KRÖNIKA Hade svenska folket vetat hur EU skulle utvecklas, då hade det blivit ett nej i folkomröstningen 1994. Men det fanns varningstecken redan då.
Svenska folket blev aldrig tillfrågat om vårt land skall vara med i EU som det ser ut i dag. (Samma sak gäller i någon mening för de flesta medlemsstater.)
Den 13 november 1994 genomfördes en folkomröstning om ett svenskt EU-medlemskap. 52,3 procent röstade för ett medlemskap, 46,8 procent röstade emot och 0,9 procent röstade blankt.
Få begrep då vad den Europeiska Unionen skulle komma att utvecklas till. Vad vi kände till var dess föregångare – den Europeiska Gemenskapen, EG. Det vill säga ett samarbete mellan självständiga stater, med syfte att skapa en öppen inre europeisk marknad och för att hantera en del saker som möjligen kan skötas bättre tillsammans.
Vad gäller den vanlige väljaren av 1994 års modell kan man anta att den fria rörligheten lockade. Rätten att flytta vart man vill i EU, utan att behöva fråga någon om lov. Plus att vi skulle få köpa vin på Konsum. (Lång näsa, där.)
Och nu sitter vi här – indragna i ett centralstyrt, överstatligt projekt som reducerar medlemsländerna till lydstater och medborgarna till undersåtar.
Makten flyttar från medborgarna till politiken, från medlemsstaterna till Bryssel och från de demokratiska institutionerna till icke-valda byråkrater.
EU styr och ställer över allt mer i vårt samhälle och i våra liv – även i de fall då det skulle vara mycket bättre att fatta beslut på nationell, lokal eller individuell nivå.
Den närhetsprincip (subsidiariteten) som EU så ofta hänvisar till, den existerar inte i praktiken. All makt sugs in till EU:s institutioner i Bryssel, Strasbourg, Luxemburg och Frankfurt.
Det som en gång var Europas styrka – mångfalden – ersätts med likriktning och centralstyrning. Eller ”harmonisering” och ”fördjupat samarbete”, som det kallas på EU-språk.
EU:s politiker och byråkrater lider av storhetsvansinne och sjösätter gigantiska EU-projekt – som de sedan inte klarar av att ro iland. I vart fall inte under demokratiska, ansvarsfulla och rimliga former.
Att detta var EU:s framtid kände väljarna inte till 1994. Hade de vetat, då hade de röstat nej.
Men det fanns de som visste. Om man följer pappersspåret (till exempel det europeiska samarbetets olika fördrag) – då står det klart att målet hela tiden har varit ett ständigt fördjupat samarbete syftande till en politisk union. Men de som visste, de höll tyst.
EU tömmer demokratin på innehåll och värde. EU urholkar rättsstaten. EU beskär de medborgerliga fri- och rättigheterna. EU inskränker fri information och fria kommunikationer. EU är med och rullar ut en aldrig tidigare skådad övervakningsstat. EU ödelägger den fria marknaden. EU är en kommando-ekonomi vars like inte skådats sedan öststatskommunismens dagar. EU misshushållar med resurser och uppfinner vansinniga projekt. EU skapar en härskande klass med storhetsvansinne, som fjärmar sig allt mer från vanligt folk.
Detta fick svenska folket inte veta i förväg.
