Likt många andra som bryr sig om Europa, blir jag djupt besviken över Sverigedemokraternas besked att de tänker söka samarbete med Ukip och Dansk folkeparti, vilket i praktiken innebär ett avvisande av Nationella fronten och Marine Le Pens försök att bygga en patriotisk grupp i Europaparlamentet.
Jag förstår att en partiledning måste tänka både strategiskt och taktiskt. Jag inser också att jag själv som fri skribent har en bekvämare situation än ett parti, då jag varken behöver tänka på medier, väljare eller valkampanjer. Valet till riksdagen i september är naturligtvis oerhört viktigt, men är det viktigare än Europa? Sverigedemokraternas anser uppenbarligen det. Något de egentligen visat långt tidigare, dels genom att dröja med ordentliga besked kring samarbeten, dels genom att inte ta valet till Europaparlamentet på allvar.
Gårdagens besked om europeiska samarbeten handlar dessvärre om medier och valkampanjer. Skulle man endast se till Europa och vad vi tillsammans kan uträtta, är Nationella fronten det självklara valet – inte minst efter veckans enorma framgång i Europavalet. Även Ukip gjorde ett strålande val, men det är inget ideologiskt nationalistiskt parti, utan grundades på 1990-talet som ett rent protestparti mot Storbritanniens medlemskap i EU. Partiet har inte ens något mandat i underhuset.
De svenska mediernas inställning och inflytande skulle göra ett samarbete med Nationella fronten mer komplicerat. Sannolikt gör Sverigedemokraternas ledning bedömningen att de skulle få lägga alltför mycket energi på att bemöta mer eller mindre lögnaktiga påståenden om det franska partiet och dess förgrundsgestalter.
Redan i dessa dagar har vi sett hur påståendet om att Nationella frontens grundare Jean-Marie Le Pen skulle se ebola som ett lämpligt verktyg mot invandring blivit en sanning, som sedan flitigt använts av både svenska journalister och politiker. Det spelar ingen roll att inte ens de franska journalister som från början spridit den lösryckta meningen sagt vad svenska journalister nu säger, eller ens kan bekräfta sin egen version. Det låter bra, och om det kan bli ett vapen mot SD finns det ju ingen anledning att gräva djupare – eller att inse att den egna versionen faller på sin egen orimlighet.
Ingen svensk journalist skulle diskutera vilken driven humanist Jean-Marie Le Pen måste vara som, 25 år gammal, såg till att organisera hjälparbete för det då översvämmade Nederländerna, och som till och med lyckas kontakta den dåvarande franske presidenten för att förverkliga projektet. Vi kan däremot vara säkra på att vi skulle få höra "detalj" och "ebola" vid vart och vartannat intervjutillfälle.
Men i själva verket finns det ingen anledning att anpassa sig till svensk mediedramaturgi, då journalisterna kommer att göra allt för att svartmåla Sverigedemokraterna oavsett vad partiet gör. Det är ju också tämligen parodiskt att journalister, som annars gärna kallar SD för "rasistiskt", oroar sig för att de skulle samarbeta med ett rasistiskt parti. Någon gång måste man resa sig upp, stå för sina idéer och säga "självklart samarbetar vi med detta parti". Eller om man får något påstående om ebola slängt mot sig, fråga journalisten "tror du själv på det?". Så talar Geert Wilders till journalister. Inte minst finns det mycket att lära av hur Marine Le Pen hanterar dem. Eftersom hon direkt maler ner den journalist som far med trams eller osanning, så behandlas hon med respekt. Ingen av våra vänner i Europa vill vara tillräckligt polerade, och i längden har de vunnit på det.
Såhär lät det när Geert Wilders svarade på frågan om kontakter med Le Pen:
Det ska sägas att Dansk folkeparti har haft stora framgångar i att få genomslag för sin politik och även gjort ett fantastiskt val till Europaparlamentet. Då de dessutom verkar i vårt grannland är de en naturlig samarbetspartner, men de verkar dock vara drabbade av den tragiska beröringsskräck vi här diskuterar. Om valet står mellan Dansk folkeparti, med dess fyra mandat, och Nationella fronten, med 24 mandat, menar jag att detta val är självklart. Det viktigaste är dock att Sverigedemokraterna har en naturlig plats i en grupp med Nationella fronten och PVV, vilket de inte har i en grupp som leds av Ukip.
Vänsterpartiet ingår i en grupp som omfattar långt mer bisarra partier – som lettiska kommunistpartiet och Sinn Féin – än vad som någonsin skulle vara aktuellt för SD. En gång fick faktiskt Vänsterpartiets Malin Björk en fråga om detta och svarade:
"Jag tror att alla partier i Sverige som sitter i partigrupper i EU-parlamentet har olika partier, vissa som man känner sig mer som systerpartier med och vissa som man inte står så nära. Det gäller naturligtvis för oss också."
Svårare än så borde det väl inte vara för SD heller. Men Jimmie Åkesson har deklarerat att partiet hellre blir grupplöst i Europaparlamentet än ingår i samma grupp som Nationella fronten.
"När det gäller franska Front National, så är det tydligt att där finns vissa ambitioner till förnyelse, men idag känner vi att vi inte har tillräckligt grepp om dem för att vara beredda att inleda något samarbete under den här mandatperioden."
Som sagt, det må pågå ett spel som jag inte förstår, men med den information jag har, så är jag beklämd över detta besked. Europaparlamentets arbete kräver i princip att man ingår i en grupp, medan två grupplösa SD-ledamöter lika gärna inte kunde sitta där alls. Jag anser att Nationella fronten idag är Europas viktigaste parti och att allt annat än ett så nära samarbete som möjligt innebär ett svek mot Europa.
Tobias Svensson är fri skribent. Han bloggar på Tobbes Medieblogg.
