. För denne engelsman som bor i en deprimerande stad i Yorkshire, ser det ut som om Malmö och resten av landet badar i pengar.
Trots allt tror jag att mångkulturen har medfört något positivt för livet i Malmö. För tjugofem år sedan betydde äta ute en varm korv eller en glass i en Sibylla-kiosk eller betala en halv dagslön för en medioker pizza och lättöl. I dag måste Malmö ha ett av de största utbuden av restauranger i norra Europa. Eftersom restaurangverksamhet är det enda alternativet för så många invandrare som söker jobb, är konkurrensen stenhård och priset för Mellanöstern- eller Medelhavsmat är ofta mycket lågt. På gott och ont är Malmös gator mera livliga än i de flesta svenska stadskärnor – fler affärer, mer musik, mera buller men också flera tiggare och mindre trygghet.
Men integrationen har uppenbarligen misslyckats. I Storbritannien har det engelska språket och de gamla koloniala kopplingarna till invandrarländerna gjort hela processen mycket smidigare och djupare än någonstans i Skandinavien. Men Sverige, som likt en vilseledd marxistisk aristokrat försöker ge bort sin herrgård, har bara öppnat sina dörrar för ett enormt antal länder man inte vet någonting om och förväntar sig att deras förment överlägsna sociala modell automatiskt ska omfamnas av alla som kommer.
”Kan du inte prata svenska? Spelar ingen roll. Kan du inte hitta jobb? Ta det lugnt, här får du pengar. Kan du inte anpassa dig? Du vänjer dig. Fientlig mot kristendom och benägen att starta upplopp? Du växer ifrån det.” Vilar det inte något mer än naivitet över de svenska förväntningarna, något nedlåtande rasistiskt?
Det som faktiskt ägt rum i Malmö är ett befolkningsutbyte, där etniska svenskar flyr till landsbygden. Jag försökte utan framgång att få fram historiska demografiska data för staden. En hjälpsam kvinna som gick i skolan här på 1960-talet gissade att den utländska befolkning var mellan 2 000 och 3 000 när hon var barn – främst jugoslaver och andra östeuropéer, som senare fick sällskap av latinamerikaner på 1970-talet – innan tidvattenvågen satte igång. Med andra ord har Malmö gått från nästan 100 procent etniskt svenskt till 50 procent på 50 år. Om takten i detta befolkningsutbyte fortsätter, kommer staden att bli en utländsk enklav på svensk mark inom få årtionden, en brottstyngd blandning av minoriteter med inte mycket annat än islam gemensamt och starkt beroende av restaurangnäringen. Kebablandet. Är det verkligen vad svenskarna vill att stora delar av deras hemland ska förvandlas till?
Mordstatistik:
http://www.sydsvenskan.se/malmo/malmo-ar-varst-pa-gangstermord/
Här finns några berättelser om vad lokalbefolkningen tycker:
http://thetruestory.nu/andras-berattelser
Källa: http://www.d-intl.com/2014/02/11/sverige-det-narmaste-europa-kommer-till-en-fascistisk-hatbaserad-regim/
